Jag ser fram emot att att kunna sno upp mitt gråa hår i en slarvig knut som nedan. Jag tycker att det är så vackert med långt riktigt stålgrått hår och min frisör skrattade glatt åt mig när jag menade att ska jag få sådant så är det bäst att börja spara redan nu. I medelåldern. Min far är redan, vid 65 års ålder vackert vithårig, precis som min farfar också var, så det gäller att planera!
När jag härom dagen läste rubriken
Botemedel mot grått hår i
DN var jag därför tvungen att läsa den. "Snart kan det vara slut på att behöva köpa hårfärg för att dölja grått hår. Forskare tror sig ha hittat en metod som kan 'bota' problemet", inleds den
Jag har aldrig ens snuddat vid tanken på att jag skulle uppleva grått hår som ett problem men så har jag tydligen ett "konstigt" förhållningssätt till åldrande, har jag förstått. Faktum är att jag alltid avskytt att bli tagen för att vara yngre än jag är. Som om jag inte skulle räknas för att mina erfarenheter skulle vara för få. Inget är för mig värre än när folk tror att jag inte varit med om nåt bara för att jag "ser så ung ut". Det har varit det värsta jag vetat sedan jag var barn. Jag minns min 5-årsdag, när jag kände mig så vuxen... Nej, jag ska bespara er detaljerna om min förödmjukelse, men det satte djupa spår i
storasysters självkänsla, kan jag avslöja.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att förlika sig med gråa hår när man vill se ung ut. Men i dagens läge färgar ju
unga tjejer sina
hår grått, så det är inte bara jag som gillar
grått hår. "Att få rynkor och grått hår gör ju att det syns att man har levat - inget att skämmas över alls!!!" menar en klok vän. Faktum är att jag är väldigt road av att definieras som en
mogen kvinna eftersom jag känner mig
barnslig i många sammanhang. Särskilt när den som säger det är äldre än jag.
Nu vet ju inte jag hur jag skulle ha reagerat om jag fått en massa rynkor och grått hår redan. Då kanske jag skulle ha
hatat det och verkligen inte tyckt att det är ett
skapat problem, men nu är mina genetiska förutsättningar inte sådana. Något jag säkert ska vara tacksam för. Min mormor hade oerhört fin och slät hy upp i sena 80-årsåldern och hon hade ändå levt ett väldigt tufft liv och borde vara märkt av hårt slit och sjukdom. Hon tvingades exempelvis operera bort sitt ena bröst pga en tumör när hon var bara några år äldre än jag är nu. Men mormor grävde inte ned sig i sorger utan var alltid (en aning naivt kanske) glad. Däri och hennes arvsanlag ligger nog hemligheten till hennes släta hy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar