SIDOR

söndag 31 juli 2016

Glutenfri Rabarber- och hallonkaka

Min kinkiga mage krävde (Ernsts) Ullas hallon- o rabarberpaj från Sommar med Ernst efter lunch så snodde ihop en sats glutenfri med mandelmjöl och fiberhusk. Gjorde själva "översmulet" med eget vaniljråsocker och malde kardemumma färskt över. Gott som tusan.


Hallon- och rabarberkaka
Pensla rapsolja i en springform och sätt ugnen på 200 grader. Blanda 
3 dl mandelmjöl
1 dl fiberhusk
2 dl råsocker 
1 dl havregryn 
med
225 g rumsvarmt smör 
lite flingsalt 
för hand eller i en matberedare tills den precis går ihop. "Fodra" formen med deg så att det bildas en kant i formen. Spara resterande deg till “locket”. 

Skala och skär
500 g rabarber 
I mindre bitar. Häll
500 g hallon 
i en skål och blanda runt en blandning av
5 msk vaniljråsocker 
2 msk potatismjöl 
så att det blandas ordentligt. Häll det över degen i pajskalet. Pudra med 
Minst 1 tsk färskmalen 
kardemumma 
och toppa med kluttar av resterande deg. 
Ställ in mitt i ugnen på 175 grader. Grädda kakan i mitten av ugnen i ca 25-35 minuter eller tills den har fått fin färg. Låt svalna och servera med lättvispad grädde eller vaniljglass

lördag 30 juli 2016

Antarktisk Havssvamp mot MRSA-bakterier

I början av juli rapporterade National Geographic något efterlängtat för alla oss om räds spridning av de antibiotikaresistenta bakterierna. "Forskare har upptäckt ett naturligt [genomgående mina kursiveringar] ämne i en arktisk havssvamp, som eliminerar mer än 98 procent av mardrömsbakterien MRSA [som är multiresistenta, så varken antibiotika eller penicillin kan bota].
Bild lånad från National Geographic
I den iskalla och bistra Antarktiska oceanen har en grupp forskare från bland annat University of South Florida [och University of Alabama] nyligen gjort ett överraskande fynd, som kan bli ett viktigt vapen i kampen mot den antibiotikaresistenta MRSA-bakterien. De har upptäckt en havssvamp långt nere i havets salta djup, som kan döda inte mindre än 98,4 procent [!] av MRSA-bakterien, även kallad Meticillinresistent Staphylococcus aureus.  
Charles Amsler, Bill Baker och Jim McClintock har forskat i Antarktis
vatten i mer än två decennier som huvudforskare vid National Science
Foundation
-stipendier
. Foto: Jim McClintock lånat från phys.org
Det finns ett naturligt ämne inne i havssvampen Dendrilla membranosa, som i ett laboratorietest har visat lovande resultat när det gäller utplånandet av MRSA-celler. Ämnet kallas darwinolide och är en del av svampens egen försvarsmekanism mot de hårda omgivningarna i det arktiska djupet. 'Havssvampar är inte skyddade av skal och de kan inte förflytta sig. Det innebär att svamparna befinner sig i en konstant kamp mot det bakteriefyllda vattnet', förklarar James McClintock, som är en av forskarna bakom studien, till Sciencealert.com.  
havssvampen Dendrilla membranosa, som i laboratorietest
visat  lovande resultat när det gäller utplånandet 

avMRSA-celler. Bild lånad från afg.scarmarbin.be
Havssvamparnas lösning är att producera en kavalkad av giftiga ämnen som dödar bakterierna och i bästa fall håller havssvampen fri från infektioner. Ett av ämnena är darwinolide, som forskarna nu har lyckats utvinna. Nästa steg blir att ta reda på exakt hur ämnet bekämpar MRSA, och om det i framtiden kan utvecklas till en behandling."
Spännande, inte sant; den nya tidens penicillin kanske utvinns ur det isande kalla Antarktiska vattnen? 

fredag 29 juli 2016

Spaghettipumpa al Italiano

Det är inte mycket som inte blir gott med parmesanost och färsk vitlök, men just spaghettipumpan smakar så otroligt att animaliska produkter (bortsett från parmesanosten då) inte saknas det minsta.

