(Bäbis)skratt är, rent vetenskapligt, kommunikation!

Att bäbisar skrattar innan de kan tala är deras första försök till kommunikation visar psykologiforskaren Caspar Addyman, som föreläser om utvecklingspsykolog vid Goldsmiths, Universitetet i London som också förestår Goldsmiths InfantLab [Spädbarnslaboratoriet där deras kognitiva utveckling undersöks].

Det är faktiskt så att det viktigaste för att få barn att skratta inte har något med leksaker e dyl att göra utan är mycket mer grundläggande än så enl brittiske Addyman, som spendserar dagarna med att undersöka den fantastiska frågan om vad som får bäbisar och små barn att skratta. Det var just att barn skrattar innan de kan kommunicera på annat sätt som gjorde Addyman nyfiken från första början. Han ville studera hur spädbarn lär sig, men, till skillnad från forskare som jobbar med vuxna "Går det ju inte att fråga bäbisarna eller få dem att trycka på knappar," säger han.

Barn säger sina första ord mågon gång mellan 9 och 12 månaders ålder  har studier visat men de börjar skratta så mycket tidigaresom när de är bara 3 månader. Addyman har inga egna barn men inspirerades av att se sin syster skoja och skratta med sin baby dotter. Han undrade om skratt kunde vara ett nyt sätt att se vad babies tänker på."Som ett första steg i forskningen samlade Addyman in föräldrars egna observationer av sina bäbisars skratt (i den forskningen klassificerade han bäbisar som barn upp till 30 månader, eller 2 1/2 år). Från september 2012 till i november 2013, återsände de svar på frågorna: När skrattade deras baby första gången? Vilka situationer tyckte barnen var roligast? Vilka leksaker och spel fick dem att skratta som mest?
C:a 1 500 föräldrar från 62 länder runt om i världen -- inklusive Filippinerna,  Zambia, Uruguay och Australien -- svarade och skickade in korta videon. Addyman säkrade att de bekräftade att barnen började fnittra vidtre  månaders ålder.

 

Ett sätt fick barnen från hela världen att skratta hysteriskt. Deltagare rapporterade om tungviktsunderhållning som larviga ljud och lek med dockor.
Vinnaren, i alla länder var, was … Tittut. Addyman överraskades. Han tänkte att det måste bero på överraskningsmomentet.  Då de små tror att personen faktiskt försvunnit när de gömmer sig chockeras de till fnitter när dengömda  återuppstår framför dem. Äldre, som två-åringar, blir Inte lurade -- men tycker ändå att det är absolut hysteriskt roligt.

Nyckelingrediensen till alla småbarns skratt är Delaktighet. [Vilket är något jag tagit upp flera ggr även är viktigt för känslan av lycka.] Detta blev tydligt vid laboratorie-studier av skratt med barn som inte börjat skolan. I det experimentet observerade Addyman  hur barn från  2 1/2 till 4 års ålder sträckte sig efter en rolig tecknad figur när de tittade på den ensamma, med någon annan och i grupp. Barnen skrattade ärta ggr så mycket tillsammans med ett annat barn jämfört med när de tittade ensamma --ävensom de sa att det var lika roligt i båda situationerna.

Se Addymans TEDtalk!

Addyman förväntade sig att barn skulle skratta mer i sällskap. Men intressant nog skrattade inte barnen mer i stora grupper än när bara en person var med. Det fick honom att tro att är mer än en smittsam reaktion; däremot är det " en signal till någon annan som är där," säger han. "Den viktigaste anledningen till att de skrattar är att kommunicera att de tycker att det ör roligt." Till exempel, när förskolebarn såg serien ensamma såg de sig ibland runt för att försöka fånga forskarens blick under de roliga tillfällena.

Behovet att kommunicera med skratt kan ha djupa rötter i vår utveckling till människor spekulerar Addyman. Evolutionär biolog föreslår att det är ett sätt till delaktighet med andra människor  -- och ger en känsla av samhörighet [som också visat sig vara så viktigt för oss människor].

Se gärna filmerna om forskningsprojektet ovan o läs artikeln på engelska här!