I lördags var det en riktigt härlig vernissage på Tjörnedala. Malmökonstnären Linnéa Carlsson ställde ut i halva och i den andra ÖSKG-medlemmarna Gunilla Sundström & Gabriella Dahlman som inledde sitt samarbete med utställningsprojektet Du&Jag 2018.
I entrerummet visar
Linnéa Carlsson Kur i trä och på väggarna finns sidor ur hennes bok Fabriken, tryckta mjukgrundsetsningar och akvatinter från 2004, då Carlsson gick konsthögskolan. Den bisarra berättelsen om krokodiler finns, utöver inramad på väggarna, också att läsa som bok på bänken i utställningssalen och kan köpas på Tjörnedala.
Vad som verkligen grep mig i utställningen är dock den svävande skulpturen i kopparplåt
Jag vill minnas att den heter Transcendental men då jag inte finner någon skriftlig källa på det är jag osäker.Carlsson jobbade i tre månader med att slå varje del för hand separat mot urgröpt underlag i trä, varpå hon lödde ihop dem. Del för del. Jag tyckte först skulpturen påminner om Frankenstein’s monster med de lödda ”sömmarna” men den är så oerhört fint ihopsatta; notera t ex varje tånageloch ögonlocken som hon alltså slog separat för att så löda ihop.
Jag blev verkligen tagen av skulpturen, närstuderade den o ställde massor med frågor...
Den behandlar Carlssons farfars Nära-Döden-Upplevelse, som hon också berättar om i samband med skulpturen. Den skedde innan han ens hade ord för vad han upplevt. Där står bl a ”Det är min farfar Gunnars nära-döden-upplevelse.- - -Hans fru var 35 år när hon dog, och han lämnades ensam med tre barn och gården. Strax efteråt blev han inlagd på sjukhus, oklart varför men troligen på grund av depression och chock. Det är där, på sjukhussängen, den här händelsen äger rum.
Han svävar upp i luften, ser sin fru komma emot honom och hör hennes röst. Just då vaknar han. Hans liv blev inte olyckligt, men när han många år senare berättade det här för mig sa han också att efter den dagen längtade han att få dö och att möta sin fru igen.”
Emellanåt fick Carlsson värma kopparplåten under arbetet när den blivit för stel för att bearbeta.
Sedan var det visst ett äventyr att kunna fästa den i fiskelina så att den skulle sväva över bädden. Vid en av presentationerna antyddes det att just nylontråd o koppar inte tycks vara kompatibelt med varann, men vet inga detaljer.
Fascinerande också att se denna nära döden-upplevelse bara dagar efter att ha fått höra Martin på gymmet berätta om sin (också) obefintliga sådana. Att höra mina egna ord sedan 27 år uttalade på skånska av en mansröst: ”var fanns ljustunneln, änglarna, de anhöriga som gått bort? En total ickeupplevelse” Helt bisarrt egentligen! Det verkar vara nära döden-upplevelser i luften nu...
När Sundström och Dahlman ville fortsätta sitt samarbete sedan för två beslutade de att låta gemensamma verk från då finnas med men nu har de skapat många fler verk stående ”på egna ben” samtidigt dom deras samtal fått fortsätts. – Vad var då vår skärningspunkt?funderar Dahlman i Ystan och svarar själv -Jo, djur och natur.
Hon är inte lika stor hundfantast som Sundström men som hon berättar i Ystan: – Jag vill inte försköna landskapen, men med en hund i bild växer nya historier fram och de blir även som symboler för oss människor. Min tanke är att ge bilderna lite dagboksaktiga titlar. Som den här där Hilda blickar uppåt, den tror jag kommer att heta ”Som hund är jag alltid en underdog”.
Skynda på att suga det bästa ur konstsommaren och inleda konsthlsten
2020! Utställningarna pågår t o m 1 november