Det
här , ur tidningen
Forskning & Framsteg påminner lite om det jag skrev
tidigare om hur
osjälviskhet ter sig för
hjärnan.
"Professor
Tania Singer är psykolog och neuroforskare och leder arbetet vid
Max Planck institute for human cognitive and brain science i Leipzig, och är en av världens ledande forskare om
hjärnan och
känslor."
2004 gjorde hon och hennes forskarlag den fantastiska upptäckten att när vi vet att någon vi älskar känner smärta så aktiveras smärtområdet i våra egna
hjärnor. Forskarlaget kartlade vad som sker i
hjärnan när vi känner
empati. De 16 par som deltog i experimentet delades upp så att en av dem lades i en
magnetkamera, medan den andra satt utanför. Den ena fick ett ofarligt, men ändå obehagligt, stick och i
magnetkameran kunde forskarna se hur den andras smärtnätverk
insulan, som är den del av
hjärnan, som har med uppfattning av kroppen och känslor att göra, reagerade. Därefter undersöktes om vår
empati gäller
alla andra eller om det bara handlar om vissa. Forskarteamet kunde då konstatera att det bara gäller vissa.
Vi känner med dem vi gillar, men inte alltid med okända eller dem som vi har något otalt med.
 |
| "att vara eller inte vara med hjärna" |
”Det var väldigt tydligt att
hjärnan är programmerad för att bry sig mest om vår inre krets. [Genomgående mina kursiveringar.] Några gånger var det nästan skrattretande”, berättade
Singer på konferensen
Mind & Life i Berlin i höstas.
I en undersökning instruerades försökspersonerna att föreställa sig att de höll på fotbollsklubben
FC Basel. Sedan presenterades de för två personer där den ena påstods hålla på samma lag, medan den andra var supporter till
FC Zürich.
När
Basel-anhängaren blev stungen flödade
empatin hos de flesta försökspersoner. Men när representanten för Zürich-klacken hade ont, fick de flesta
betydligt svagare reaktioner i de celler som har med smärta och känslor att göra. Ja det var till och med så att vissa manliga försökspersoner i stället visade klara tecken på skadeglädje. Hos dem var det cellerna i
nucleus accubens [sic!
nucleus accumbens!] som reagerade, och den strukturen, visste forskarna sedan tidigare, är kopplad till tillfredsställelse och belöning.
Reaktionerna var så starka att
Tania Singer var tvungen att fråga en av försökspersonerna: Njöt du av att se dem lida? Och svaret blev: Ja!
'Så lätt kan du få en människa att skifta från Moder Teresa till närmast sadist', sade
Tania Singer på konferensen. Jag menar, supportrarna var ju bara skådespelare.
'Jag ser att ni skakar på huvudet', fortsatte hon, 'men då måste jag tyvärr meddela att de flesta av oss här i salen är lika lättlurade.
Anslut dig till en grupp och du får genast ökad empati för dina kolleger men minskad för dem som tillhör andra grupper. Det är skrämmande.' "
Här kommer vi in på något som jag tagit upp
tidigare gällande varför vi t ex har lättare att känna för människor som drabbas i t ex Paris eller Köpenhamn än i
Beirut. Denna forskning genomfördes dock
redan 2004 och var då helt oväntad, så inte undra på att
Tania Singer oroades av det:
"Om vi k
änslomässigt påverkar varandra så på cellnivå, på samma gång som vi är så starkt genetiskt programmerade för att känna mer för vår egen grupp, ligger mänskligheten illa till i en globaliserad värld, tänkte hon, och bestämde sig för att ta reda på om det gick att utnyttja
hjärnans
plasticitet för att utveckla vår
empatiska förmåga. Går det att träna sig till att bli mer
medmänsklig?" Visst är det fantastiskt?
"
Tania Singer fick via den tibetanske ledaren
Dalai lama kontakt med buddhistiska munkar som i åratal tränat sig på det man på engelska kallar
compassion. Och när hon lade en av dem,
Ricard Matthieu, i sin
magnetkamera upptäckte hon något underligt. När
Ricard föreställde sig en person som led och riktade sin
medkänsla mot henne var det helt andra delar av hans hjärna som engagerades. I stället för att tanken på att någon som far illa
engagerade de delar i hans hjärna som indikerar smärta, var det ett annat område,
ventrala striatum,
som har med positiv belöning att göra, som reagerade.
, som följde hela processen vid en dator, ropade in till undersökningsrummet:
'
Ricard, vad gör du? Känner du ingen
smärta?' Och han svarade:
'Nej, bara värme och
omtanke, ungefär som en mor inför sitt barn.'
