Grånad växt för bästa kamouflage

I januari skrev Illustrerad Vetenskap om evolution som närmast sker inför våra ögon. Det är en släkting till kungsängslilja och kjejsarkrona, som tidigare varit vackert gul som nu grånat väsentligt 

 

Växten heter Fritillaria delavayi eller på mandarin chuan bei mu 川贝母 och ingår alltså i annars så färgstarka familjen liljeväxter. Den används inom kinesisk medicin TCM (som utvecklats under 2500 år) mot all slags hosta. Det är främst roten som ska hjälpa membranen, mjuka upp muskler, lösa slem och kontrollera hosta som exempelvis utveckling mot bronkit, vilket också stöds av kinesisk forskning. Därför har den letats och används så intensivt att den genom evolutionen förvandlats så den är svårare att hitta inför botanikernas ögon. Från att tidigare enkelt ha kunnat upptäckas som en söt grön växt med en vackert gul blomma, har örten Fritillaria delavayi i alltfler områden blivit till en svårupptäckt gråbrun växt. Detta då den helst växer på steniga bergssluttningar där den nu därför närmast blivit så osynlig att den närmast är omöjlig att hitta.

Bild lånad från https://www.healthwisdom.shop/

Så här står det i artikeln: ”Forskare från Kunming Institute of Botany i Kina har nu undersökt utvecklingen i sju bergsområden i den sydvästra delen av landet. Där har de lokala myndigheterna noga nedtecknat antalet växter som har skördats mellan 2014 och 2019. Forskarna jämförde data från anteckningarna med växternas färgteckning och upptäckte ett tydligt samband. Ju mer växten plockades inom ett visst område, desto bättre kamouflerad blev den med tiden.

Resultatet visar att människans press på läkeörten har drivit på dess evolution. ... Enligt forskarna innebär den gråbruna färgen både att pollinerande insekter får svårare att hitta växten, samt att dess fotosyntes troligen har blivit mindre effektiv.” Det är alltså ett relativt högt pris växten betalar men det tycks som om den därigenom desperat försöker skydda sig från att inte utrotas totalt. 

Trygghet ett grundläggande mänskligt behov - metod att ge

Hur viktigt det är att känna sig trygg har jag tagit upp tidigare. Människor som känner sig trygga kan, tack vare det, vara sig själva utan oro för att förlora kärlek och vänskap vad som än sker. Alltid och utan undantag. Den som, å andra sidan, saknar trygghet kan reagera på de mest besynnerliga sätt mot de som (om så i ren välvilja) försöker hjälpa dem genom att t ex tillföra nya perspektiv på presenterade problemställningar. Det måste vara svårt att tordas känna tillit för den som är så van att bli sviken att hen byggt upp höga murar som skydd och söker tecken på att bli förrådd överallt eftersom det är vad som skett alltför ofta under ett helt liv. 

Det bästa jag som lekman och vän bör göra i fortsättningen  är egentligen att försöka få personen att känna sig trygg genom att lyssna aktivt och bekräftande. Genom att visa förståelse utan att komma med råd eller dra paralleller till mina egna erfarenheter (ens i de fall jag uppfattar dem som likvärdiga de personen just delgett mig). Om jag tänker på hur professionella terapeuter gör så ska jag själv vid nästa tillfälle det blir aktuellt:

Spegel spegel på väggen där... 

Först och främst inte skriva (när jag har hjärnvärk fast personen skriver) utan vänta tills jag kan prata och då

1. Spegla vad personen sagt genom att kortfattat upprepa något av det hen just sagt. Det gör att hen verkligen känner att jag lyssnar på henom.

2. Summera vad personen sagt och sammanfatta utförligt för att förvissa mig om att jag förstått allt rätt.

3. Parafrasera med egna ord och återge det jag uppfattat, med betoning på det jag tycker har extra relevans. Det kan ge den jag talar med nya perspektiv på det hen just sagt, utan att känna att jag tillrätta lägger något.

En barndom präglad av misshandel innebar inte bara synliga och besvärande skador utan även oro och aggressivitet. Istället för trygghet blev det kortvariga vistelser i fosterhem, som varken följdes upp eller gav annat än ytterligare osäkerhet. Ibland blev det bup, men vad som aldrig gjordes var att försöka ta reda på orsaken. Det konstaterades t ex svårigheter att se folk i ögonen, men aldrig insikten att det berodde på en djup rädsla för allt.  

