Andras välbefinnande gör oss mest lyckliga

Härom dagen rapporterade DN att "Vad vi vill ha är oftast inte samma sak som det som gör oss lyckliga, menar lyckoexperten Erik Fernholm, som föreläser om hur vi kan påverka våra möjligheter att bli lyckligare."

Hans recept på lycka är rätt likt mitt eget. så här säger han:

 – Det första man bör göra är att utforska sina värderingar genom att ställa sig frågan: när har jag mått och presterat bra tidigare? Vad är absolut viktigast i mitt liv? Och då försöka se ett mönster som man kan leva efter. Hans akademiska bakgrund finns inom kognitiv neurovetenskap och lyckoforskning. Hans forskning visar att det finns gemensamma nämnare och psykologiska drivkrafter hos alla människor och det mest grundläggande är sökandet efter trygghet.

 – Alla människor vill känna sig trygga, oavsett om det handlar om ekonomisk eller social trygghet.  Andra viktiga drivkrafter är viljan att utvecklas, känna meningsfullhet och gemenskap, där de två sistnämnda är det som saknas mest i dagens samhälle. Men ofta är människor väldigt dåliga på att förutse vad som gör dem lyckliga. Det som forskningen visar är att de personer som fokuserar väldigt mycket på sig själva och sitt eget välbefinnande paradoxalt nog är olyckligare än andra, medan de som tänker mer på hur de bidrar till andras välbefinnande är de som mår bäst, säger Erik Fernholm till DN. – Det finns ett stort fokus på att vi ska vara perfekta och ha ett perfekt liv, eller åtminstone få det att se ut så. Vi ska äta på de finaste restaurangerna, gå på de roligaste festerna och åka på de bästa semestrarna. Och det skapar en enorm press på att vara bra och en jakt på ”nästa grej” som gör att vi tappar bort oss och glömmer bort de enkla men viktiga sakerna i livet, säger han.

"Att utveckla medkänsla och förståelse för andra är det
enda som kan skänka oss det lugn och den lycka vi söker"

Slappna av i din strävan efter lycka och fokusera på att hjälpa andra, med andra ord, vilket påminner oerhört mycket om vad Dalai Lama säger: och medkänsla är vad som ger mest njutning

Nedmonterat här: Kulturens kraft inom vården

Jag har själv fantastisk erfarenheter av hur oerhört bra kultur, som i mitt fall konst, fungerar efter svåra skador främst i hjärnan. Nu, drygt 18 år efter att jag fick Konst på Recept, fast då hade det inget namn, uppmärksammas det stort också i DN under titlarna Kultur ett outnyttjat vårdverktyg och Kulturens läkande kraft i tisdags.

I Kultur ett outnyttjat vårdverktyg står det: "En strid ström av vetenskapliga undersökningar visar att kultur kan läka sjuka. Men kunskapen används sällan i vården. Nu satsar Stockholms landsting på webbsajten 'Den kulturella hjärnan' för att få in musik och dans i vården." Tänk att Jämtlands läns landsting var hela 18 år före Stockholm här! I alla fall i mitt fall! Det värsta är dock att nu verkar satsningar som dessa stå långt bortom vad Jämtlands läns landsting kan erbjuda. Rehab-centrum har bara en läkare varannan vecka och de har knappt resurser att ens ge nödvändig hjälp. Det är konstigt. Så här säger nämligen Gunnar Bjursell, som är professor emeritus vid Karolinska institutet och redaktör för projektet Den kulturella hjärnan till DN:

– Målet är att slå undan benen på alla kritiker som menar att detta med hjärnforskning bara är flum, där målet är att på ett populärvetenskapligt sätt föra ut de senaste forskningsrönen om sambandet mellan kultur och hälsa. Vi vill på det här sättet visa på kulturens enorma betydelse för vårt välmående. Ta till exempel hur musik både kan stimulera lärande och dämpa smärta.

Ur Året Runt #23/2004. Om du klickar här
öppnas en större bild så du kan läsa!

Det är så sorgligt att här bara dragits ned, när vi nu var sådana föregångare! Bjursell tror nämligen på att ge politiker rent krassa ekonomiska argument för att kultur lönar sig, som att dans kan förebygga benbrott hos äldre och därmed spara staten en halv miljon kronor. Dessutom är det, som han säger, helt biverkningsfritt, så då lönar det sig. Så här säger han;
 – Politiker har generellt svårt att satsa förebyggande, utan kommer i stället med insatser i efterhand. Men det lönar sig att satsa förebyggande. Ta en av våra absolut största kostnader inom sjukvården – den för mental ohälsa. Här räcker det inte med tabletter utan man måste arbeta mer preventivt med insatser, som exempelvis kultur.
Riksdagsledamoten Anne Marie Brodén (m), som "är ordförande för initiativet Föreningen Kultur och Hälsa i Sveriges riksdag och menar att även om vi i dag känner till kulturens positiva effekter på hälsan kan det dröja ett tag [sic!] innan de kommer till användning. " I Jämtland var vi tidiga men har nu hamnat helt på efterkälken! Det är så sorgligt att jag bara vill gråta.

I Kulturens läkande kraft berättas om Musikterapi som är en viktig del av ­rehabiliteringen på Dalheimers hus. Även musik och handklappningar sysslade vi med på Öppen Rehab för 20 år sedan, men inte vad jag minns som musikterapin RGRM. Du kan läsa mer om det här!

Vidare om det fantastiska med kultur i vården ur DN:
"Andra exempel på forskning Argentinsk tango I en amerikansk studie med Parkinsonpatienter fick den grupp som dansade argentinsk tango två gånger i veckan en tydligt förbättrad balans och finmotorik, jämfört med de patienter som inte dansade.  Musikträning för barn En studie på amerikanska Northwestern University visar att musikträning i barn­domen bidrar till en bättre perception av ljud senare i livet, i och med att hjärnan genom det tidiga musicerandet tränas till en "robustare" ljud­uppfattning.  Underlättar efter stroke 

Att lyssna på musik kan enligt en finsk studie på Helsingsfors universitet underlätta den kognitiva återhämtningen efter en stroke. Det gäller dock enbart musik man själv fått välja och som man själv uppskattar.  Körsång mot inflammation Regelbunden körsång kan motverka inflammationer och lindra besvären för IBS-patienter, visar en studie vid Karolinska institutet. Att sjunga i kör påverkar även hjärtats rytm och får kördeltagarnas hjärtan att slå i takt med varandra.  

Konst triggar hjärnan En amerikansk undersökning visar att hjärnans belöningssystem triggas i högre grad när vi ser ett verkligt konstverk, än om vi enbart ser ett foto av verket. Museum of Modern Art har sedan 2006 lett konstvisningar för demenssjuka, något som även spritt sig till svenska museer som Nationalmuseum.  

Musicerande sänker stress Extra musikundervisning visade sig i en studie på Karolinska institutet bidra till lägre stresshormonnivåer hos barn, än hos de barn som inte deltagit i den extra musikundervisningen.  Läsning förebygger demens En 21 år lång studie på äldre gjord vid Albert Einstein College of Medicine, New York, visade att regelbunden läsning minskade risken för demens med 35 procent. Att dansa regelbundet visade sig minska demensrisken med hela 74 procent.  

Ny musik stimulerar När vi lyssnar på ny musik stimulerar det hjärnans belöningssystem på samma sätt som mat eller sex visar en studie vid McGill University, Montreal. Man har tidigare också kommit fram till att tonerna av ens egen favoritmusik stimulerar dopaminproduktionen på samma sätt som exempelvis kokain."

Styrkan i vad vi tror på och förväntar oss!

Placebo-effekten är jag övertygad om efter att ha fått upp mitt slutna öga själv trots att ögonläkaren, som är experten påstod att det skulle vara omöjligt pga den skadade nerven och att jag skulle tvingas operera det. Tror man nog starkt på något så kan man lyckas med "det omöjliga". Vår förväntan och tro är oerhört starka krafter!

Jag tvingade upp mitt vänstra öga när det var slutet pga
en skadad nerv efter min olycka

Det här är något som också togs upp i DN i söndags och i Vetenskapens Värld  igår. Där togs även Nocebo-effekten upp och det är nog just den jag känt av senaste månaderna. Hanne Kjöller förklarar den så här; "Placebo fungerar även omvänt, men kallas då Nocebo. I programmet [Vetenskapens Värld]berättas om en man som 'nästan dog' till följd av en överdos av något som han trodde var ett potent läkemedel – men som i själva verket var sockerpiller.--- Predrag Petrovic, forskare vid Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet, förklarar hur negativa förväntningar kan göra oss sjuka. Att rabbla upp alla tänkbara biverkningar är i praktiken att öka risken för att patienten ska drabbas av dem. Likaså att leverera en dyster – men sanningsenlig – sjukdomsprognos. Det kan alltså hända att en ljugande doktor ger större chans till förbättring än en ärlig. Se där, en etisk konflikt som inte avhandlas på en kafferast."

bild lånad från KI

T o m SSRI-medicinerna ifrågasätts nu av dr Irving Kirsch med tanke på dessa upptäckter gällande Placebo/Nocebo-effekterna. Min erfarenhet säger mig dock att det inte handlar om Placebo-effekten här. I så fall borde jag inte känna att de nu slutat fungera efter 18 år. Dessutom borde effekten av dem inte ha blivit lika positiv, med tanke på att jag inte trodde att det egentligen skulle funka. Särskilt inte så bra som det verkligen gjort.

bild från Vetenskapens värld, där Predrag Petrovic visar
hur samma områden i hjärnan påverkas vid Placebo som
vid opium, eller ö h t vad som verkligen fungerar

Mitt problem för närvarande är att jag mist den tilltron, men den planerar jag att återfinna så snart det bara går. Det vore härligt att klara sådant som är möjligt och som jag gjort tidigare med, och det vore bara dumt att försöka mig på "det omöjliga" direkt, eller hur?!

Stänger till

Nu tar jag ett bestämt tag om dörren till det Förflutna. Mycket av det minns jag ju inte ens ordentligt, pga hjärnblödningarna.

Vackert blå Simrishamnsdörr i Brantevik

Jag skjuter igen dörren ordentligt så att jag ska slippa störas av nostalgin över den i så hög grad fortsättningsvis. Jag har i a f försökt och att det inte fungerade är egentligen ett mindre misslyckande än om jag inte ens vågat testa. Hädanefter är det framtiden som gäller, men främst nuet! Det är ju egentligen det enda man verkligen kan påverka.

Offentliga gestaltningar (Jämtlands gymnasium)

I tisdags och onsdags deltog jag och tjugo kollegor i en fantastiskt bra Kompetensutveckling för Konstnärer om Offentliga gestaltningar under ledning av inspirerande konstnären Gunilla Samberg från Umeå. Det var i Länskulturens regi och fantastiskt matnyttigt, tack vare främst Gunillas generositet med att dela med sig av sina egna erfarenheter.

1998 deltog bl a jag och Gunilla i månadslånga Art in Nature - Nature in Art på Konsthögskolan i Reykjavik, Island. Jag har inte träffat henne sedan jag tog min examen från Konsthögskolan  Umeå universitet 2002, så det var oerhört trevligt att träffa henne igen.

Gunilla Samberg är den konstnär som i konkurrens med 90 andra sökande fick uppdraget att med sin konst och budgeterade 1,6 miljoner utsmycka min tidigare gymnasieskola, Wargentinskolan konstnärligt under tre år, med början i somras. Östersunds kommun hade önskemål om att lyfta fram de naturvetenskapliga samlingarna som nu lagras i källaren, vilket passade den tidigare läraren i just naturämnen Samberg som hand i handske. I slutet besökte vi därför Wargen, som byggts ut och om för att härbärgera även Palmcrantzskolans elever fr o m hösten 2015. De tillsammans med flera gymnasieskolor bildar kommunala Jämtlands gymnasium.

Gunilla Samberg har också engagerat två unga konstnärer från Umeå till hjälp, Ludwig Franzén, som gjort väggmålningarna Allt Detta är Skört (ovan) och

Johanna Hästö som gjort verket ovan. Ludwig gick året över mig på Konsthögskolan, så honom har jag gått med i fyra år. Hästö gick däremot ut Konsthögskolan i våras, så henne har jag inte tidigare hört om. Hon har varit engagerad i det konstnärsdrivna galleriet Verkligheten och arbetar med textil, teckning och performancekonst, där hon ofta också använder sig av text, video och ljud i sina verk. Hon sydde en heltäckande dräkt av blixtlås som hon använde i sin mastersutställning från Konsthögskolan och bilder från det finns nu hängda på Wargen (ovan).

Den konst som hittills finns imponerar stort på mig, som inte ens kan minnas den konst som fanns där under de tre år jag gick där. Utöver Franzéns och Hästös verk har Gunilla själv bl a målat mål att sikta på, på väg genom de långa korridorerna, och gjort aluminium-plåtar med citat och ordspråk utplacerade i skolan, som de ovan och nedan.

-En grundidé jag presenterat är att placera ut glasade lådor med fynd ur källarens samlingar, berättade Gunilla i ÖP. Om de citat- och ordspråksfyllda aluminiumplåtarna säger hon:
– Det kan vara ord att ta med sig eller fundera kring, passar bra för unga gymnasister som gärna funderar kring livsfrågorna.
En väldigt tidsenlig idé med tanke på inredningstrenden med väggord och annat!

Jag har inte ens varit in på Wargentinskolan tidigare, sedan studenten för 23 år sedan. Vägskäl  av Anders Åberg ovan är från 1989, men jag kan inte alls komma ihåg den, fast jag tog studenten 1990. Så mycket försvann ur mitt minne av hjärnblödningarna att jag inte ens minns att det fanns ett bibliotek på Wargentinskolan, fast jag bör ha tillbringat en del tid där under de tre åren.

Inte heller muralmålningen i trapphuset minns jag, men vet att jag drömde om precis den för ett tag sedan och undrade vart den bilden kom ifrån. Den heter Pilgrimsfärder och är en al fresco-målning [målad med vattenfärg direkt på den fuktiga putsen] av Ebba Vadsten sommaren 1946.

Jag är dock helt övertygad om att det bara fanns elevskåp i ljushallen och inte som nu ett kafé och kiosk. På min tid fick man gå och fika i Sporthallen bortom matsalen.

Jag avslutar med detta underbara indiska ordspråk, på en av alla snygga aluminiumskyltar. 

Sista smarta tipsen

De fantastiskt smarta tipsen bara hopar sig. här kommer de sista:

Ta bort bladen på jordgubbarna med hjälp av ett sugrör

Vid flytt packa tunga saker som böcker i
rullande resväskor. Tunga lådor är svåra att bära

ett smart användningsområde av spjälsängen när
barnet blivit för stort för att sova i den

Hur man alltid vet vilken som är vänster öronpropp

spaghettiförvaring

för att slippa att förlängningssladdar
dras, ur bind ihop dem!

använd påsstängare i plast för att organisera sladdarna

Gör cupcakes direkt i glasstrutar. Enklare o roligare för barnen

Håll spiken med en kam och spara fingrarna

Fota kylskåpet för att minnas vad du behöver handla

Fyll en fjärdedel av vattenflaska med vatten och frys in
så kan du bara fylla den med vatten när du far, så hålls det kallt

Vinst fast det känns förlorat

Jag kan inte skaka av mig känslan av att ha förlorat. Fråga mig inte vad, men känslan av misslyckande är kvävande. Fast jag har ju ett val:

"Vinnare har en del av lösningen
Förloraren har alltid en del av problemet
Vinnaren har en plan
Förloraren har alltid en  ursäkt
Vinnaren säger "Låt mig hjälpa dig!"
Förloraren säger "Det där är inte mitt jobb"
Vinnaren ser utmaningen i alla problem
Förloraren ser problem med varje lösning
Vinnaren säger "det kanske blir svårt, men det är möjligt"
Förloraren säger "det kanske är möjligt men det är för svårt"

"Vinnare finner en väg medan förlorare finner en ursäkt"
Bild från steadystrength.com

Dags att ta tag i att vända den känslan alltså! Måste bara samla kraft först "även den dyraste smart-phonen måste laddas emellanåt för att inte förlora all förmåga...

