Så här pricksäkert beskriver
Erik Ohlson det i sin krönika i söndagens
DN:
"Jag mötte Kropotkin hos optikern i Båstad
Brillorna brakade ihop i Båstad. Skruven till den ena glasögonskalmen lossnade. Jag har inte vant mig vid glasögonen. Detta skrivs nämligen av en man som vid synundersökningen för sju år sedan fick beröm för
”ovanligt skarp blick”. Två år senare kunde jag inte läsa texten till pratbubblorna i ”
Rocky”. Bara att återvända till optikern och inse att ålderdomssvagheten satt in på allvar.
|
hos optikern, bild lånad från wikipedia |
Nåväl, jag letade rätt på en optiker i Båstad. Den konciliante mannen bakom disken tog genast hand om mina sargade glasögon och gick
till ett bakre rum i butiken. Blott några minuter senare återvände han med brillorna som nu var hela och fina, rentav nyputsade. Han hade även duttat silikon på skalmarnas gångjärn för
att förebygga nya olyckor. Jag stammade tacksamt fram något om ersättning. Min välgörare skakade på huvudet:
– Nej, nej, det är gratis. Författaren och poeten
Thomas Tidholm har skrivit en dikt om när han köper grejor i järnhandeln i Arbrå. Så tar han fram plånboken för att betala. Då säger biträdet: ”Det kostar inget, du har till godo i boken. ”Järnhandelsbiträdet valde att inte utnyttja poetens tankspriddhet för att bättra på dagskassan. Tidholm beskriver hur lycklig han blev över beskedet. I dikten dras en parallell till
Pjotr Kropotkin, anarkistfursten som var övertygad om att människan i grunden är god och vill sin nästa väl.
Kropotkin ansåg att inbördes hjälp är mer naturligt än egoism och konkurrens.
Jag sände både Tidholm och Kropotkin en tanke när jag gick ut från optikern i Båstad. Och funderade över andra tillfällen där jag upplevt inbördes hjälp. Taxichauffören i Tobruk som gjorde allt för att säkra vår vidare transport i krigets Libyen – ändå vägrade han att ta emot mer än den löjligt låga ersättning vi kommit överens om från början. Läraren som gav sin elev en andra chans att bättra på betygen – fast hon lika gärna kunde ha gömt sig bakom paragrafer och sagt nej. Den irakiske flyktingen som tryckte en femhundring i den tiggande
uteliggarens hand vid Medborgarplatsen. Visst blir vi blåsta och luggade emellanåt. Visst läser vi i tidningar om elvaåringar som blir avkastade från tåg och om nyfikna som skockas vid olycksplatser, inte för att hjälpa till utan för att ta mobilbilder.
Men just därför bör vi också tänka på dem som bär Kropotkins tankar vidare. De är fler än vi vanligen tror."
och visst har han rätt, herr Ohlsson? De som vill andra väl är fler än de som vill andra ont!