Igår såldes det ut skåneodlade jordgubbar riktigt billigt på torget. Troligen eftersom de var kvar sedan dagen innan och därför var lite mosiga.
När jag kom från gymmet i morse fick man betala 25:- för 2 liter, så jag köpte det för att dels frysa in för att kunna njuta av i vinter och dels för att göra egen jordgubbsglass. Jag köper nämligen sällan just jordgubbsglass eftersom den aldrig smakar äkta vara,
Så här gör jag den:
Äkta Gammaldags (laktosfri) Jordgubbsglass 4 port
Vispa 3 dl (laktosfri)grädde 1 tsk Äkta vaniljpulveralt. Skrapet ur ½ vaniljstång
Vaniljfröna syns tydligt när man använder äkta vanilj
Vispa även 3 äggulor ½ dl florsocker
Pösigt i en annan bunke. Blanda försiktigt ned 1 liter rensade och mosade jordgubbar(om du bara vill ha äkta vaniljglass struntar du i dem. Andra bär går givetvis också bra!)
(1 tsk citruslikör)
I glassmaskin: Kör sedan i glassmaskin tills glassen är krämig. I frys: Vid frysning i vanlig frys ska glassen röras om en gång var 30 minut tills glassen blivit krämig. Avnjut med åtminstone en jordgubbe på!
När jag sedan gick förbi torget efter lunch såldes jordgubbarna för 10:-/l, så då köpte jag ännu en och ringde och tipsade Maja om det. Hon var dit först efter att ha slutat jobba, strax före 17 och då höll de på att stänga ståndet. Då fick hon, som trogen kund, drygt 20 l gubbar som annars skulle ha slängts!
Jag älskar verkligen denna bild på Beatrice Wood från growingbolder.com. Jag hoppas att jag kommer att behålla hennes attityd som gammal!
De skriver: "Du är aldrig för gammal för att uppfylla dina drömmar, som det brukar heta." Se gärna den fantastiska bilden ovan på Titanic-överlevaren och keramikernBeatrice Woodfrångrowingbolder.com. Där är hon fullt upptagen med sitt kreativa keramiska skapande. Hon finns tyvärr inte bland oss längre, eftersom hon somnade in den 12 mars 1998, vid 105 års ålder, Hon var som mest produktiv under sina sista 25 år i livet, då hon skapade verk till den allt växande marknaden för hennes keramik, hon skrev också böcker och besökte hundratals människor. När hon tillfrågades om hemligheten bakom sitt långa liv svarade hon just att allt är “tack vare konst, böcker, choklad och unga män”!
Artikeln fortsätter med att "särskilt om dina drömmar handlar om att skapa konst kan det finnas fördelar också för din hjärna att gripa tag i dem".
Forskare vid Mayo Clinic i Minnesota har funnit att när man börjat måla, teckna eller skulptera som äldre kan de faktiskt avvärja det grötiga tänkandet och minnesförluster som många äldre besväras av. I tidskriften Neurology utvärderas allt av kollegor och där skrivs att ett forskningsprojekt som pågick vid Mayo Clinic under fyra år undersökte de 265 personers i 80-årsåldern hjärnor. Enbart 45 av deltagarna var konstnärer och av dess hade 18 börjat syssla med 'konstnärliga aktiviteter' från medelåldern eller senare i livet.
Här är min koloni-granne Gunnel Pihlman, 80 år ung i år. Jag hoppas att jag kan vara som hon vid den åldern! Fortsätter jag med min konst visar forskning att det finns gott hopp för det!
Medan studien pågick utvecklade 121 av de äldre 'milda kognitiva[alltså t ex medminnet, inlärning, uppmärksamhet, koncentration, problemlösning, simultankapacitet, språklig- eller orienteringsförmåga] problem'. Bland de som sysslade med sin konstnärlighet hade 73% mindre risk att utveckla mentala misstag, jämfört med de som inte alls höll på med något konstnärligt. Deras kognitiva försvagning var bara 16.7% jämfört med normala 49.2%.
Deltagarna som höll på med mer hantverksmässiga hobbies, som med trä eller textilier, hade 45% mindre risk att drabbas av tanke-. eller minnesproblem. I studien fann forskarna också fördelar hos dem som använde datorer och levde ett aktivt socialt liv.
--- Neurologiprofessorn dr. James Galvin, vid New York University neurology, var inte inblandad i studien, men skrev i ledaren: 'Kanske borde vi idag bredda uttrycket om ett äpple om dagen att också innehålla att måla ett äpple, gå till affären med en vän för att köpa äpplet och att använda en Apple-produkt.'
Men hur kommer det sig att konstnärligt skapande vid hög ålder påverkar hjärna så djupt?
'Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att ett konstnärligt engagemang har starkare betydelse än andra aktiviteter,' sa forskningsledarenRosebud [O] Roberts i en intervju med Pacific Standard. 'Det kan vara så att dessa aktiviteter alla spelar en särskild roll för att hålla våra hjärnceller stimulerade och att de hjälper till att skapa nya vägar i hjärnan.'" Just det senare kan jag personligen intyga efter att många av mina egna mentala förmågor utvecklats av att jag fick konst på recept 1995. Det visade senast de undersökningar som gjordes av mina förmågor på Orup sjukhuset. Neuropsykologen konstaterade att jag "ligger inom normalvärdena gällande allt nu" trots de allvarliga skador jag hade som innebar att jag tidigare presterade väldigt mycket under normalvärdena! Jag minns t ex ett test där jag helt bortsåg från allt på vänster sida i testet pga mina högersidiga hjärnblödningar.
"'Eller så kanske ett fortsatt engagemang gör att en person en högre kognitiv reservkapacitet, som gör att alternativahjärnceller kan ta över funktioner från de celler som inte längre fungerar.'
Härom dagen, när det var torrt, så passade jag och pappa på att gjuta en ny botten i min jordkällare så att inga små kryp ska kunna smita in där. Tidigare var problemet att stenarna i bottnen inte höll helt tätt vilket gjorde att t ex mördarsniglar smet in den vägen.
Nu håller Pantrik, pantersnigeln i o f s redan dem borta, men det är skönt att veta att inga andra odjur heller tar sig in. (På bilden ovan är det bar nedblåsta blad som ligger på bottnen.)
Jag köpte en liten påse snabbcement på bygghandeln, som pappa så rörde ut i vatten till lagom konstisens och sedan hällde vi ned den i den väl rengjorda jordkällaren där det sedan fick brinna under locket som gick stå på glänt för att där skulle komma in luft, över natten och nästa dag.
När vi ändå höll på att gjuta passade jag även på att gjuta en skål med ett rabarberblad som form.
Jag började med att forma sant under bladet så att det skulle vara upphöjt i mitten och så smetade jag ut olja över bladet för att inte cementen skulle fastna så.
Så smetade jag cement över bladet och jämnade till och sedan la jag plast över, men utan att den skulle ta i cementen och gjutas fast. Detta för att det inte skulle torka för fort och som skydd mot ev regn, kringblåsande saker, insekter och annat.
Jag var inte hade inte haft på nog med olja, men de växtdelar som fastnat i skålen är bara att peta loss och kommer ändå att försvinna med tiden. Jag hade inte heller tänkt på att vara försiktig så att inte själva sanden skulle gjutas av. Därför fick skålen ett väldigt grovt intryck, men det tycker jag är helt ok eftersom jag ska ha det utomhus.
Invasiva växter är sådana som sprider sig som ogräs och kan konkurrera ut andra växter i din trädgård.
Det kan även vara dyra växter, exempelvis så är pepparrot, som är så dyrt att köpa, något man bör odla i ett separat kärl som det inte kan sprida sig vidare utanför.
Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är för vårt minne med dofter. Liksom att man genom att samplantera med starkt doftande kryddväxter som mynta och vitlök slipper skadedjur och sjukdomar på de växter man verkligen odlar,
Samma sak gäller faktiskt även för skadedjur inomhus. Jag upptäckte t ex två silverfiskar i köket och badrummet härom sistens och funderade över ifall de egentligen är skadedjur eller om det mest handlar om att folk tycker att de är äckliga. Jag letade på nätet och fann att de tydligen gärna mumsar i sig av böcker och tyg, vilket innebär att de ju faktiskt är skadedjur även med min definition. Jag tror nämligen inte på att utrota varelser och kalla på Anticimexför att döda sådant som egentligen inte gör någon skada. Jag försökte hitta en helt ekologisk metod att slippa dem genom att de själva flyr och helt utan att utrota dem, Jag fann då att de skyr lukten av rödcederolja (vilket tydligen även Rent Hus tipsat om) som jag därför beställde!
Rödcederolja är logiskt nog utvunnet ur Rött cederträ och är det verksamma ämnet mot just skadedjur. När man redan har skadedjur hemma rekommenderas därför att hälla eller spraya rödcederolja längs golvlisterna och badrumsväggen så försvinner såväl klädmalar (vilket även lavendel hjälper mot!) som pälsängrar, precis som även silverfiskar och andra skadedjur! Du bör spraya så pass att du själv känner doften. För ja, det doftar gott och inte särskilt förvånande, likt just cederträolja (som jag köpt på Bodyshop i tonåren och använt som doft när jag velat känna mig stark)! När du själv känner doften vet du att även skadedjuren känner den! Eteriska oljor är alltid flyktiga så därför är det en god idé att spraya igen när du själv slutar känna doften. Ju mer det luktar ju snabbare blir de av med skadedjuren nämligen! På det sättet kan du på kort tid bli fri från "husdjuren", men glöm inte att fortsätta spraya även efter att de försvunnit. Även om d själva dragit vidare kan de ha lagt ägg som kläcks senare.
Rödcederoljan sprayade jag där jag hittat mina två silverfiskar, men ska även ta utmed golvlister och tänkbara ev "gömmor", som under säng, soffa och andra dolda ytor där jag och Greta spenderar mycket tid (så där kan finnas hud- och pälsavlagringar).
Visst är det smart hur man kan använda sig av naturens egna knep? Jag förstår faktiskt inte varför folk envisas med att förgifta, utrota och förstöra sin omgivning. Det måste vara av ren okunskap och lättja! Jag tycker att det är så häftigt att t ex slippa skadedjur genom samplantering och allt annat som påverkas av just det inflytelserika luktsinnet. Man har egentligen världens vapen i sin hand när man använder lukter. De funkar ju både för att attrahera och avskräcka alla möjliga varelser, vilket bevisats även rent vetenskapligt.
Just silverfiskar är ju egentligen ett nyttigt renhållningsdjur som funnits sedan urtiden, men människor försöker ändå utrota en varelse som påstås ha levt i hela 300 miljoner år, eftersom det ses som ett skadedjur. Detta eftersom de (enligt Wikipedia, som jag inte brukar lita på utan andra källor, men de citeras överallt här) "är allätare. Favoritfödan är saker som innehåller stärkelse; klister, bokband, socker, hår, mjäll och kan ibland göra skada på äldre bokband, papper och stärkta tyger. Men även bomull, silke eller döda insekter duger som föda. [Själva språket är exempelvis under all kritik just på Wikipedia.] Silverfisken kan till och med äta sitt eget ömsade skinn. Den kan svälta i flera månader utan att ta skada. Silverfisken äter även hår, hud- och nagelrester från människor." Tyvärr är ju många av de äldsta djuren oönskade av oss människor. Jag tänker förstås på kackerlackor men även reptiler. Jag tror att vi helt enkelt skräms av att de är sådana överlevare och att vi därför måste ta till starka gifter för att bli av med dem.
Varför inte istället försöka lära sig naturliga sätt att avskräcka det vi vill bli av med istället för att döda det? Det är samma tanke som ligger bakom att jag är en stor anhängare av samplantering också.
Jag köpte den här klänningen på Krämarmarknaden härom dagen. Den är sydd av en halv kjol från Guatemala, som ursprungsbefolkningen (Maya-arvtagare) burit. Av två kjolar som en man köpt begagnade, syr hans fru två klänningar som den nedan. Det tjänar de mer pengar på än när de plockar kaffe- och kakaobönor.
JIDCA utförde hjälparbete i just Guatemala under många år, därför känns klänningen extra bra för mig.
Min klänning av en halv indankjol
"Guatemala har en starkt växlande natur med bördiga jordar, gröna otillgängliga bergsmassiv och djup djungel. I Guatemala odlas kaffe, majs, bananer, kardemumma och vid kusten tropiska frukter. Landet är ungefär en fjärdedel så stort som Sverige med en yta av 109 000 km2 och ett invånarantal på närmare 13 miljoner. Majoriteten av landets befolkning utgörs av ursprungsbefolkningen indigenas, ättlingar till mayaindianer och andra folk. Det officiella språket är spanska, utöver det talas 21 indianspråk bl a Kiché. Befolkningen har sedan erövringen av spanska kolonisatörer på 1500-talet, under århundraden levt under förtryck och diktatur. Guatemala befann sig i en väpnad konflikt i 36 år som avslutades 1996. Det förde med sig stora bekymmer såsom ett förstört socialt nätverk och en utbredd fattigdom. 150 000 människor dödades under konflikten och 45 000 saknades. Det resulterade i bl.a. 250 000 föräldralösa barn och 50 000 änkor. Mayabefolkningen drabbades särskilt hårt och marginaliserades både ekonomiskt och politiskt. 80 procent av människorna på landsbygden är fattiga och en stor del 69 procent hör till de extremt fattiga. Orten Poxlajuj, där [JIDCA-]projektet har sin verksamhet ligger i ett av de folktätaste områdena, i provinsen Totonicapán (680 inv/km2). De flesta familjer har inte tillräckligt mycket jord att odla på. Det bidrar till att befolkningen måste söka andra alternativa vägar till försörjning såsom bl.a. sömnad, vävning och jordbruk. Kvinnorna i dessa landsbygdsområden drabbas hårt av fattigdomen. Bland annat har de inte fått samma möjlighet till utbildning och därför haft svårt att skaffa ett eget arbete. Flertalet av dessa kvinnor har Kiché som modersmål och många talar inte spanska." "Den ursprungliga befolkningen, som utgör fler än hälften av invånarna, visar upp sin kultur genom att väva och bära starkt färgade Maya-textiler som området är känt för att producera."
Så här ser kjolarna ut och ingen är lik den andra, vilket innebär att det bara finns två klänningar som är lika och det är de som sytts av tyget från var kjol.
Igår fick jag se om reportaget ovan, från SRP4 dagen innan och där berättar Arvid Carlsson (ca 1, 30 in i programmet) om sitt arbete för att komma fram till OSU6162 (orexin) [som du kan läsa mer om här!] hur det fungerar och att det nu provats på ett hundratal patienter under sex månader. Detta dessutom utan att försökspersonerna observerat några som helst biverkningar!
Jag citerar från SRP4: "När svininfluensan närmade sig Sverige 2009 uppmuntrade myndigheterna till massvaccinationer för att en pandemi inte skulle bryta ut. Redan året efter började misstankarna om att det vaccin man använt, Pandemrix, kunde orsaka narkolepsi. Nu har nobelpristagaren Arvid Carlsson utvecklat en medicin som kan förändra liven för de hundratusentals svenskar som lider av narkolepsi och hjärntrötthet.
– Det är en substans som har förmågan att påverka en del viktiga signalsubstanser i hjärnan, som dopamin, serotonin, noradrenalin och acetylkolin. Det är ett antal signalsubstanser som betyder väldigt mycket för att reglera till exempel vår vakenhet, vårt känsloliv och våra rörelser, och även våra tankar, säger Arvid Carlsson.
Substansen OSU6162 regelerar alltså dopaminfunktionen i hjärnan, men till skillnad från andra mediciner som höjer eller sänker dopaminhalten mer radikalt, är den som Arvid Carlsson arbetat med mer kontrollerat.