Jag har, tack och lov, inga egna erfarenheter av detta. Jag föreställer mig dock att det måste vara närmast traumatiska upplevelser som  utifrån mina egna erfarenheter av trauman och vad jag läst mig till bör innebära en djupt grundad misstro och bristande tillit.

Bild lånad från www.ulflidmantraining.com

Denna kreativa person som alltid sysslat med hantverk och konst då hen är en osedvanligt kreativ människa, som t exstickat komplicerade tvåfärgade tröjor utan beskrivning. Hen har stickat, mätt, provat, reviderat och gjort om tills tröjorna var perfekt måttstickade. En rock köpt på loppis fick fodret utbytt på arbetsterapin så den blev som ny. I journalen hade dock arbetsterapeuten skrivit "stickar och repar upp. Sprättar ut fodret ur sina kappor för att sedan sy dit det igen". Utlåtanden som tycks sakna insikt och som inneburit känslor för personen av att varken ses eller förstås.

Det här är berättelser innifrån mentalvården som även delats av t ex Anna Odell och Ann Heberlein. Att aldrig kunnat få fira jul hemma utan istället med anorektiker och självmordsbenägna på sjukhus gav skamkänslor. Det upplevdes som ett straff för henom,fast det varit fadern som slog och slog. 

Det tycker jag mig kunna ha all förståelse för, men så uppfattas jag inte. Är ledsen för att ha gjort fel men istället för att gräma mig och ta åt mig av beskyllningar att jag inte läst tycker jag det är ledsamt att denna person missförstått och hoppas att hen ändå mår bra och har funnit någon annan att förlita sig på istället.

Jag kan nog aldrig förstå fullt ut hur olyckliga vi blir av avsaknaden av tillit och trygghet men jag tror jag förstår varför jag känner mig så tacksam över att kunna känna dessa viktiga känslor och kan bara hoppas att jag inte fortsätter att uppfattas som om jag inte bryr mig om dem jag vill hjälpa.

Svarta hål förvandlas till vita (eventuellt)

Läser en intressant teori om vad som sker när svarta hål blivit fulla av all materia som obevekligt dragits in i dem. Enligt en teori presenterad i Illustrerad Vetenskap i oktober 2020 kastar de svarta hålen då ut allt de proppats fulla av och det är vad vi känner till som Big Bang.

Vår syn på universum kan i så fall komma att ändras för all framtid. Som vi alla vet har de svarta hålen sådan attraktionskraft att de slukar allt som kommer inom dess räckvidd. T o m mina grafiska blad av just svarta hål på väg till en utställning förra hösten drogs obevekligt dit där gravitationen är så extrem att inte ens ljus kan ta sig ut. 

Beskuren bild lånad från
Illustrerad Vetenskap 

Artikeln menar att det frosseriet upphör när det svarta hålet inte kan svälja mer då massan inte kan komprimeras mer. Det svarta hålet vänds då ut och in och ”övergår till ett vitt hål [genomgående mina kursiveringar] som med våldsam kraft spyr ut all sin massa i rymden.” Dvs som det förmodas ha gått till under Big Bang blir ”Det vita hålet ... det svarta hålets diametrala motsats. Medan det svarta hålet slukar materia som inte kan ta sig ut igen, kan ingenting ta sig in i det vita hålet eftersom materian som slungas ut i rymden gör det under ett så högt tryck.”

Denna teori är uppseendeväckande men jag ser ändå helt klart logiken i den; slutet blir början till något nytt, precis som i så många skapelseberättelser! Med hjälp av radioteleskopet Chime ska nu denna teori prövas genom att astronomerna ska analysera tusentals glimtar av radiovågor som kan komma från vita hål.   

Spännande!

Det cyniska med cynism (särskilt när en inte kan ge upp)

Jag försöker alltid att vända och vrida på allt för att hitta en positiv sida av allt och alla. Samtidigt ser jag också (alltför) enkelt (?) det komiska i det mesta, vilket kan göra att jag tycks vara cynisk fast jag inte alls gillar det. Det har nog inget att göra med att jag är en positiv nolla (när det gäller mitt blod alltså) men däremot är jag ju tvilling och har därför lätt för att försöka sätta mig in i hur jag skulle ha uppfattat situationen om jag varit i någon annans position. När andra är cyniska kan jag ändå bli en aning irriterad och känner att jag måste ger uttryck för just den där logiska slutledningen.

