Yoko Ono i helfigur

Förra tisdagen for vi till Danmark eftersom jag gärna ville se Yoko Ono i helfigur. På Louisiana visas hennes Half a Wind Show sedan 7 juni. Det var verkligen en upplevelse att se eftersom jag bara sett enstaka verk av Yoko Ono tidigare.

Det blev därför bara en snabb marsch på Strøget för att äta Smørrebrød i Nyhavn och så åter till bilen för att ta oss vidare till Louisiana. Sådan brådska hade vi egentligen inte behövt ha eftersom där är öppet ända till 22 tis - fre.

Half a Wind Show är Onos  hittills största retrospektiva utställning i hela Europa och den visar "allt" ur hennes karriär från Fluxus-verkens försök att göra konsten till ett med verkligheten till video-projektionen från 2012, där Ono i svart kostym dansar och skuggboxas med ett "hypnotiserat" uttryck.

Onos  arbete för mänskliga rättigheter speglas i många verken och särskilt kanske de hon gjorde tillsammans med John Lennon. Det är fascinerande att se hennes performance Cut-piece från 1964 filmad i sin helhet. Den visar en sådan oerhörd tillit för publiken när hon helt utan reaktion låter publiken klippa mer och mer av sin klädsel.

We're All Water (precis som låten från 1972), ovan, består av vattenfyllda flaskor med namnetiketter på, exempelvis Sean Lennons. Visst är det lite hippie-aktigt, med mycket naket, som t ex i filmprojektionerna nedan, men samtidigt med en tydlig önskan om att kämpa för en bättre värld.

Ett tema som Yoko Ono arbetat oförtröttligt med sedan 60-talet och det är för mig lite förvånande hur aktuellt det fortfarande känns. (Det enda som skulle varit annorlunda i videon filmade av unga konstnärer nu skulle troligen ha varit att de kvinnliga könen troligen skulle ha varit rakade istället för naturligt lurviga.) 

 

Yoko Onos Wish Tree från 2011, som jag såg i Wanås ifjol, stod mäktigt välfyllt i Louisianas vackra trädgård och jag hängde också upp en önskan där. Särskild Onos vilja att bjuda in publiken i sina verk känns väldigt samtida och det är något jag själv också arbetar med, men utan att känna till innan att det också är Yoko Onos arbetssätt. Jag arbetar dock alltid vidare med det publiken bidragit med efter utställningen, medan Ono snarare bjuder in för att uppleva något och sedan inte går vidare. Fast önskningarna i Wish Tree kanske hon tar tillvara på något sätt?