Det är oerhört svårt att lyckas vända den känslan alldeles själv, men nu får jag tack och lov äntligen hjälp med det!

Lyckligast efter 70

Dilsa Demirbag-Sten är en person som väldigt ofta sätter ord på mina egna tankar, som jag därför gärna läser och även hänvisar till här på bloggen. I söndags skrev hon om lycka i DN: "De som väljer bort barn ska givetvis respekteras. De har som regel något annat som ger dem botemedel mot den meningslöshet som lite för ofta tränger sig på oss människor." Ringar in mitt problem eftersom jag nu saknar det botemedlet.

oljemålningen Hopplöst Lycklig 2007
föreställer Ängla som lyckas hoppa
hopprep för första gången

Att mitt liv tidigare känts meningsfullt har nog samma anledning som Demirbag-Sten skriver gör äldre än 70-åringar till den lyckligaste gruppen: "Forskningen visar att det är först efter sjuttio [74] som vi känner oss som lyckligast. --- När man är ung, frisk och har livet framför sig ägnar vi för mycket tid åt att gnälla över gamla oförrätter och sukta efter det vi inte har eller inte kan göra. När man passerat sjuttio är det alltså som att man blir nöjd och tillfreds med tillvaron och sina medmänniskor. Lite som att polletten trillar ner och man inser att det är just det här som är livet." Tidigare har mitt nu haft större betydelse än både det förflutna och framtiden, medan jag nu tänker tillbaka och räds framtiden.

Tillägg 2015-01- 05: Dagens nyheter rapporterar i sin ledare idag att vi blir Lyckligare med Åren. "Slutligen är erfarna hjärnor intuitivt medvetna om verklighetens landskap. De har en känsla för vad andra människor tänker och känner, en instinkt för hur ett händelseförlopp kommer att förflyta. I The Wisdom Paradox beskriver Elkhonon Goldberg hur hjärnan förfaller på olika sätt med åldern: hjärnceller dör, mentala processer går långsammare. Men en livstid av tankeverksamhet kan ge empati och leda till att man blir medveten om olika mönster. 'Det jag med åren har förlorat av min kapacitet för strängt mentalt arbete verkar jag ha vunnit i min förmåga till ögonblicklig, nästan orättvist obehindrad insikt', skriver Goldberg.

Omvälvande mänsklig upptäckt

En upptäckta av fem olika människoskallar funna på samma plats i Dmanisi i Georgien ser ut att kunna skriva om vår bild av förmänniskorna. Eftersom de fem skallarna hittats på samma plats tyder det på att de tillhör samma art och bara har individuella skillnader.

bild från svt

Paleontologen Lars Werdelin, 1a intendent vid Naturhistoriska riksmuseet, förklarar i SVT vad de nya fossilfynden från Dmanisi kan innebära här.

– Man får lite grann en sjunkande känsla i maggropen, om det här stämmer så är det väldigt mycket som måste göras om, till exempel den utställning om människans utveckling som vi har här på Naturhistoriska riksmuseet  så det är väldigt mycket som skulle förändras, om det här stämmer, säger han till SVT.