 

Historien bakom cynism är rätt intressant så vill därför dela den. Läser på https://utforskasinnet.se att ”Diogenes från Sinope är cynismens fader. Han levde i antika Grekland 300 år f.Kr. De gamla följeslagarna av denna cynism skilde sig väldigt mycket från dagens cyniker. De utövade sanna kritik. De höll inte med om det stora hyckleriet i samhället och ville leva på ett mer autentiskt sätt. [Genomgående mina kursiveringar.]

  

Ordet cynisk kommer från det grekiska ordet   , som betyder hund. På grund av detta såg folk cynismen som något väldigt lågt stående och associerade den med en hunds liv.  Diogenes själv levde som en hund i absolut fattigdom. Men samtidigt hade hans filosofiska lärdomar en klarsynthet som gjorde honom till en av de mest djupskärande tänkarna av sin tid.”  

 

”Om jag inte vore Alexander den

Store skulle jag önska att jag varit

Diogenes” ”Om jag inte vore

Diogenes skulle även jag önska

att jag varit Diogenes”

Bild lånad från medium.com

Nu för tiden är cynism något helt annat; dagens cyniker har ingen tro på värderingar och det är t o m något de skryter om. Cyniker under 2020-talet kritiserar inte samhället för att de vill förbättra det, utan för att helt enkelt klaga oftasy utan att ens föreslå hur något kunde vara bättre. Vi tänker också att det är just  cyniker som helt öppet utnyttjar andra och dessutom visar stolthet över det.  

”Diogenes tillskrivs många fantastiska saker och sägs ha varit full av moralisk storhet. Han hade inte ens ett hus, utan endast en tunna. Han såg ut som en tiggare på grund av trasorna han klädde sig i. Men trots detta var han en av de mest insiktsfulla personerna av sin tid. Platon utnämnde honom till en galen Sokrates.”

Favorit citatmaskinen Oscar Wilde visste

”En cyniker är en som vet priset på allt

men inte värdet på något,

I dessa tider är cynism något väldigt annorlunda. Moderna cyniker tror inte på värderingar, och skryter dessutom om det. De kritiserar inte samhället i syfte att förbättra det, utan bara för att fördöma det. De bidrar inte med något giltigt.  Vi använder även ordet cynism om de som öppet utnyttjar andra och ibland till och med är stolta över det.  Diogenes från Sinope och primitiv cynism Diogenes tillskrivs många fantastiska saker och sägs ha varit full av moralisk storhet. Han hade inte ens ett hus, utan endast en tunna. Han såg ut som en tiggare på grund av trasorna han klädde sig i. Men trots detta var han en av de mest insiktsfulla personerna av sin tid. Platon utnämnde honom till en galen Sokrates.

Den moderna cynismens fader är istället ”Machiavelli – den stora maktfilosofen. Han tillskrivs den berömda frasen målet helgar medlen. Efter honom kom en serie filosofer som höjde individualismen till sin högsta punkt. Enligt dem bör människor söka själviskhet till varje pris. Alla handlingar som gagnar dig är helt giltiga, oavsett vilka de är.  

Under historien har människor med stor politisk eller ekonomisk makt alltid tenderat att agera med stor cynism, i ordets mer moderna betydelse. Som galjonsfigurer som väglett eller styrt samhällen har de blivit förebilder för många.  Många människor ser detta som helt korrekt. Och i än högre utsträckning efter fallet av de stora ideologierna och utopierna. Pengarnas makt besegrades, och det är därför målet helgar medlen blivit ett så pass relevant talesätt.   - - - Det må finnas ett starkt motstånd till cynism, men den fortsätter att ha en viktig plats i vårt nuvarande samhälle. - - -. Även om du får en omedelbar självisk tillfredsställelse, förlorar du långt mycket mer än du får.” 

Blir mest irriterad när de som jobbar med barn och unga är cyniska. Kanske är jag för positiv för att orka med cynism och därför känner att det är viktigt att neutralisera sådan med att aldrig förlora hoppet? Är ju ändå främst en positiv nolla om än med ett lite för stort vetenskapsintresse...

Blåmärken (och blåtiror)

Jag har så väldigt lätt att få stora blåmärken (och blåtiror, fast jag äter e-vitamin-tillskott). Jag har (därför?) utvecklat (ett osunt?) intresse för sådana (och för skador på det hela taget). På så sätt kan jag fascinera mig själv för varje skråma...

I förra veckan råkade jag gå in i en kökslucka, vilket gav mig en liten blåtira. Tack och lov så liten att den kunde misstas för att vara ögonskugga, som du kan se på den översta bilden.  

 Sista fasen; min blåtira från

sex dagar innan

 

Jag hittade då också (till min glädje) en väldigt spännande text om blåmärken, som ju även blåtiror faktiskt är, i Illusterad vetenskap o lärde mig en hel del:

Denna blåtira fick jag när jag kraschat

med cykeln förra våren så glad 

är glad att slippa sådan nu!

Som det står i artikeln ”Ett slag kan få blodkärl i huden att brista så att blod sipprar ut i omkringliggande vävnad. Hemo­globinet i blodet färgar först märket rött, men när ämnet bryts ned ändras färgen.  Blåmärken Dag 1 [översta bilden]  Blodet med sitt röda färgämne, hemoglobin, sipprar från brustna blodkärl ut i överhuden. Där ger det röda märken.”

Här är lite blandade blåmärken från de senaste åren. Citerar vidare ur artikeln och låter dem illustrera. ”Dag 2  Blodet pressar sig ned i läderhuden. Sett genom det tjockare hudlagret får hemo­globinet en blåaktig färg.”

Redan efter sex dagar var min blåtira närmast svart (den andra bilden uppifrån). Nördigt Intresserad av vetenskap som jag är vet jag via artikeln att Bilirubin ger den gula nyans som sedan bryts ned till hemosiderin, vilket ger den svarta nyansen. 

Slutligen tar Makrofagerna (storätare av t ex bakterier) över o tar bort de sista färgämnena i märket så att det inte längre syns. Det brukar tydligen ta två veckor men mina är visst snabba nog för att ha fixat det på mindre än en och jag hade inte ens ont; heja kroppen min! 

Då vill jag bara passa på att tillönska en glad (och skadefri) helg!!!

Lär dig mer genom att sprida inlärningstillfällena

Läser i SvD om 1800-talsknepet som håller än; Att lära sig mer utan att plugga mer. Utan att plugga på rätt sätt. I över ett sekel har forskning visat att det går att öka lärandet genom att planera när och hur man pluggar. 

Bild lånad från www.britannica.com

Maria Jelmini skriver i artikeln att ”Poängen är att glömma lite innan vi repeterar.” Min tanke när jag började läsa var att det bör handla om att vi behöver sova för att det vi lärt in ska lagras i vårt långtidsminnet, men den aspekten nämns bara i förbigående. Det gäller framför allt att repetera med tidsavstånd så att du måste leta faktan i ditt minne!

”I slutet på 1850-talet försökte filosofen Herman Ebbinghaus att memorera listor med stavelser i sitt minneslabb i Berlin. Han övade och testade sig, igen och igen.  Ebbinghaus är mest känd för sin upptäckt av glömskekurvan [illustration nedan]– när han väl memorerat en lista insåg han att han glömde [genomgående mina kursiveringar] det mesta ganska snabbt. Men om han repeterade så planade kurvan ut – han glömde inte längre lika snabbt.  Kanske inte så förvånande. Men så var egentligen Ebbinghaus andra upptäckt det verkligt intressanta.  För att memorera en lista behövde han repetera den 68 gånger under en dag. Men om han spred ut repetitionstillfällena över tre dagar så nådde han samma resultat efter bara 38 gånger. Lika bra resultat med nästan halva studietiden.  Ebbinghaus hade sprungit på en av de idag mest robusta inlärnings­effekterna: spridningseffekten (the spacing effect på engelska). - - - En mekanism som ligger bakom effekten, konstaterar den amerikanska inlärnings­forskaren Shana Carpenter [minnesforskare] vid Iowa state university, är att lärandet tycks öka när vi glömt lite.  

– Om du repeterar det du ska lära dig direkt när du har studerat det, då är informationen väldigt tillgänglig. Men om du kommer tillbaka till materialet först dagen efter, då måste du kämpa för att minnas.  Det är dessutom när informationen sjunkit undan lite som vi verkligen vet vad vi kan och inte, påpekar Carpenter.”

Det tycks alltså vara som det mesta andra i livet, det som kräver något av oss blir kvar bättre. Kanske för att det då blir värdefullare?

”Att sprida studietillfällena är effektivt även utan sömn. I en studie lät forskare högskolestudenter lära sig ord på swahili, alla fick två studietillfällen. En grupp hade de två pluggtillfällena i följd, utan paus. Två grupper hade en 12 timmars paus emellan – men för den ena gruppen låg de 12 timmarna på natten och innefattade sömn. En grupp hade hela 24 timmar mellan de två studieomgångarna.  När deltagarna testades efter tio dagar, fick de som tränat utan paus sämst resultat (cirka 50 procent rätt i snitt) och de som väntat 24 timmar, bäst (cirka 75 procent rätt). Men forskarna såg också att de som haft 12 timmars paus men inte sovit, bara presterade lite bättre än de som inte haft någon paus alls – medan de som haft 12 timmars paus och sovit presterade nästan lika bra som 24-timmarsgruppen.  Effekten av att sprida ut pluggandet, tycks alltså både handla om pausen och sömnen.  

– Att sprida studietillfällena är effektivt även utan sömn, om du lägger lite tid emellan så är det bättre än om du inte gör det. Men när den tiden inkluderar sömn, då verkar det ge en extra boost till de fördelar som redan finns med spridningseffekten.  I studien ovan handlade det om inget, 12 eller 24 timmars mellanrum. 

 - - - Forskarna såg att de optimala intervallerna tycktes hänga ihop med hur lång tid det var till slutprovet. Är provet någon eller ett par veckor bort, borde tiden mellan repetitionstillfällena vara runt 20–40 procent av tiden mellan sista tillfället och provet. Är provet ett helt år bort, då borde tiden mellan testtillfällena vara 5–10 procent av ett år.  

– Forskarna såg dels att du får väldigt goda effekter av att sprida ut inlärningstillfällena. Men de såg också att fördelarna berodde på hur lång tid in i framtiden som testet skulle inträffa, kommenterar Shana Carpenter.  Så är provet om en vecka, ha någon dag mellan de två repetitionstillfällena.  

 Ebbinghaus glömskekurva Andel i procent som vi glömmer efter en första inlärning och hur glömskan minskar med hjälp av repetition. Första inlärning Repetition 100% 90% 80% 70% 60% 0 1 2 3 4 5 6 7 Förfluten tid (dagar) GRAFIK: LIV WIDELL ” 

När du kombinerar de här två metoderna, då blir det särskilt effektivt. Några saker är viktiga att ta med sig. Dels handlar det om effekten av att repetera samma material. Det gäller alltså att studera samma område minst två gånger. Och exakt vilket gap du har mellan gångerna är inte det viktiga, påpekar Carpenter. Poängen är att det du ska lära dig inte är helt aktuellt i minnet.  Forskare har sett att det finns en spridningseffekt när det gäller allt från fakta, begrepp och språk till matematik. Men även när det handlar om att få en djupare förståelse, att kunna generalisera, tycks effekten stå sig. - - - det är bättre att ha flera kortare lektioner i samma ämne, än en längre.  För att verkligen utnyttja spridningseffekten när vi försöker lära oss något, är det mest effektiva att kombinera spridningseffekten med en annan känd inlärningseffekt: testeffekten. Att försöka hitta svaret inom oss, att leta efter kunskapen i minnet, är betydligt effektivare än att läsa samma sak om och om igen.”

Lärorika korrigeringar

Alla skyltar av Mikael Richter 
och de flesta finns i Umeå

Jag brukar skoja om att jag bör vara fullärd när som helst eftersom jag gör så många misstag. Nu har jag faktiskt fått fog för det skämtet. Läste härom dagen om the Hypercorrection Effect [den sanna revideringseffekten] som psykologiprofessor Janet Metcalfe vid Colombia University la fram 2017.

För att lära oss (kognitivt så att vi verkligen minns det) på bästa sätt av misstagen krävs att vi direkt får reda på det rätta, erkänner det vi uppfattat fel och tar till oss det rätta tankesättet. 

Janet Metcalfe och hennes kollega Brady Butterfield fann 2001 i en studie att när deltagarna svarade fel på något ökade sannolikheten att de verligen skulle minnas rätt svar i framtiden. Vid rätt svar tänker vi ju inte vidare på saken eftersom det redan s.a.s. är klart. faktum är att ju säkrare deltagarna var på att de hade rätt när de svarat fel, desto bättre tenderade de att minnas rätt svar framledes.

