Bedelojter - pumpagubbens skånska förefångare

Bedekvinjor med sina bedelojter på bild
lånad från Marianne Stella Davidsson

Ni som trott att Halloween och främst pumpagubbarna med ljus i, är en helt och hållet amerikansk tradition som importerats rakt av från USA har jag nyheter. Eller rättare sagt upplysningar ända från 1800-talet. Här i Skåne har nämligen främst barn skurit ljuslyktor av foderbetor ända sedan 1800-talet, så kallade betelojter eller betlyktor, på rikssvenska. Man sa dock lite olika, för jag har fått veta att just här i Simrishamn sa folk Lojtegubbar om alla urkarvade lyktor, alltså även för sådana som inte var gjorda som just gubbar. Det är just det jag tycker är så spännande med språk, att det inte finns något rätt eller fel efetrsom man aldrig kunnat tvinga folk att säga något särskilt.

På Österlens museum kunde man igår och i torsdags tälja sig en egen bedelojta, som den jag gjort ovan. Under ledning av museipedagog Veronica Jeppsson fick vi (ja, mest en massa barn, mammor och så jag då...) jobba med sockerbetor.

Sockerbetor att tälja betelojter av (nedan). Lena Alebo, som är museichef, odlar just foderbetor tillsammans med bedekvinjorna [betekvinnorna] Emma Karp Lundström, Boel Larsson, Tina Thornberg och Marianne Davidsson, alla lokala kulturarbetare på fälten vid Svabesholms slott i Kivik. De kallar sig Bedelojtans Vänner och de har fått lite publicitet, så återkommer till dem. De vill återuppliva seden att odla just foderbetor som används till massor av olika traditioner. De är lite mörkare än sockerbetor och får därför ett varmare sken, men i år gjordes betelojter i sockerbetor istället. Troligen blev det inte nog många så att det räckte även till att smycka ute på stan, dit många butiker .

Lyssna gärna på Alebo berätta mer om det i P4 Malmöhus här!
Så här gör man en bedelojta: Man behöver en kniv och en glasskopa (som jag f ö tipsade om funkar väldigt bra att gröpa ur pumpor med också redan ifjol).

När man hittat en beta man vill jobba med börjar man med att skära bort lite i botten så att den kan stå rakt upp utan problem.

Sedan kan man antingen dela den närmare toppen eller bottnen beroende på om man vill gröpa ur den uppåt eller nedåt.

Med den erfarenhet jag har av pumpor tänkte jag att det bör vara enklare att jobba uppåt än nedåt, men nu när jag ser på bilden ovan ser jag att jag ändå delade den nästan i mitten.

Nästa steg blev att göra en nedgröpning för värmeljus, så eftersom jag tänkte använda den större modellen av värmeljus använde jag metallkoppen till den mindre modellen. Ritade runt den och gröpte så ur lite mer än vad som behövdes för det lilla värmeljuset.

Jag använde glasskopan för att gröpa ur det söta fruktköttet ur sockerbetan med och satte sedan dit ljuset för att kolla att det skulle passa.
Även om betans fruktkött är fastare än en pumpas tyckte jag att det var enormt mycket enklare att jobba med än pumporna.

Så var det dags att gröpa ur överdelen. Eftersom en liten flicka behövde glasskopan fick hon givetvis ta den och jag använde istället kniven. Jag tänkte att det vore mycket bättre om det var jag och inte hon som skulle skära sig på den.

På 1800-talet gjorde man nog inte monster av bedelojtorna, utan snarare mönster osv, men nu för tiden blir det ofta sådana och jag beslöt mig för att även ge min en tuppkam. Hålen för ögonen och munnen räcker bra som lufthål. Man bör inte gröpa ur för mycket så att väggarna blir för tunna och om en bit lossnar så kan man enkelt fästa den igen med hjälp av en tandpetare. Sedan är det vara att tända ett ljus i den ocj njuta av det vackra skenet!

Min betelojta har tuppkam och luktar
bränt socker. Inte konstigt eftersom det ju
är en punkare av sockerbeta!

Som jag nämnde är Lena Alebo ett alldeles särskilt bet-engagemang och hon har under sommaren odlat en del foderbetor tillsammans med övriga fyra deltagare i Bedelojtans Vänner och det sitter en affisch om det på planket utanför museet. 

 – Det är en förening med fem deltagare som under året har odlat foderbetor, som ju faktiskt är utrotningshotad, eftersom det inte egentligen finns någon som längre odlar foderbetor, säger hon till P4 Malmöhus.

I lördags skördade bedekvinjorna sina stora betor enligt artikel i Österlenmagasinet v 44, som jag också lånat Kristina Frölings bilder från.

Bedelojtans Vänner har i år jobbat med ett projekt om kvinnlig arbetsgemenskap ur ett historiskt perspektiv, vilket tydligen innebär en hel del grova skämt för att orka med det tunga jobbet på betfälten. Deras projekt är också för att återuppliva just traditionerna runt foderbetodlingen.

En hel hög foderbetor där man tydligt ser
att de har en betydligt varmare ton än sockerbetor
Bild lånad från .dreamstime.com

  – De blir lite större i bästa fall och lite rödare så att lyktan blir vackrare och det var egentligen de som man framför allt använde förr som betelojter, fortsätter Lena Alebo, som så här i pumpatider gärna vill slå ett litet extra slag för just för betelojtan. 

Lena Alebo med sockerbeta. Foto: Malin Thelin/
bild lånad från Sveriges Radio

Att göra lyktor av betor är en ganska lång tradition på Österlen, menar Alebo,   

– Alltså betan har inte så lång historia här, men sedan 1800-talets slut i alla fall, och den har ungar alltid gjort lyktor av och satt på trappor och skrämt folk med. Och de blir ju så mycket grannare, säger hon.  

Bedekvinjornas bedelojter hos Gårdens Vedugn

Igår invigdes årets Österlen lyser, som betelojtorna ät en del av, i Skillinge och då hölls även evenemanget I bedelojtans sken på Österlens museum, när man fick se betelojtor gjorda av foderbetor som Bedelojtans Vänner odlat, se filmen Gud Bevare de skånska Betfälten, men då kunde jag tyvärr inte delta.