Det var då
Tania Singer förstod att
det inte finns en form av empati utan flera. Och den modell hon idag arbetar efter bygger på
tre olika sätt att känna med andra människor.
Först det
automatiska, reflexmässiga, som gör att till exempel gäspningar smittar. Här ingår ingen medvetenhet, ingen oro över att den andra är trött,
två kroppar härmar bara varandra, och det finns hos människan från födelsen.
Nästa steg, det
Tania Singer kallar
empatin, kräver en viss medvetenhet och uppstår först när vi förstått att vi är enskilda personer. Jag ser att den andra lider, och jag känner det också.
Det tredje steget, ett slags
förfinad empati , det
Tania Singer kallar för
compassion,
medkänsla, innebär
inte något medlidande, bara omsorg.
De här skillnaderna är viktiga.
Empatin är slitsam och inte alltid särskilt konstruktiv, menar
Tania Singer.
Orsaken till att så många som arbetar inom vård och omsorg blir sjukskrivna tror hon beror just på den.
Medkänslan, som munken
Ricard Matthieu å andra sidan erfar, ger tvärtom
positiv energi på hjärnnivå. Du får på samma gång som du ger.
Det finns en fjärde variant. Det är den där särskilda förmågan som
psykopater har att l
eva sig in i andra människors känslor för att kunna manipulera dem, men det är en annan historia.
Det råder alltså en viss begreppsförvirring. Är
medkänsla verkligen en bra översättning av det engelska ordet
compassion, och är
empati ett bra ord för den som känner med andra, eller skulle det för oss vara bättre med tvärtom?
Medkänsla,
medlidande – jag känner
med andra.
Empati – jag känner
för andra. Och hur förhåller sig de orden till inlevelseförmåga, förbarmande, medmänsklighet, medömkan, barmhärtighet och välvilja? Ordböckerna gör det tyvärr inte lättare.
Tania Singers forskning är i dag inriktad på att försöka finna metoder som påverkar
hjärnans
plasticitet och gör den mer
empatisk och framför allt
medkännande."
|
|
Jag vet precis hur det känns
|
Ekonomiprofessor
Michael Dahlén skrev i augusti i
GP att det tar åtta sekunder för att hinna "ta två riktigt djupa andetag och sänka pulsen med nästan fem slag. Töja dig ner tre och en halv centimeter extra i split (upp emot det dubbla om du anstränger dig hårt, men jag kan inte rekommendera det som något särskilt behagligt). Klappa hunden tio gånger (eller katten, din partner eller någon annan du älskar)." Han "har testat alla grejerna själv, det är fantastiskt hur mycket som hinns med. Och ännu mer fantastiskt är det att din
hjärna under tiden, alldeles automatiskt, hinner utveckla känslor som [just] empati och förmågan att känna med andra människor." Hans fantastiska text fortsätter "kollegor har gjort neuropsykologiska mätningar. Det visar sig att det faktiskt t
ar bara åtta sekunder att sätta sig in i hur någon annan tycker och tänker och mår. På den tiden hinner
hjärnan lysa upp i alla möjliga vackra färger på de scannade bilderna och börja förstå varför någon gjorde eller sa något, vad hen förmodligen egentligen menade och vilka konsekvenser det vi skriver eller säger kan få för andra.
Tänk om vi alla räknar till åtta och ger
hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden. Innan vi kallar en artist de mest fruktansvärda saker bara för att hen vågar vara sig själv, önskar en sommarpratare ett öde värre än döden bara för att hen säger vad hen tycker, eller hånar en skolkompis som ser härligt annorlunda ut. Tänk vad mycket hemskt vi skulle slippa. Förlorad självkänsla, ångest, förtvivlan, konflikter, rädsla och hat. Nätstormar i vattenglas som ibland går så långt att de förstör hela livet för en människa. Trots att nog ingen – egentligen – vill så illa. Vi kan väl försöka tillsammans? Med allt våra ögon och öron översköljs av numera blir det förstås en väldig massa gånger vi behöver räkna till åtta innan vi tycker, tänker, skriver och skriker om varandra. Men å andra sidan har vi ju faktiskt 86 400 sekunder till vårt förfogande varje dag. Jag tar det igen: åttiosextusenfyrahundra sekunder. Varje dag. De lär nog räcka. Inte nog med att du ger dina medmänniskor den fantastiska gåvan att se och känna med dem och gör världen lite bättre åtta sekunder i taget. Du hinner dessutom under tiden klappa någon du älskar, andas, komma imponerande långt ner i split, digga saxofonslingor och äta varmkorv så det står härliga till (men det går naturligtvis lika bra med selleri)." Så, kom igen; ge dig själv 8 sekunder; det kan det väl vara värt?