Janet Metcalfe på bild från
https:/columbia.edu

Det här är ju något jag anat länge, men samtidigt håller jag verkligen med Metcalfe om att det egentligen är ologiskt.  

– Jag minns att jag ropade: ”det här går ju emot allt vi tror på, det kan inte vara rätt?”, säger Metcalfe till SvD. Enligt minnesforskning fördjupas ett minnesspår ju mer vi använder ett minne [det är detta neuroplasticitet handlar om!]. Ju mer du berättar om boken du läser eller tänker på ett gräl, desto bättre kommer du att minnas innehållet.

– Det som borde gällt om du var väldigt säker på ditt svar, är att minnet blev djupare inetsat [genomgående mina kursiveringar] när du svarade, och att det därför skulle vara svårare att förändra.

Förklaringarna till detta är flera; dels är det överraskningseffekten; när vi är totalt övertygade men ändå svarar fel ökar det aktiviteten i flera regioner i hjärnan, vilket Metcalfes forskningsgrupp noterade i magnetkamera [MR]. "Förenklat så har de sett att deltagarna, runt en tredjedels sekund efter att de får rätt svar, får en högre aktivitet i hjärnan i samband med att de kodar in rätt information – deras ansträngning ökar.

– Dels handlar det om överraskningen över att du gjort ett fel. Du blir mer överraskad och din uppmärksamhet ökar när du trodde att du hade rätt men inte hade det, än om du bara chansade. Det är som att någon säger: ”okej, fokus nu!”.Men det handlar också om att vi, när vi är säkra på att vi svarat rätt, redan har ganska djup kunskap om området, den omgivande kunskapen kring själva frågan, menar Metcalfe. Om vi [däremot] inte har en susning, inte kan något om området utan gissar hej vilt, tycks inte den nya kunskapen bli lika väl inetsad i minnet. Studier visar också att det är lättare att lära av fel inom ett område där man redan har ett expertkunnande.

Tack vare the Hypercorrection Effect kan jag alltså i lugn och ro fortsätta misslyckas och hävda att det finns vetenskaplig evidens för att det ändå gör mig allt bättre på det jag misstog mig om!

Läs gärna  avhandlingen här eller den nyss nämnda The correction of errors committed with high confidence [Rättelser av misstag med stort förtroende från 2006. 

Olika Projicerade projektioner (mentalt)

För mig har det alltid handlat om film när det talats om projiceringar och  projektioner. Som på bilden nedan där Laurie Andersons Heart of a Dog visades på Rikstolvan förra sommaren. För kanske ett år sedan fick jag lära mig en helt annan definition av det.

Då ”anförtrodde” sig en person till mig och berättade att en läkare jag hade på rehab efter min olycka sagt till henom att det skulle finnas risk för mig att drabbas av precis det jag innan oroligt sagt jag trodde hen hade inledande problem av. Ingen annan hade hört detta, hen hade aldrig ens nämnt det tidigare trots allt annat prat gällande denna tid, det står inte i journalerna och det allra mest ”mystiska” var att hen använde exakt de ord jag använt när jag diskuterat mina farhågor om henom. Enl min psykolog ett typiskt exempel på projicering. Ett ord som jag ju sammanknippar med att visa film, men nu fick jag istälket lära mig en annan definition av vad projektion kan vara i fråga om psykologi:

”Reaktionsmönster som består i att en person förlägger egna synsätt, motiv och känslor till en annan person, [genomgående mina kursiveringar] eller ser den egna gruppens synsätt, motiv och känslor även hos en annan grupp. Det finns också en tendens hos människor att tolka konstverk, teorier, författares tankar och så vidare utifrån egna tankemönster, attityder och motiv i enlighet med egna uppfattningar. Man ’tolkar in’ egna föreställningar i olika typer av fenomen och händelser, vilket ofta leder till missuppfattningar och felhandlingar. Ordspråket ’På sig själv känner man andra’ beskriver i en allmän form vad projektion är. Enligt psykodynamiska teorier är projektion en försvarsmekanism.”

