Ni har säkert sett bilder och filmer på som skräms från vettet av synen av en gurka. Det har tydligen varit ett stort mysterium varför enligt bl a the Telegraph (och Facebook-sidan I fucking live science). men inte för mig. Katterna blir ju helt skräckslagna eftersom gurkorna påminner så mycket om ormar. Det är något briljanta Katarina Gospic förklarar att vår amygdala (reptilhjärna) skyddar oss snabbt ifrån här.
I oktober 2013 förklarade forskning hur evolutionen gett våra och alla andra däggdjurs förfäder förmågan att urskilja ormlika former med vårt perifera synfält och genast reagera på det hotet genom flykt. Forskningen visar hur särskilda nervceller hos makakapor reagerar på bilder av ormar.
Redan 2006 publicerade Isbell original-hypotesen i sin bok The Fruit, the Tree and the Serpent [Frukten, trädet och ormen], där hon menade att våra däggdjurs-förfäder utvecklade utmärkt syn på nära håll särskilt för att upptäcka och undvika ormar. Moderna däggdjur och ormar stora nog för att äta dem har utvecklats under ungefär samma tid, för 100 miljoner år sedan. Giftiga ormar tros ha uppstått för ungefär 60 miljoner år sedan bakhålls-rovdjur som delat träd och landskap med däggdjuren. Laboratoriet där Nishijo studerar hjärnans mekanismer som ansvarar förkänslor och rädsla hos makakapor, särskilt instinktiv respons, som inte beror på inlärning eller minne. När är Nishijo hörde om Isbells teori trodde han sig förstå apornas rädsla för just ormar:
"Resultaten visar att hjärnan har särskilda kopplingar för att upptäcka just ormar och det verkar innebära att de särskilda kopplingarna är genetiskt kodade," menade han. De testade aporna föddes upp i inhägnade kolonier och hade tidigare aldrig sett ormar.
"Jag hittar inget annat sätt att förklara deras rädsla för ormar än just dessa nervceller,"menar Isbell, som uppskattade samarbetet med neuroveteskapsmännen:
"Jag vet inget om neuroveteskap och de vet inget om evolutionen, men när vi samarbetar hittar vi bredare perspektiv på neuroveteskap och ny insikt i evolutionen," sa hon.
Det är egentligen samma uråldriga skyddsmekanism som t ex gör att vi som är européer tycker att det är så mycket hemskare med terrordåd i Paris jämfört med i t ex Beirut, vilket många tycker är en idiotisk jämförelse, men faktum är att det är lika uråldriga egenskaper i vår hjärna det handlar om. Jag tycker därför att de där kattfilmerna inte bara är urläskiga utan rena rama skräcken för katterma.
Genom det här har jag tappat förtroendet för Facebook-sidan I fucking live science efter deras förklaring till katters skräck för gurka, de (eller rättare sagt the Telegraph) pratade med en specialist på djurbeteende, Dr. Roger Mugford. Kanske inte så dumt i o f s, men för just mig känns det helfel i just detta ärende. Han menar att: "en överraskade ananas skulle nog vara lika skrämmande"... och fortsätter; “Jag tror att reaktionen beror på att det är oväntat.” Jaja, det kanske man tror om man nu bara tänker på djurbeteende och inte hängt med inom neuroveteskap, jag ska inte vara orättvis här...
Om man som jag följer forskningen om hjärnan inser man att deras förklaring inte alls räcker till. Forskningen visar att det inte tar mer än 10 - 15 millisekunder för oss (, makakapor eller katter för den delen) att reagera på ormlika former.
Filmen ovan tycker jag är roligare. Den visar vetenskapsmän som är rädda för gurkor och vi är ju faktiskt också däggdjur! En jag känner påstår att han inte alls är rädd för gurkor, så jag kommer nog att göra lite mänskliga gurk-experiment framöver; mycket roligare än katters dödsångest bara för att vi ska få nåt kul att titta på!..
Även denna djurspecialist har fel, men hennes experiment med tandkräm påminner ju också om en ormlik form, något vår reptilhjärna skyddar oss från, så det är därför det också funkar för att skrämma katter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar