Dödlighet och lycka

När jag såg K-special om sångerskan Joan Baëz fascinerades jag inte så mycket om allt hon varit med om, som av det faktum att hon berättade att hon insåg sin egen dödlighet först när hon befann sig i Hanoi 1972. Hon hörde sirener och trodde det var en övning, men så kom bombplanen och folk skrek att hon måste in i skyddsrum. Hon säger att "det var som en film, ju närmare bomberna fälldes ju räddare blev jag". Bombningarna pågick i elva dagar och var den mest omfattande i hela kriget. Alltså först när hon var 24 år, redan hade en son  och hade rest runt världen som fredsambassadör insåg hon att hon, som alla andra, har ett liv som kommer att ta slut.

 Joan Baëz demonstrerar mot Vietnamkriget bild från SVT play

För min del har jag nog alltid varit medveten om min egen dödlighet. I en del traditioner anses man bli lycklig först när man accepterat sin egen dödlighet och det tror jag att det ligger en del i. När vi inser att vår tid här på jorden inte är evig kan vi förstå att varje ögonblick är så värdefullt att vi måste göra det allra bästa av det. Då tror jag att man helt klart är lyckan på spåren...


All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!