Fördelar på bottnen

Inte för att nån ska tycka synd om mig utan för att visa att därfifrån har det bara gått uppåt! När man är på bottnen kan man i a f trösta sig med att alla vägar går uppåt. 

Här hjälper min svettiga  far och rödögda lillasyster Maja mig
att gå med gåbord. (Mamma hjälpte också till men fotograferar här.
Alla bilder togs eftersom personalen på Neurointensiven sa
att de skulle bli viktiga för mig i bearbetningen av olyckan.
Det är jag också mycket tacksam för

Så här snygg var jag jan/feb 1994 efter en krock tre dagar före julafton 1993. Det här var precis när jag börjat gå med gåbord, efter medvetslöshet, respirator, bäckenfraktur, brutna revben och nyckelben och så tre hjärnblödningar, som gjorde mig delvis förlamad i vänster kroppshalva.

Två sköterskor hjälper mig på Neurointensiven vid NUS i Umeå

Inte för att jag är så gudomligt vacker nu heller, men jag är i a f inte cyklop och jag kan gå själv. Nu kan det ju verka som om jag är ute efter beröm men det är jag inte. Det bästa "beröm" jag kan få har jag redan fått av läkare som helt förvånat konstaterat att jag blivit mycket bättre än vad de nånsin trott skulle vara möjlighet. Dessutom är det faktum att jag lever ett bra liv nu mer värt än allt beröm. Jag vill inte förminska någon annans problem, utan bara visa på att det går att ta sig upp ur bedrövliga omständigheter.

Olycksbilen, där jag satt på den demolerade förarplatsen

Som det väldigt tydligt syns på översta bilden så har jag hela vägen haft ett osvikligt stöd av min familj och jag är övertygad om att hade jag inte haft det skulle jag inte kommit ens halvvägs.  Därför ser jag det som så angeläget att försöka stödja de som ber om min hjälp. Jag vet hur mycket det betyder och hur hjälplös man blir utan det stödet har jag bara förstått av andras berättelser och själv kunnat bevittna. Man kan alltid göra mer än vad man tror för andra, som jag skrivit om tidigare. Det i särklass viktigaste är alltid att inte bara vända ryggen till när någon är i behov av stöd. Bara man gör något, om än ytterst lite för den i behov av stöd så kommer det att innebära enorm tacksamhet. Det enda som däremot alltid är fel är att inte våga ta kontakt för att man är rädd för att göra fel. Det enda fel man kan göra är att vägra se.

en av alla artiklar om olyckan ur  ÖP 931224

Jag känner mig själv både starkare och gladare om jag kan hjälpa nån som behöver det men inte har så många andra. Då känner jag att det jag varit med om ändå fyller en funktion i att jag just kan hjälpa andra till insikt.

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!