– Vi kallar det för en stabiliserare. Istället för att skjuta saker i höjden eller botten så reglerar det systemet så att det lägger sig på en lagom nivå, säger Carlsson. [Genomgående min kursivering] Personer som lider av narkolepsi kan anfallsvis falla i sömn, och de kan också lida av kataplexi, perioder av muskelsvaghet och kroppslig trötthet. För personer med de symtomen kan OSU6162 komma att spela stor roll. Det gäller även patienter med hjärntrötthet, till exempel för de som drabbats av stroke."
Tack vare narkolepsi-fallen efter svininfluensa-vaccinationerna tror Carlsson dessutom att det kan ta bara runt tre år innan OSU6162 kan finnas tillgänglig! Min hjälte - Arvid Carlsson - är en ängel utan vingar!
Det borde inte förvåna med tanke på att han tilldelades Nobelpriset i medicin 2000 för sin tidiga upptäckt av signalsubstansendopamin, men jag är ändå så grymt imponerad av honom att jag skrivit och erbjudit mig som försöksperson om han på något sätt skulle vara i behov av en kvinna som varit hjärntrött i dryga två decennier. Föga förvånande har han inte hört av sig. Inte än i a f...
Zucchinin jag berättade om härom dagen hade i måndags, alltså på en och en halv vecka från det att blomman knöt sig, blivit så stor som på bilden nedan. Nästan 30 cm lång (!) så därför skördade jag den.
Till middag gjorde jag sedan Zucchini med Lax, som blev riktigt gott, så därför kommer receptet på 1 portion av det här:
Istället för att köpa plantor kan man föröka genom att inte bara ta skott och sätta i vatten tills de utvecklat rötter eller (som med pelargoner), bara sticka ned det i jorden. Man kan också göra avläggare(något som jag tidigare tyvärr aldrig lyckats med) så här:
Välj ut en ung gren som sitter nära marken (och är halvförvedad) av plantan du vill föröka. Ovan har jag valt min kaprifol, som jag tror är en vildkaprifol, som precis börjat blomma (se bilden överst). Skrapa så med nageln i barken under grenen från den del som du vill ha rötter på. (Det är det jag inte gjort tidigare, men nu har jag gjort avläggare också på alla mina klematisar med,) Lägg den mot marken så att den repade delen hamnar mot jorden och tryck fast den under sandblandad jord
Håll gärna fast den i det läget med en sten så att grenen stannar mot marken. Efter några månader, ja det kan t o m ta upp till ett år, ska grenen ha bildat rötter. Då kan den klippas loss och planteras.
Jag kom nämligen att tänka på att jag gärna vill ha en gul kaprifol när jag såg hur min kaprifol blommade härom dagen. Jag nämnde det på Facebook och fick nästan genast svar från min finaste väninna att hon skickat mig en sådan. Hon hade alltså genast besannat min dröm och igår fick jag den fina plantan ovan med posten!
Jag planterade den på den andra sidan av min portal jämfört med där min andra kaprifol växer. På så sätt kommer de att mötas på mitten och blandas med varann,
Titta bara hur fantastisk den kommer att bli på min väninnas egen bild ovan. Det är en Tellmanskaprifol, Lonicera tellmanniana, och jag har nog aldrig sett dem med så vacker färg, utan bara ljusare gula tidigare. Hoppas nu bara att alla avläggare sätter fart och att just denna min nya planta kommer att växa sig stor, stark och vacker!
Jag läser en artikel i sciencemag.org om ett fantastiskt arkeologiskt fynd av en kattunge som begravdes som en människa, alltså på en mänsklig kyrkogård och dessutom som om den varit helig.
"Uråldrig amerikansk rödlo begravd som en människa" Bild lånad från sciencemag.org
"För ungefär 2000 år sedan i vad som idag är västra Illinois, begravde en grupp indianer något ovanligt på en helig plats. På utkanten av begravningsplatsen som var reserverad för människor, begravde byborna en bara några månader gammal rödlo som bara var några månader gammal och den bar ett halsband av björntänder och små havssnäckor. Denna upptäckt visar det enda kända ceremoniellt begravda djuret på¨en sådan plats och den enda individuella begravningen av en vild katt i den arkeologiska historien, enligt vad forskarna skriver i en ny studie. Byborna kan ha börjat tämja katten, enligt författarna, detta kanske sätter ljus på hur hundar, katter och andra djur en gång började tämjas, eller som snidad, en gång i tiden. 'Det är förvånande och fantastiskt och extremt speciellt” enligt Melinda Zeder. Hon var dock inte inblandad i studien, utan säger att det är oklart om dessa människor hade rödlon som ett husdjur eller om den hade en högre spirituell betydelse.
--- Gravhögarna hörde till Hopewell-kulturen, där de levde på byteshandel och som samlare-jägare och de levde i utspridda byar med bara ett dusintal personer vardera. De skapade djurinspirerade konstverk, som utterformade skålar och keramik med fågelmönster. “Byborna brukade samlas för exempelvis begravningar i högarna' säger Kenneth Farnsworth, a som är expert på Hopewell-kulturen vid Illinois State Archaeological Survey in Champaign. 'fanns sätt att markera att den platsen tillhörde förfäderna.'---
Arkeologer skyndade för att gräva ut platsen på 1980-talet eftersom det skulle byggas en stor motorväg. När de började med den största gravhögen, som var 28 m i diameter och 2,5 m hög, grävde de fram 22 kroppar som var begravda i en ring runt en grav i mitten, som innehöll skelettet av ett spädbarn. De upptäckte också ett litet djur gravsatt för sig själv i denna ring; snäckor och björntänder, berlocker som snidats av ben låg nära dess hals, alla med små hål borrade i, vilket tyder på att de var uppträdda och användes som halsband. Hopewell-folket begravde också sina hundar, men de fann de i själva byn och inte i gravhögen. Av det drog forskarna slutsatsen att djuren var hunddjur. De la benen i en låda, som de märkte 'valp begravd', och ställde in den i arkivet på Illinois State Museum i Springfield. Årtionden senare blev doktoranden Angela Perri intresserad och insåg att srkeologerna haft helt fel. Perri som då studerade för sin doktorsgrad på University of Durham i Storbritannien, Hon undersökte hundbegravningar och hittade lådan 2011 när hon forskade på museet. ---
Ovan kan du se en rödlo in action när den fångar en kindpåsråtta
'Så fort jag såg skallen såg jag att det inte var någon valp' säger Perri, som nu arbetar vid Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology i Leipzig, Tyskland, som zoologisk arkeolog .
'Det var någon slags katt'. När Perri analyserat benen fann hon att de tillhört en rödlo, troligen mellan 4 och 7 månader gamla. Skelettet var komplett och det fanns inga skärmärken eller andra tecken på skada, det fick Perri att konstatera att det inte rör sig om någon typ av offer. När hon tittat på foton från utgrävningen såg hon att rödlon var försiktigt placerad i sin grav.
'Det ser respektfullt ut; tassarna ligger tillsammans,” säger hon. 'Den var sannerligen inte bara kastad i ett hål.' När Perri berättat det för Farnsworth blev han golvad.
'Det chockerade mig', säger han. 'Jag har aldrig sett något liknande ur nästan 70 sjuttio utgrävda högar. Eftersom högarna var avsedda för människor' säger han 'måste någon ha brutit mot reglerna för att kunna begrava den där. Någon med stor makt måste ha ölvertygat medlemmarna i samhället att det måste göras så här. Jag skulle ge vad som helst för att få veta varför.'" Artikeln är publicerad den 2 juli, så detta är verkligen frågan om nyheter och jag har inte sett det rapporterat om någonstans på svenska.