Människosläktet Homo härstammar från det äldre och mer primitiva släktet Australopithecus. Homo uppstod för runt 2,4 miljoner år sedan i Afrika. Totalt har minst nio arter placerats i Homo-släktet, precis vår egen art, Homo sapiens.  Enligt den nya hypotesen borde alla de tidiga arterna, Homo habilis, Homo rudolfensis, Homo ergaster och Homo erectus (som alla trotts ha uppstått hundratusentals år emellan varann) slås samman till arten Homo erectus. 

ur DN 2013-10-20

Att dessa människoskallar fanns på samma plats tyder på att våra tidigaste människosläktingar var en och samma art, vilket är så omvälvande att historieböckerna kan få skrivas om. Efter fyndet föreslås i en av världens mest inflytelserika vetenskapliga tidskrifter, Science, att alla dessa människosläktingar egentligen var en och samma art. Trots den stora variationen menar forskarna att det är en population, en art:
– Det är just för att de är funna på samma plats, men det finns naturligtvis en massa frågetecken kring det här, de kommer från samma plats men, dog de på samma plats eller har de transporterats dit av olika processer, är de samtida? undrar Werdelin vidare.

Även DN tog upp den här nyheten i söndags, precis som Vetenskapens Värld i måndags.

Tvivel (med visst hopp)

"Tvivel är en källa till styrka" säger min kloka vän. Mitt problem är dock att när jag är berövad tryggheten av att jag klarar det mesta blir jag så svag mentalt att jag knappt orkar försöka ens.

Jag har gått från att ha varit övertygad om att jag ska klara av också sådant experter påstår är omöjligt, vilket jag gjort flera gånger, till att tycka att allt jag gör nu misslyckas. Det känns inte ens som om de är några steg på vägen utan bara nederlag.

"Bottnen blev den solida grund som jag började återuppbyggandet på"
/ J K Rowling (bild lånad från www.pinterest.com)

Tänk om det är så enkelt att jag, som varit så aktiv så länge nu hunnits fatt av det experterna varnat för så att ja nu bara verkligen måste vila upp mig ordentligt så ska allt bli bra sedan? Hoppas verkligen på det! Nu har jag i a f fått hoppet åter. Det hade jag aldrig trott någonsin skulle lämna mig och jag tror att det är tack vare det jag klarat så många motgångar...

Äntligen Ramsells akvarellfilm!

Redan för drygt ett år sedan skrev jag om Anders Ramsells imponerande hängivenhet att göra en animation i akvarell  av den mytomspunna science fiction-klassikern Blade Runner från 1982.

Han ställer nu ut filmen (som är något omarbetad och längre än klippet på Youtube) i övre salen på Ahlbergshallen tillsammans med flera av akvarellerna ur den i resten av galleriet. Alla snyggt inramade och betitlade med filmrepliker. T o m 3 november kan man se utställningen Blade Runner the Aquerelle Edition på Ahlbergshallen.

Fast bilderna alla är så små som 1,5 x 3 cm (!) är de han ställer ut väldigt detaljerade och stämningsfulla och Ramsell berättar att han bl a jobbat med hjälp av förstoringsglas

Ramsell berättar själv i ÖP:
– Jag har valt ut ett litet antal av de sammanlagt 12 000 bilderna och ramat in dem. Dessutom visar jag filmen i en loop här på Ahlbergshallen  Förhoppningen är att det ska vara kul att både se filmen och några av bilderna som den är uppbyggd av.  Det blir också enda tillfället då man kan köpa separata bilder ur verket, vilket inte varit till salu tidigare.  --- Jag har bara valt ut de bilder jag själv gillar mest. Några av dem vill jag egentligen inte sälja, så där har jag satt höga priser.

Jag känner Ramsell sedan några år, eftersom han jobbat som frisör Hos Gösta, där jag klipper mig och eftersom han jobbade på Färgfabriken Norr. Därför är jag så glad över att äntligen ha fått bevittna hans fantastiska jobb.

De snygga inramningarna har han gjort själv och en del av utställningen har tidigare under sommaren visats på Nordiska Akvarellmuseet, men där var urvalet av bilder ett annat. Filmen visades också på Liljevalchs vårsalong i år.

För tillfället går Ramsell sin första termin på Konstfack och han blev även antagen till Valand i Göteborg, men valde Stockholm. Jag önskar honom all lycka i framtiden och är grymt imponerad av hans tålamod och ödmjukhet.
Läs mer om utställningen i LT och ÖP!

