Upplevelser av Performance

Malin Ståhl gav sin andra performance under Konstens vecka. Walking Cinema som jag verkligen uppskattade, så jag förbannar att jag aldrig såg vernissagekvällens Finishing School; Karyatid, som många beskrivit så livfullt.

Malin Ståhl i svart med fördragna ridåer

Performancekonsten uppstod 1952 när John Cage gav en uppmärksammad föreställning, eller happening  (som då ännu var konstnärligt och ännu inte kidnappat av marknadskrafterna) vid Black Mountain College i North Carolina, USA, och happening blev därigenom synonymt med performance. Jim Dine var då en pionjär inom just happenings.

med uppdragna ridåer kan man se filmer i Ståhls båda glasögon

Performance är annars ingen av mina favoritkonstarter. Främst eftersom de flesta jag tidigare sett, med både erfarna, liksom rena nybörjare som Performance-konstnärer, varit både långdragna och alltifrån proffsiga. Ståhls Walking Cinema gjordes dock helt prestigelöst och med vad jag upplevde som glimten i ögat (=TV-skärmarna ;-) 

 Walking Cinema i helfigur är dramatik i dess renaste form

Performancekonsten  försökte att skaka om det rådande konstetablissemanget och sökte nya vägar för konsten. Föregångare fanns inom futurismen, dadaismen och surrealismen och under 1950 och 60-talen handlade performance oftast om kroppslighet. Den skiljde sig dock från t ex fridans, då den gestaltar en inre bild, vilket kanske kan vara en anledning till att jag, som älskar t ex balett, varit tveksam till performance. Många tidiga performance-konstnärer var även dansare och musiker eller ibland skådespelare, liksom bildkonstnärer givetvis.

stora delar av kvällen vandrade Ståhl som Walking
Cinema fram och åter i KjARTan-uställningen

Jag skulle gärna se mer performance med Malin Ståhl i framtiden!

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!