"Perri som rapporterar om upptäckten med Farnsworth och ännu en kollega den veckan i Midcontinental Journal of Archaeology, har dock misstankar. Den pompa som omgav begravningen 'tyder på att djuret hade en väldigt särskild plats för dessa människor' ”liksom åldern på kattungen och att byborna tycks ha tämjt en vild kattunge, kanske redan som nyfödd, och försökte få den att växa upp som tam. Rödlon hade ett halsband som hon menar bevisar det för hennes del. Hon tror att den hade de genomborrade pärlor som hittades invid katten, om halsen eftersom det var ett 'älskat husdjur'. 'Det här är det närmaste man kan komma att hitta tecken på tämjande i den arkeologiska historien' säger Perri som tror att fyndet öppnar ett fönster till hur andra djur, även hundar och boskap, togs in i de mänskliga samhällena och hur de blev domesticerade.
'De såg möjligheten med djur bortom att jaga vilda. ' Det anser även Zeder är möjligt och säger:
'Tämjning kan vara en väg mot domesticering.' Vi bör dock inte läsa in för mycket i detta enda fynd: 'Det är ett enda föremål i en väldigt särskilt sammanhang. Att tala om domesticering kan vara att dra det för långt. Om de verkligen såg Rödlon som ett husdjur,' fortsätter hon, 'borde den nog ha begravts ihop med hundarna.' Hon misstänker istället att katten symbolicerade något som gav den hög status, Kanske något med andevärlden och det vilda.“
Är det inte spännande?!
Eftersom blommorna ändrar färg beroende på jordens ph-värde har jag därför satt min planta i sur rhododendronjord i ett halvskuggigt läge. Alltså inte i min surjordshörna, där jag tror att det är för soligt. Sur jord (med lågt Ph) ska nämligen ge blå blommor. medan rosa, röda och vita hortensior ska ha ett normalt pH värde.
Jag bör alltså hålla mig till halvsur jord för att uppnå den önskade violetta färgen. Det är ju en blandning av blått och rosa jag är ute efter i första hand.
Så här liten är plantan nu, men jag hoppas att den inom några år ska ha vuxit, om än inte lika mycket som den fantastiska (nedan) som växer i centrala Simrishamn.
Den har vita blommor, vilket bör innebära att den växer i jord med ett normalt ph-värde.
Nu ikväll på väg hem från kolonilotten gick jag förbi den här vackra hortensian, med helt rätt färger för mig. Men det är ju en buske [Hydrangea macrophylla] medan min klätterhortensia ju heter Hydrangea anomala men jag hoppas att det ändå är samma som gäller för färgerna och ph-värdena!
Namnet Hydrangea har den fått för att den inte får torka ut. [Av grekiskans hydor, för vatten och angeion, för kruka, kärl.] Torka innebär att blommor och knoppar faller av och att bladen blir bruna, så det bör verkligen undvikas och är ett stort skäl till att den inte bör stå i full sol.
På förmiddagen tränade jag ett tufft styrke- och konditionspass på gymmet i ungefär en timme. Jag unnade mig direkt efter gymmet, ja innan jag ens duschat, en sådan där enorm Tivolivåffla eller Gammaldags (som de heter i Umeå) på Hamnens glassbar, Då när musklerna formligen skriker efter snabba kolhydrater är det i det särklass allra bästa tillfället att just unna sig.
Faktum är att även om jag älskar glass och tänkt köpa en sådan hela sommaren har jag inte förrän idag känt att jag ens skulle orka tre kulor glass, mjukglass och dessutom topping (eller strössel) i en enormt stor våffla. Tillsamman med en kopp kaffe var det vansinnigt gott, så jag är så glad att jag för en gångs skull hade med mig pengar till gymmet idag, för det var egentligen inte alls planerat
Pappa skickade mig bilden ovan på Aunty Acid, (där jag också lånade bilden) men riktigt som henne gjorde jag faktiskt inte. Även om jag ju älskar glass...
Fastän det visat sig att snabba kolhydrater inte alls är så viktigt för att fylla på glykogendepåerna efter styrketräning som man tidigare trott (det fungerar tydligen lika bra med långsamma kolhydrater för människor) så är det toppen att musklerna tar hand om dessa annars så fettbildande kolhydrater direkt (för en gångs skull) istället för att de lagras som fett på kroppen.