I det djupaste mörkret

... kan ett litet ljus lysa upp som vore det självaste solen. Som när man får en tid på hälsocentralen efter nästan tre månaders väntan. På torsdag ska jag (äntligen) få hjälp därifrån, eftersom Rehab-centrum haft sådana monumentala neddragningar att de har allt för ont om tid att hjälpa en gammal patient som mig!

Jag hoppas verkligen att det här mötet blir ett steg, om än litet, i den rätta riktningen så att jag kommer att må bättre snart!

Det konstigaste med min känsla av främlingskap är inte att jag ju är uppvuxen, har gått skolan + har bott här i Östersund i 3/4 av mitt liv. Det mest mystiska är att släkterna på både mammas och pappas sida varit jämtar i generationer. Alienering  drabbar vuxna, med början i tonåren och det kan kännas allra svårast för gamla som inte känner igen sig i "sitt" samhälle längre. Man känner inte igen sig för att så mycket förändrats, även om man bevittnat när förändringarna skett. Tur att jag verkligen inte är 92, fast det ofta känns så (troligen för att det känns som om jag lever i fel tid och att framtiden skrämmer mig)...

Dramatisk natt

Natten till igår blev inte direkt vilsam i min trappuppgång. Ett brandlarm satte nämligen igång oftare och oftare på hög volym. Det började på eftermiddagen och då trodde jag att det var en klockradio e dyl. Vid 5 gick jag ut i trapphuset för att försöka lokalisera varifrån oljudet kom och hade insett att det måste vara ett brandlarm som ville ha nytt batteri, för sådana har jag erfarenhet av sedan tidigare. (Tyvärr...)

När tidningsbudet kom var han övertygad om att det kommer från lägenheten mittemot min för han hade lyssnat i brevinkastet. Den står tyvärr tom och håller på att säljas... Jag försökte ringa min f d granne, men numret var stängt och saknade hänvisning. Jag försökte då felanmäla för att få hjälpa att gå in o ta ur batteriet, men de kan inte gå in i lägenheter förrän efter kl 7 när vaktmästaren kommer med huvudnyckel. Jag satte därför i öronproppar för att sova och tänkte ringa efter dess. Vid 6 vaknade jag ändå av röster i trapphuset och två grannar, som väckts av just brandlarm i lägenheten mellan denna och min för en månad sedan (! när jag var i Skåne), stod och försökte prata med 112 om hur lösa problemet. Kände på dörren att den inte var varm, kände ingen brandlukt ur brevinkastet  och såg inget genom fönstret heller. Jag berättade vad jag visste och att jag försökt felanmäla och så la vi oss alla i varsin lägenhet (med öronproppar i).

Vid 6.30 väcktes jag åter av bankande i trapphuset, men istället för en lättklädd brandman (som ovan) stod där två poliser och försökte få lägenhetsägarens uppmärksamhet. Berättade att ingen bor där längre och om min misstanke om brandlarmet, tackade för att de löser problemet, satte åter i öronpropparna och sov vidare. Poliserna verkade lättade men sa att ett fönster till lägenheten står öppet.

När jag sedan vaknade var klockan över 7, men jag konstaterade att det var tyst så ringde aldrig vaktmästaren. Jag hittade f d grannens mobilnummer på webben och ringde för att berätta om nattens dramatik senare på förmiddagen. Hon ringde då polisen och fick veta att de gått in (de hade träffat vaktmästaren som hämtade huvudnyckeln) och tagit batteriet ur brandvarnaren. Grannen sa att hon hade bytt batteriet i julas, så hon trodde inte att det redan kunde vara slut, men polisen sa att då måste det ha varit ett tekniskt fel. Hon hälsade till alla oss tidigare grannar, bad om ursäkt för nattens oljud och önskade oss trevlig helg. För mig, som kunde lägga mig igen sedan var det inga problem, men jag tycker synd om de grannar som måste upp och jobba efter en så dramatisk natt. Tack och lov att det inte brann den här gången heller!