Spagettipumpa med vitlök, tomat och parmesan 4 port
Dela
1 spagettipumpa, ungefär 2 kilo
på hälften och gröp ur kärnorna (som kan läggas i våt för att få loss allt kött och sedan torkas för att plantera mer pumpa sedan). Lägg pumpan, med snittytorna uppåt, på en plåt och pensla med lite 
olivolja
Krydda med 
salt
peppar

Baka pumpan mitt i ugnen på 200 grader i 30 minuter. Pumpan är klar när du kan sticka en gaffel genom köttet med bara lite motstånd. Låt pumpan svalna lite innan du gröper ur köttet med hjälp av en glasskopa.


Smält
50 g smör
i en panna och fräs 
2-3 vitlöksklyftor, hackade
3 msk färsk persilja, finhackad (cirka 10 gram)
någon minut, lägg sedan i pumpaköttet. 

det är rätt tydligt varför det heter just
spaghettipumpa, eller hur?
Fräs på låg värme några minuter. Lägg sedan i 
300 g tomater, skivade

50 g rostade hasselnötter (i torr panna), krossade
rör om och fräs ytterligare några minuter. Sist lägger du i 

2 dl riven parmesan
och rör om medan den smälter.


Ät rätten som den är eller servera som tillbehör till ex kyckling eller prosciutto!

Pumpan växer f ö och frodas fantastiskt ihop med de andra Tre Systrar!

Titta bara nedan på en av mina pallkragar med samplanterade sockermajs, bönor och pumpa nedan!

onsdag 27 juli 2016

Hur hjärnan påverkas av brist

Som jag berättat tidigare så blir jag helt paralyserad av när inte ekonomin funkar. Nu har jag faktiskt hittat vetenskapliga förklaringar till vad jag misstänkt hela tiden. Det var Dagens arena som uppmärksammade det i november. Där tas först och främst Bristens Vetenskap eller The Science of Scarcity som Harvard Magazine kallar Harvardekonomen Sendhil Mullainathan och Princetonpsykologen Eldar Shafir bok och avhandling, upp. Det har en hel del att göra med varför hunger kan leda till desperata händelser som krig och revolutioner och är enormt intressant. [Tycker i a f jag.]

"Allt mer hjärnforskning pekar på att det inte är personliga egenskaper som leder till fattigdom, utan tvärtom fattigdom som leder till bristande kognitiv förmåga." [Genomgående mina kursiveringar.] Forskarna Mullainathan och Shafir "bad ett antal personer tänka sig en hypotetisk situation där de tvingas reparera sin bil för 1 500 dollar.
Denna stressande situation visade sig sänka låginkomsttagares intelligenskvot motsvarande en person som inte sovit på ett dygn. [Vilket påminner om forskning jag presenterat tidigare.] Förhållandevis välbeställda personer utan finansiella problem påverkades däremot inte alls av detta tankeexperiment.
Det är alltså den förhöjda stressnivån som fördunklar omdömet för människor i fattigdom, inte själva bristen på faktiska pengar.
Fattigdom i denna skepnad, menar forskarna, vars forskning finns sammanställd i boken Scarcity[: Why Having Too Little Means So Much - Knapphet: Varför att Ha För Lite Betyder Så Mycket], är en ständigt stressande känsla av otillräcklighet som försämrar förmågan att exempelvis välja ett bra banklån, köra bil eller lösa kreativa problem. Fattigdom är alltså inte ett direkt resultat av bristande mental kraft, utan bristande mental kraft är i själva verket ett direkt resultat av fattigdom.
Sendhil Mullainathan Foto Jim Harrison
[Därutöver] I en artikel i Proceedings of the National Academy of Sciences visar utvecklingspsykologerna Gary Evans och Michelle Schamberg att kroniskt förhöjd fysiologisk stress förmodligen är en effekt av fattigdomens inverkan på hjärnan och så småningom leder till sämre mental prestation. Arbetsminnet försämras, vilket kopplas till minskad läskunnighet och problemlösningsförmåga. Ett barn i en fattig familj får ett försämrat arbetsminne även i vuxen ålder. Neuroendokrinologen Bruce McEwen påvisar [dessutom] i sin forskning att effekterna av stress sträcker sig även till olika djurs arvsmassa. Något som skulle kunna peka på att fattigdomens negativa effekter bland människor kan vara ärftliga, men forskningen på människor är än så länge oklar." 
Jag återgår slutligen till Scarcity av Mullainathan och Shafir och översätter deras text från Harvard: "Varför skjuter framgångsrika människor upp saker till i sista minuten? Varför fortsätter fattigdom? Varför har ensamma svårt att hitta vänner? Dessa frågor verkar inte hänga ihop, ändå kan Sendhil Mullainathan och Eldar Shafir visa att allt är exempel på tankesätt som uppkommer av brist.
Här kan du se Sendhil Mullainathan föreläsa om hur
brist försämrar människors kognitiva förmågor 

Byggt på framkanten av forskning inom beteendevetenskap och nationalekonomi visar Mullainathan och Shafir att fattigdom skapar en liknande psykologi hos alla som kämpar för att klara sig på mindre än de behöver. Upptagna människor misslyckas med att planera sin tid effektivt av samma anledning som fattiga och dem som utnyttjat krediten till max misslyckas med att hantera ekonomin. Bristens dynamik avslöjar också varför bantare har så svårt att motstå frestelser, varför studenter och upptagna chefer hanterar sin tid så dåligt, liksom varför sockerrörsbönder har högre IQ efter skörden än före. [Se föreläsningen ovan så tas allt detta upp!] När vi väl börjat tänka i termer av brist och strategierna det innebär får problemen i det dagliga livet ett större fokusMullainathan och Shafir  diskuterar hur fattigdom påverkar vårt dagliga liv, berättar anekdoter om sina egna svagheter och drar förvånande slutsatser som ger forskningen liv. Deras forskning och bok [liksom föreläsningen ovan] ger nya sätt att förstå varför fattiga förblir fattiga, varför upptagna förblir upptagna och avslöjar hur brist för oss vilse och hur individer och organisationer kan hantera brist bättre, vilket kan innebära större ersättning och framgång.

Jag förstår nu precis varför det påverkar mig så starkt att t ex inte ha råd med alla räkningar. Mina kognitiva förmågor är ju så begränsade ändå efter hjärnblödningarna så om vanliga människor reagerar så är det helt logiskt.

tisdag 26 juli 2016

Rabarbermazariner

Rabarbermazariner 24 mazariner 
1 timme mördeg: 
Blanda 
3 dl mamdelmjöl 
1 dl psylliumhusk
½ dl råsocker 
200 g kallt smör 
1 äggula 
i en bunke och knåda kvickt ihop till en homogen deg. Rulla ut degen till två längder och dela vardera i 12 bitar. Tryck ut dem i plåtformar eller engångsformar av aluminiumfolie. Sätt ugnen på 175 grader (varmluft) eller 200 grader i vanlig värme. 
fyllning: 
Stöt 
1 dl hackad sötmandel (ca 65 g) 
i en mortel eller mal i en mandelkvarn. Rör ihop 
75 g rumstempererat smör 
2 dl råsocker 
Skala och mosa 
2 potatisar, kokta, kalla och rivna, ca 170 g
Tillsätt   
2 ägg 
ett i taget.
1 krm bittermandelarom (olja) 
Tillsätt potatis, den malda mandeln och bittermandeldropparna och 
¾ dl vetemjöl 
blandat med
1 ½ tsk bakpulver 

Rabarberkräm: 
Skala 
2 rabarberstjälkar, ca 350 g 
och skär den i bitar. Koka upp 
1 dl vatten 
1 dl råsocker 
och lägg i rabarbern. Låt sjuda under lock i cirka 10 minuter. 
Ta av från värmen. Rör ihop
3 msk potatismjöl + ½ dl vatten
rör ner i koket. Låt koka upp så att det tjocknar.

Fyll de degklädda formarna med smeten upp till ca 2/3. 
Toppa varje mazarin med cirka 1 msk rabarberkräm. 
Grädda mitt i ugnen, 15–20 minuter. Knacka ut dem ur formarna. Låt kallna på galler. 
Blanda 
3 dl florsocker 
2–2 ½ msk vatten 
till en jämn glasyr och bred över kakorna. Vid serveringen kan man klicka på ytterligare rabarberkräm på toppen.  

söndag 24 juli 2016

Lycklig parentes för kvinnofrid?

Jag i tältet under Hultsfredsfestivalen 1988
Jag har varit på rockkonserter sedan ca 1983 och mellan 1987 och 1991 arrangerade jag och mina vänner också konserter inom Östersunds Musikforum, som är en del av Kontaktnätet. Jag var ordförande ca 1989-91 och åkte runt på konserter, möten och kurser över stora delar av Sverige, liksom till Trondheim och Roskilde någon gång varje månad. Utöver Roskilde var jag även på Hultsfred ett par tre somrar. Jag menar med bestämdhet att frågan om att övergrepp skett hela tiden men att folk inte anmält inte stämmer.
ur mitt fotoalbum
Kanske bryr jag  mig för mycket om rapporterna om tafsande, övergrepp och t o m våldtäkter just på konserter, men det är för att jag tar det så personligt. Jag hade nämligen mycket väl kunnat vara en av de drabbade för 20 år sedan. Jag har därför skrivit en hel del om det och tar upp mina erfarenheter i debattforum, särskilt som det fortfarande är alltför aktuellt.Läs gärna det jag skrivit tidigare  här och här! ¨
Jag ser verkligen upp till fantastiska och modiga Pernilla  Andersson och jag har all respekt för allt hon gör, men när hon nyss sa i Nyhetsmorgon att "våldtäkter ju skedde även på Hultsfred" måste jag invända och förtydliga att det då var frågan enstaka fall och att det aldrig skedde under själva konserterna, där jag alltid känt mig helt trygg.

Under det flera hundratal rockkonserter jag trängts på i mitt liv har det inte skett mig en enda gång att jag eller någon av mina kvinnliga vänner ofredats så tanken att det bara är anmälningstendensen och och inte själva ofredandena som ökat är önsketänkande tyvärr! Under främst 1980-90-talen var jag på konserter med publik på bara från 4 pers till ett par tusen på arenor. Jag har alltså dryga 15 års erfarenhet av konserter (från tre världsdelar då jag även sett konserter i USA och Sydafrika, där jag pluggat) inte bara för mig personligen utan också ett tjugotal av mina kvinnliga vänner som jag diskuterat detta med. Allt tal om anekdotisk bevisföring är inte bara infantilt utan en ren förolämpning, med tanke på att jag utöver publik erfarenheten också har sådan som arrangör. Frågan om ofredande var inte ens uppe för diskussion en enda gång hos oss inom Östersunds Musikforum, som arrangörer, vilka borde vara de första som skulle ha kontaktats om det. Dessutom var ju vi själva med i publiken och borde ha sett eller hört om något dylikt skulle ha skett. Östersund är en relativt liten stad så flera gamla vänner jobbar med Storsjöyran och inte heller där har det (förrän möjligen förra året) funnits problem med ofredanden. Efter vinterns övergrepp där är dock risken mycket stor att det kommer att ske nu, sorgligt nog.

Härom dagen såg jag också på Facebook ett inlägget nedan hos opinionsbildaren Emanuel Karlsten och gav mig in i en diskussion. Främst eftersom det är ett argument som framförts så ofta att det känns viktigt att de erfarenheter som finns från det (känns det som nu) trygga och oskyldiga 1980 - 90-talet då män och kvinnor kunde umgås och ha kul ihop.

Insändare i Mora Tidning 2016-07-21
Jag är alltså övertygad om problemen med övergrepp under konserter uppstått först under 2000-talet, vidrigt nog. Den här utvecklingen är helt förkastlig och måste hejdas så snart det bara går! Varför då koncentrera diskussionen till utövarna? Det viktigaste är väl att det upphör vem än som är ansvarig för det? Inte att skjuta skulden åt det ena eller andra hållet. Vissa har ju påstått att det varit främst är utländska killar/asylsökande som begår övergreppen, men det vägrar jag att tro på. Dels eftersom personal som arbetade under We Sthlm säger att det inte stämmer, men främst för att konsertbiljetter är så dyra att jag har väldigt svårt att tänka mig att flyktingar i stora grupper skulle ha råd att gå.
Det är enormt viktigt att det här lyfts och rättas till så fort det bara är möjligt för det får inte fortsätta som nu!
Jag tror alltså på dem som anmält övergreppen till 100% för tror inte att en utsätter sig för allt runt en polisanmälan om det inte skett, men jag för i bevis att dessa problem måste ha uppkommit under de senaste tio åren (när jag inte själv besökt särskilt många konserter. Nu är jag i o f s kanske inte så "tafsvänlig" som tant heller i o f s...) Jag vill absolut inte förringa deras berättelser på något som helst sätt utan de har allt mitt stöd.
exempel ur Facebook -diskussionen

Jag vill gärna förtydliga att problemen främst grundar sig i att pojkar inte längre respekterar flickor som jämlikar måste bero på uppfostran eller påverkan utifrån t ex media
Det som är RIKTIGT läskigt är att jag börjar tänka att just de två decennier när jag var ung verkat vara ett undantag. Detta då jag inte heller kan tvivla på insändarskribentens bild från 50-talet. Är det så fruktansvärt att den vidriga manschauvinism som fanns då återkommit nu efter bara 20 år av fristad för tjejer o kvinnor. Det är fruktansvärt! Jag känner dock en enorm tacksamhet över att själv ha fått uppleva det och kommer att kämpa för att det ska bli så igen!
Är övertygad om att det är värre än tidigare men menar att det kan ändras genom att pojkar och män måste respektera kvinnor och flickor. Att de måste säga ifrån när de ser flickor och kvinnor utsättas och säga ifrån även vid fördomsfulla skämt. Pojkar och män respekterar främst männen i sin närhet så det är dessa och inte forskare, experter och andra som framför allt kan se till att vända situationen så att flickor och kvinnor fortfarande kan känna sig trygga i alla miljöer!
När detta publicerats kontaktades jag av en kvinna i 70-årsåldern som berättade att hon visst utsattes för övergrepp under 80- eller 90-talen och när hon anmälde det fick hon veta att hon fick skylla sig själv. Fruktansvärt! Jag som varit så övertygad om att det då verkligen inte skedde blir motbevisad nästan direkt. En sak är i a f säker; det kan omöjligt ha varit vanligt då det är första gången jag hör om någon drabbad. Nu när jag talat mer ingående med kvinnan säger hon att det till att börja med inte skedde på någon konsert och dessutom tror hon att det skedde före 1980. Hon uppfattade dock det jag skrivit som om jag inte trodde det skett ö h t tidigare, vilket jag definitivt inte menar. Fortsätter alltså tro att just 1980- och 90-talen var undantagen som bekräftat regeln om att kvinnor utsätts för övergrepp. Så illa får det bara inte fortsätta!

fredag 22 juli 2016

Rabarberchutney (och lite mer om oxalsyra)

Jag har nu skördat den sista rabarber jag tänker använda i år, men jag har sparat flera stänglar så att det kommer nästa åt också. Det kan tyckas sent då det påstås att rabarber bör skötas före midsommar pga oxalsyrahalten, men som jag berättat tidigare kan den neutraliseras genom att tillsätta mjölkprodukter och spenat, som också innehåller det, förvälls i ca 1 min och låter den rinna av för att bli av med den.
Läser dessutom i DN (där många fler tips om rabarber finns med) att chutney sällan äts i större mängder, vilket innebär att oxalsyrahalten inte bör ha så stor betydelse. Dessutom förvälls den inte bara utan kokar i 29 min. Blev nämligen bjuden på just Rabarberchutney på Gotland och de är så vansinnigt gott att jag bara måste göra sådan när jag nu ändå har så mycket rabarber kvar än.

Rabarberchutney
Skala eventuellt
500 g rabarber
och skär i mindre bitar. Skala och finhacka
1 gul lök  
2 vitlöksklyftor
Skölj, kärna ur och finhacka
1 röd chilifrukt
Lägg rabarber, lök och chili i en tjockbottnad kastrull. Tillsätt
3/4 dl honung  
2 msk (rödvins)vinäger  
1 tsk salt
Härliga färger va?
Låt koka på svag värme ca 20 min tills chutneyn tjocknat något. Smaka av med 
1 msk färskriven ingefära  
och häll upp på burkar. Förvara chutneyn i kylskåp. Gott till stekt eller grillat kött eller kyckling.

onsdag 20 juli 2016

Marängvulkan till Margareta

Härom dagen fick jag tips på en makalöst god tårta av min kolonigranne. Med maräng, jordgubbar och lemon-curd, det låter så gott att jag nästan började drägla när hon gav mig receptet.

Maräng
Sätt ugnen på 175° och vispa
4 ekologiska äggvitor
1 krm salt
till hårt skum. Vispa ned
2½ dl råsocker
2 tsk vaniljsocker
så längre att det smälter. Vänd ned
1 msk maizena
1 tsk ättiksprit 
Gör en ring som är ca 30 cm i diameter på ett bakplåtspapper och klicka sedan ut marängsmeten i den. Gör så en krater i mitten och dra sidorna uppåt så att de bilder en än djupare krater med spetsiga kanter. Grädda 1h 15 min under 150° och låt stå kvar i eftervärmen under ytterligare 1 h. Jag lät den stå i eftervärme över natten.


Ta ut och låt svalna innan du fyller  den med

Lemon curd som du passar på att göra under gräddningstiden. Det här är en annan variant på Lemon curd än den jag gjort tidigare i och med att den innehåller maizena. Egentligen skulle jag säkert ha kunnat göra den istället, men ville testa detta recept. Den är också fantastiskt friskt och gott istället för marmelad. 
Tvätta
3 st ekologiska citroner 
noga och torka. Riv skalet av citronerna och pressa 2 av dem. Blanda skal, citronsaft och
1½ dl råsocker 
50 g smör 
Koka upp. Sila sedan av vätskan.
Blanda ut
1 msk maizena 
med saften från din tredje citron och rör ner detta i vätskan.  Vispa samman
2 st ekologiska ägg 
2 st ekologiska äggulor   
och rör ner dem i vätskan, ställ tillbaka på spisen och sjud tills citronkrämen tjocknar. Häll över din lemon curd i en ren skål och låt svalna.


Vispa
grädde
och klicka i kratern ovanpå lemon curden och låt den forsa över kanterna (som lava). Tvätta och dela eller skiva så


1 l jordgubbar
och sprid ut över marängvulkanen. Jag blandade ihop lite curd o grädde i vulkanen så att det blev som lava med. Njut av mästerverket! Här kan du få en föraning...

torsdag 14 juli 2016

Välkommen till Gretero på Trädgårdsrundan Österlen!

Välkommen till Gretero på Österlen, Tagetesgången 22 i Norra Koloniområdet!

Det är första gången till höger, ned mot havet efter grindarna och klubbstugan vid Grånemadsvägen på vänster sida.

Lö 16 och sö 17 juli kl 12 - 16 
är du välkommen att besöka mitt paradis med blommor, grönsaker, frukt och bär som samplanterats utan konstgödning. 

OBS! Inga hundar då birma-katten Greta Gräddnos finns med. Hon älskar Gretero och nedan berättar hon att hon hittat mogna smultron i rabatten. Hon har nämligen smultronkatt, precis som det ju finns tryffelsvin.

(Finns tyvärr ej med i katalogen p g a operation, men däremot på Facebook-sidan!)

måndag 11 juli 2016

Empati finns det många typer av

Det här , ur tidningen Forskning & Framsteg påminner lite om det jag skrev tidigare om hur osjälviskhet ter sig för hjärnan.
 "Professor Tania Singer är psykolog och neuroforskare och leder arbetet vid Max Planck institute for human cognitive and brain science i Leipzig, och är en av världens ledande forskare om hjärnan och känslor." 2004 gjorde hon och hennes forskarlag den fantastiska upptäckten att när vi vet att någon vi älskar känner smärta så aktiveras smärtområdet i våra egna hjärnor. Forskarlaget kartlade vad som sker i hjärnan när vi känner empati. De 16 par som deltog i experimentet delades upp så att en av dem lades i en magnetkamera, medan den andra satt utanför. Den ena fick ett ofarligt, men ändå obehagligt, stick och i magnetkameran kunde forskarna se hur den andras smärtnätverk insulan, som är den del av hjärnan, som har med uppfattning av kroppen och känslor att göra, reagerade. Därefter undersöktes om vår empati gäller alla andra eller om det bara handlar om vissa. Forskarteamet kunde då konstatera att det bara gäller vissa. Vi känner med dem vi gillar, men inte alltid med okända eller dem som vi har något otalt med.
"att vara eller inte vara med hjärna"
”Det var väldigt tydligt att hjärnan är programmerad för att bry sig mest om vår inre krets. [Genomgående mina kursiveringar.] Några gånger var det nästan skrattretande”, berättade Singer på konferensen Mind & Life i Berlin i höstas.
I en undersökning instruerades försökspersonerna att föreställa sig att de höll på fotbollsklubben FC Basel. Sedan presenterades de för två personer där den ena påstods hålla på samma lag, medan den andra var supporter till FC Zürich.
När Basel-anhängaren blev stungen flödade empatin hos de flesta försökspersoner. Men när representanten för Zürich-klacken hade ont, fick de flesta betydligt svagare reaktioner i de celler som har med smärta och känslor att göra. Ja det var till och med så att vissa manliga försökspersoner i stället visade klara tecken på skadeglädje. Hos dem var det cellerna i nucleus accubens [sic! nucleus accumbens!] som reagerade, och den strukturen, visste forskarna sedan tidigare, är kopplad till tillfredsställelse och belöning.
Reaktionerna var så starka att Tania Singer var tvungen att fråga en av försökspersonerna: Njöt du av att se dem lida? Och svaret blev: Ja!
'Så lätt kan du få en människa att skifta från Moder Teresa till närmast sadist', sade Tania Singer på konferensen. Jag menar, supportrarna var ju bara skådespelare.
'Jag ser att ni skakar på huvudet', fortsatte hon, 'men då måste jag tyvärr meddela att de flesta av oss här i salen är lika lättlurade. Anslut dig till en grupp och du får genast ökad empati för dina kolleger men minskad för dem som tillhör andra grupper. Det är skrämmande.' "
Här kommer vi in på något som jag tagit upp tidigare gällande varför vi t ex har lättare att känna för människor som drabbas i  t ex Paris eller Köpenhamn än i Beirut. Denna forskning genomfördes dock redan 2004 och var då helt oväntad, så inte undra på att Tania Singer oroades av det:
"Om vi känslomässigt påverkar varandra så på cellnivå, på samma gång som vi är så starkt genetiskt programmerade för att känna mer för vår egen grupp, ligger mänskligheten illa till i en globaliserad värld, tänkte hon, och bestämde sig för att ta reda på om det gick att utnyttja hjärnans plasticitet för att utveckla vår empatiska förmåga. Går det att träna sig till att bli mer medmänsklig?" Visst är det fantastiskt?

bild lånad från cdn2.cdnme.se
"Tania Singer fick via den tibetanske ledaren Dalai lama kontakt med buddhistiska munkar som i åratal tränat sig på det man på engelska kallar compassion. Och när hon lade en av dem, Ricard Matthieu, i sin magnetkamera upptäckte hon något underligt. När Ricard föreställde sig en person som led och riktade sin medkänsla mot henne var det helt andra delar av hans hjärna som engagerades.  I stället för att tanken på att någon som far illa engagerade de delar i hans hjärna som indikerar smärta, var det ett annat område, ventrala striatum, som har med positiv belöning att göra, som reagerade.
Tania Singer, som följde hela processen vid en dator, ropade in till undersökningsrummet:
'Ricard, vad gör du? Känner du ingen smärta?' Och han svarade:
'Nej, bara värme och omtanke, ungefär som en mor inför sitt barn.'
Det var då Tania Singer förstod att det inte finns en form av empati utan flera. Och den modell hon idag arbetar efter bygger på tre olika sätt att känna med andra människor.
Först det automatiska, reflexmässiga, som gör att till exempel gäspningar smittar. Här ingår ingen medvetenhet, ingen oro över att den andra är trött, två kroppar härmar bara varandra, och det finns hos människan från födelsen.
Nästa steg, det Tania Singer kallar empatin, kräver en viss medvetenhet och uppstår först när vi förstått att vi är enskilda personer. Jag ser att den andra lider, och jag känner det också.
Det tredje steget, ett slags förfinad empati , det Tania Singer kallar för compassionmedkänsla, innebär inte något medlidande, bara omsorg.
De här skillnaderna är viktiga. Empatin är slitsam och inte alltid särskilt konstruktiv, menar Tania Singer.
Orsaken till att så många som arbetar inom vård och omsorg blir sjukskrivna tror hon beror just på den. Medkänslan, som munken Ricard Matthieu å andra sidan erfar, ger tvärtom positiv energi på hjärnnivå. Du får på samma gång som du ger.
Det finns en fjärde variant. Det är den där särskilda förmågan som psykopater har att leva sig in i andra människors känslor för att kunna manipulera dem, men det är en annan historia.
Det råder alltså en viss begreppsförvirring. Är medkänsla verkligen en bra översättning av det engelska ordet compassion, och är empati ett bra ord för den som känner med andra, eller skulle det för oss vara bättre med tvärtom?
Medkänslamedlidande – jag känner med andra. Empati – jag känner för andra. Och hur förhåller sig de orden till inlevelseförmåga, förbarmande, medmänsklighet, medömkan, barmhärtighet och välvilja? Ordböckerna gör det tyvärr inte lättare.
Tania Singers forskning är i dag inriktad på att försöka finna metoder som påverkar hjärnanplasticitet  och gör den mer empatisk  och framför allt medkännande."

Jag vet precis hur det känns
bild lånad från wordpress.com
Ekonomiprofessor Michael Dahlén skrev i augusti i GP att det tar åtta sekunder för att hinna "ta två riktigt djupa andetag och sänka pulsen med nästan fem slag. Töja dig ner tre och en halv centimeter extra i split (upp emot det dubbla om du anstränger dig hårt, men jag kan inte rekommendera det som något särskilt behagligt). Klappa hunden tio gånger (eller katten, din partner eller någon annan du älskar)." Han "har testat alla grejerna själv, det är fantastiskt hur mycket som hinns med. Och ännu mer fantastiskt är det att din hjärna under tiden, alldeles automatiskt, hinner utveckla känslor som [just] empati och förmågan att känna med andra människor." Hans fantastiska text fortsätter "kollegor har gjort neuropsykologiska mätningar. Det visar sig att det faktiskt tar bara åtta sekunder att sätta sig in i hur någon annan tycker och tänker och mår. På den tiden hinner hjärnan lysa upp i alla möjliga vackra färger på de scannade bilderna och börja förstå varför någon gjorde eller sa något, vad hen förmodligen egentligen menade och vilka konsekvenser det vi skriver eller säger kan få för andra.
Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden. Innan vi kallar en artist de mest fruktansvärda saker bara för att hen vågar vara sig själv, önskar en sommarpratare ett öde värre än döden bara för att hen säger vad hen tycker, eller hånar en skolkompis som ser härligt annorlunda ut. Tänk vad mycket hemskt vi skulle slippa. Förlorad självkänsla, ångest, förtvivlan, konflikter, rädsla och hat. Nätstormar i vattenglas som ibland går så långt att de förstör hela livet för en människa. Trots att nog ingen – egentligen – vill så illa. Vi kan väl försöka tillsammans? Med allt våra ögon och öron översköljs av numera blir det förstås en väldig massa gånger vi behöver räkna till åtta innan vi tycker, tänker, skriver och skriker om varandra. Men å andra sidan har vi ju faktiskt 86 400 sekunder till vårt förfogande varje dag. Jag tar det igen: åttiosextusenfyrahundra sekunder. Varje dag. De lär nog räcka. Inte nog med att du ger dina medmänniskor den fantastiska gåvan att se och känna med dem och gör världen lite bättre åtta sekunder i taget. Du hinner dessutom under tiden klappa någon du älskar, andas, komma imponerande långt ner i split, digga saxofonslingor och äta varmkorv så det står härliga till (men det går naturligtvis lika bra med selleri)." Så, kom igen; ge dig själv 8 sekunder; det kan det väl vara värt?