Everywhere av japanska Chiharu Shiota var med även i Johannesburg |
Det är dels kul att se hur gamla verk utvecklats, medan det som lockade mest förstås var att se alla nya verk sedan mitt senaste besök 2017.
Jag började med att sätta upp en ny önskan i Yoko Onos Wishtree. (Det funkade ju faktiskt sist!) |
Genom Not A Single Story II i Wanås presenteras brittiska Lubaina Himid, sydafrikanska Lungiswa Gqunta och tyska Anike Joyce Sadiq för första gången i Sverige och det på ett riktigt väl genomarbetat sätt.
Utställningstiteln har hämtats från ett TED-talk (du kan se här) av nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie. Hon slog igenom stort 2007 med sin bok En Halv Gul Sol, som jag skrev om här. Där talat hon om riskerna med att bara ha en typ av berättelse om ett land, folk eller kontinent och för fram vikten med flera perspektiv. Något som f ö också är en av mina personliga hjärtefrågor.
Charlotte Gyllenhammar visar ett upp-och-ned-vänt rum i Svindel
Chimamanda Ngozi Adichie skriver: "Berättelser har betydelse; Hur [genomgående mina kursiveringat] de berättas, vem som berättar dem, när de berättas, hur många olika historier som berättas, beror egentligen på makt."
Av de nya verken finns marockanska konstnären Latifa Echakhch, vars cirkelformade platta av tegelstenar bär titeln Blush. Den är 6 m i diameter och där är tegelstenarna mot ytterkanren är hela medan de ju närmare centrum de är lagda trasigare och mer finfördelade är de och i cirkelns mitt är de helt pulveriserade.
Jag skulle ha velat skriva ett grundligt inlägg om Wanås men har inte hunnit och nu har det ju stängts för i år, så därför blir det istället bara översiktligt.
"Elisabeth Millqvist, konstnärlig ledare Wanås Konst konstaterar;
'För samtliga konstnärer i utställningen gäller att de komplicerar berättelsen – de lägger till, tar ifrån, ställer oss inför val. Sällan har de använt sig av så skilda motiv och material i sina konstverk som i år.'
"NOT A SINGLE STORY II KOMPLICERAR BERÄTTELSEN Berättelsen som ett koncept, de medverkande konstnärerna, deras praktiker och hur de förhåller sig till platsen utgör de centrala delarna i."
I tyska Joyce Sadiqs installation You Never Look At Me i själva konsthallen blir vi, som åskådare, en del av konstverket. Lite på samma sätt dom jag gärna försöker inkludera min publik i mina verk.
När vi sätter oss på stolen som står på golvet i hennes You Never Look At Me From The Place From Which I See You blir vår egen skugga på väggen "medskapande".
Samma sak störde mig i en utställning min tidigare professor Anders Krüger visade i Umeå för ca 20 år sedan, då min skugga på så sätt skymde verket (helt avsiktligt från hans sida), men här är projektionen så står att min skugga inkluderas på ett mycket bättre sätt.
Jag upplever att min egen skugga s a s glider ihop/isär med verket liksom med andra besökares skuggor.
Det hör att identifikationen stämmer bättte, om än aldrig helt. När någon fler kommer in i rummet blir t ex min ryggtavla den projektionsyta en text, viktig för verket visas på!
Caroline Falkholt Train of Thoughts från 2017
'För samtliga konstnärer i utställningen gäller att de komplicerar berättelsen – de lägger till, tar ifrån, ställer oss inför val. Sällan har de använt sig av så skilda motiv och material i sina konstverk som i år.'
"NOT A SINGLE STORY II KOMPLICERAR BERÄTTELSEN Berättelsen som ett koncept, de medverkande konstnärerna, deras praktiker och hur de förhåller sig till platsen utgör de centrala delarna i."
I tyska Joyce Sadiqs installation You Never Look At Me i själva konsthallen blir vi, som åskådare, en del av konstverket. Lite på samma sätt dom jag gärna försöker inkludera min publik i mina verk.
När vi sätter oss på stolen som står på golvet i hennes You Never Look At Me From The Place From Which I See You blir vår egen skugga på väggen "medskapande".
Samma sak störde mig i en utställning min tidigare professor Anders Krüger visade i Umeå för ca 20 år sedan, då min skugga på så sätt skymde verket (helt avsiktligt från hans sida), men här är projektionen så står att min skugga inkluderas på ett mycket bättre sätt.
Jag upplever att min egen skugga s a s glider ihop/isär med verket liksom med andra besökares skuggor.
Marcia Kure Denizen
Wanås skulpturpark tilldelades även Region Skånes Kulturpalett under Kulturparlamentet i Malmö för några veckor sedsan; stort grattis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar