Neurokirurgi på stenåldern i Stonehenge!

bilder av Stonehenge ur Vetenskapens värld

Jag har så länge jag kan minnas varit oerhört fascinerad av Stonehenge, men nu, efter att ha sett senaste två Vetenskapens värld är jag helt förstummad av de bevis som hittats på att de, stenåldersmänniskorna i Stonehenge, utförde nästan modern neurokirurgi fast helt utan vår moderna utrustning

En skalle från Stonehenge med tydliga kirurgiska spår (44 min)

De läkta kanterna runt ett hål i en skalle visar hur duktiga kirurgerna var på att plocka bort benbitar som måste ha hamnat i hjärnan när hålet slagits upp. Trepanation, som det kallas idag, utfördes med stor kännedom om mänsklig anatomi på flera upphittade skallar, "oerhört sofistikerat", som osteologen Jacqueline Mckinley säger i programmet.

Både matten och katten fascineras under två kvällar
av nya rön on Stonehenge på Vetenskapens värld

" Monumentets ursprung har länge varit oklart, men ett av världens mest ambitiösa arkeologiska projekt visar nu på oanade grymheter i trakten." som det står på Vetenskapens världs hemsida.

  – Den vanliga uppfattningen är att Stonehenge var en isolerad och vacker plats. Vår forskning tecknar nu en radikalt ny bild av områdets historia, säger Paul Garwood, arkeolog"  i programmet. Dokumentären i två delar på Vetenskapens värld, vittnar om behandlar den senaste forskningen, med avancerad bl a radarteknik. Garwood och andra forskare från England och Österrike har genom den för första gången kunnat göra en digital karta av hela området och där beskrivs 10 000 års aktivitet i ett område om hela tio kvadratkilometer (!) runt Stonehenge.   

tio kvadratkilometer runt Stonehenge visas 10 000 års
aktivitet med hjälp av avancerad  radarteknik

Den tiden visar att krig, slakt, kirurgi och mystiska riter var vardagsmat och att Stonehenge bara är ett av många monument i trakten. Dessutom har platsens betydelse börjat nu klarna. Området har dels varit praktiskt att bo vid eftersom det där var relativt lätt att driva jätteoxar, vars ben visar att de var tre gånger så stora som dagens kor,  mot jägare utrustade med spjut, som gömt sig strategiskt för att tillsammans kunna nedlägga byten som gav föda åt en växande befolkning. Dessutom har forskarna upptäckt det oväntade naturfenomenet att flintasten får en rosa färg när det hämtas upp ur traktens vatten! Färgändringen beror på alger, men stenåldersmänniskorna tolkade troligen snarare färgen som att platsen var magisk och upprättade därför Stonehenge där för att markera platsens betydelse.   

min etsning Stonehenge- i all evighet från 1996
skänkte jag bl a till Thor Heyerdahl när han levde

Forskningen visar även att både kvinnor och barn var med och stred vid männens sida. Skelettrester vittnar om våldsamma strider, där inte heller barnen skonats, utan enligt forskarna tyder skador på såväl kvinnor som barn att de alla stred tillsammans vid konflikter mellan stammarna. Många av de skadade levde dock vidare (!) efter att de utsatts för våld och bl a fått svåra huvudskador. Det gjorde de tack vare de helt oväntade kunskaper om hur man reparerar brott på skallbenet, som skallarna ovan visar. Fynden tyder på att människorna där visste precis hur man separerade huden från skallbenet för att avlägsna benbitar som penetrerat hjärnan, som jag nämnde. 

Kristina Jennbert, arkeolog vid Lunds universitet, beskriver för Vetenskapens värld forskarnas kartläggningsprojekt som ”mycket klokt”:

 – Det som forskarna har gjort är att sätta Stonehenge i en lång kedja av händelser. Och efter stenmonumentet byggdes fanns det säkert andra som fortsatte använde platsen till ritualer, för det står ju kvar där än idag.  Hon beskriver platsen som en "nod", något som lockat människor genom alla generationer.  

– Stencirkeln föregicks av träkonstruktioner, sedan har det byggts ut, men historien slutar inte där. Det ser man inte minst på nyandliga rörelser som knyter sig till platsen idag, säger Jennbert.  

En henge (hɛndʒ) beskriver f ö på engelska ett cirkelformat område, ofta bestående av en cirkel med stenar, eller ibland träpelare, från den neolitiska [yngre stenålderns jordbruksperiod] och bronsåldern.

Bild av hur Stonehenge en gång såg ut från Vetenskapens värld

I det nya stora forskningsprojektet skrivs historien om Stonehenge om. Uppmätningar, kartor, avancerad radarteknik och röntgen har visat forskarna hur stenåldersmänniskorna använde avancerad geometri. Åtminstone har de räknat ut det, liksom att Stonehenges placering och megaliternas positioner är förvånansvärt komplicerad och noga uträknad. Den nya analys forskarna gjort visar att människorna som byggde Stonehenge använde oväntat modern geometri  och att just det är förklaringen bakom de exakta avstånd som kan uppmätas mellan megaliterna. Man anpassade Stonehenge efter väderstrecken och lyckades i sin strävan att få monumentet så symmetriskt som möjligt. Arkeologerna har framställt en tredimensionell karta över området runt Stonehenges stenar, med hjälp av avancerad teknik har. Dessa nya metoder avslöjar mer av Stonehenges långa liv än vad någon hade kunnat föreställa sig.    

 – Stenåldersmänniskorna hade precis som vi har idag en arkitekt, en lantmätare och en byggmästare som ansvarade för respektive område. De kunde inte ha byggt något som Stonehenge utan en grundlig planering, säger Anthony Johnson, arkeolog.

Där solen går upp på Sommarsolståndet finns en megalit placerad... 

och där solen går ned på Sommarsolståndet står en annan megalit i Stonehenge.
Väldigt likt en av teorierna om Ales stenar alltså. Kollar det i sommar!

Man har tidigare inte kunnat se Stonehenge i sin helhet eftersom att bara hälften av megaliterna står kvar idag. En värmebölja sommaren 2013 bekräftade dock forskarnas teorier om var de försvunna megaliterna placerats; spår av stenarna visade sig i form av torra gräsfläckar! Nu när forskarna med säkerhet vet hur Stonehenge verkligen såg ut kan man dra fler slutsatser om dessa stenåldersmänniskors imponerande byggnadsförmåga. De använde sig av matematik som låg långt före deras tid när de planerade Stonehenge, enligt forskarna. De förstod verkligen betydelsen av att bygga stabilt och konstruerade därför speciella tappar som fäste megaliterna i varandra. Megaliterna har troligtvis fraktats ända från Marlborough Downs, 48 km norrut, när de restes för ca 4600 år sedan.
 – Hur de här stenarna flyttats till Stonehenge har varit en fråga man ställt sig i flera sekel, säger Wolfgang Neubauer, arkeolog och aktiv i de nya utgrävningarna. Det finns många teorier om den tio år långa förflyttningen. Vissa fakta pekar på att stenarna fraktats via den närliggande floden för att sedan släpas den sista biten, men Neubauer tror inte att det är särskilt sannolikt. Han är istället mer inne på en teori som upptäcktes när området kring Stonehenge kartlades. Då fann man tydliga räfflor i marken nära platsen där stenarna står idag.
– Mönstret är ganska uppenbart. Det börjar runtomkring stencirkeln, och löper sedan i riktning mot Marlborough Downs, säger Neubauer. Jag tycker att det är tydligt, att de förflyttade sig den lättaste vägen från Marlborough Downs, där megaliterna faktiskt finns tillgängliga, och släpade sin last i en sådan rak linje som möjligt till Stonehenge.

I del 2 av Filmen om Stonehenge visas också och berättas om en fantastisk guldskatt med pyttesmå formade föremål,i guld som troligen suttit på en kniv och ett stort vackert utsmyckat guldspänne, som du ser bild av nedan.

Gravfynd i guld från Bush Barrow (49 min)

De hittades båda i en grav från Bush Barrow som hittades redan 1808.