Det handlar alltså om att någon som har svårt att acceptera sidor av den egna personligheten och därför (undermedvetet) intalar (sig själv) och andra att detta är sidor hos någon eller  några av sina medmänniskor. Oftast någon det finns konflikter med.
Som jag läser på utforskasinnet.se är det ”Beroende på hur stark vår självkänsla är vid tillfället kan vi ignorera det[ta] eller låta det såra och påverka oss. Ja, du är den som ansvarar för hur all negativitet som projiceras på dig påverkar dig. För du kan inte kontrollera hur andra agerar, men du kan kontrollera hur mycket du låter det påverka dig.
[Genomgående mina kursiveringar och fet stil] Han som kritiserar dig definierar sig själv”. —- Det är ”viktigt att du börjar se på situationen från rätt perspektiv.” Något jag så ofta påpekat ”Varför skulle någon kritisera dig i syfte att såra dig? Kanske kritiserar den personen vad som definierar honom själv. Vi inser inte att vi istället för att lösa problemen bara flyr från dem.” 

Bild lånad från www.rogerkangas.se

”Varje gång någon projicerar all denna negativitet mot dig ska du tänka på det faktum att detta är en försvarsmekanism. Att personen försöker försvara sig mot alla impulser, handlingar och tankar som han inte vill erkänna som sina egna. Hans inre negativitet leder honom till att projicera dem på dig så att han inte behöver ta ansvar för, acceptera och lösa sina problem.”

Jag minns så väl en ca 20 år gammal dokumentär med fantastiska konstnären Louise Bourgeois, där hon istället för att svara på en fråga hon ser som för närgången (eller om det istället var en definition av henne hon inte kände sig bekväm med?) då höll hon upp en spegel. Det är en så fantastisk metaforisk uppmaning att personen ifråga ska titta på sig själv istället för att projicera på henne. Jag har verkligen försökt att hitta det klippet men inte lyckats. Däremot är jag rätt övertygad om att det var just denna spegel som hon höll upp.

Jag läser vidare på dininsida.se: ”Projicering innebär att en person förlägger egna synsätt, motiv och känslor till en annan person, eller ser den egna gruppens synsätt, motiv och känslor även hos en annan grupp. 

Projiceringar är besvärliga eftersom de ofta leder till missuppfattningar och felhandlingar. Ibland har vi impulser och önskningar inom oss som inte går ihop med våra egna normer och krav, egenskaper som vi bara inte kan acceptera hos oss själva. När detta sker så är det lätt att vi tillskriver andra människor just dessa egenskaper. Förenklat kan man säga att en person som projicerar något på en annan, påstår något om denne som de själva egentligen är.

En person som projicerar när den påstår att en annan person är snål, är alltså själv den som är snål. Ett annat exempel kan vara en projektion från någon som är som själv är rädd, men kallar andra för ’fegisar’.

Projiceringar görs omedvetet: Projiceringen uppstår när man kan identifiera känslan men inte acceptera att den finns inom oss själva. Detta sker oftast omedvetet men inte alltid.

Det går att träna sig att se sina egna projektioner. Ett bra sätt att göra det på är att gå i psykoterapi för enskilda. Det är viktigt att komma ihåg att projiceringar är en normal försvarsmekanism som alla har. Den är vanligare hos vissa än andra, men går att träna bort!” Det handlar om acceptans; den som projicerar har tankar men ”accepterar dem inte eftersom han ser på dem som negativa. I sitt behov att må bättre projicerar han sina osäkerheter på sin partner. Han skickar sin rädsla för tankar som han inte vet hur man hanterar. —-
Men vad som är viktigt här är hur du som mottagare faktiskt agerar. Kommer du låta all negativitet som projiceras på dig vinna? Kommer du behåller [sic!] personen som spottar de sårande orden mot dig vid din sida? Kommer du göra något du inte vill göra eftersom personen annars skulle se negativt på dig eller kritisera dig?” En sådan person orkar inte jag ha i mitt liv. Särskilt inte när hen kommer med anklagelser som är uppenbara projiceringar.

Anledningen till att jag tar upp detta nu är att någon jag trott varit en vän plötsligt anklagar mig för det ena och det andra som är totalt verklighetsfrämmande och som snarare är sidor jag och andra noterat hos henom . Hen tolkade något jag lagt ned mycket möda att förklara helt fel så översatte därför allt till engelska så att hen verkligen skulle förstå varför de åtgärder tagits som hen vände sig emot. Då anklagades jag först för att inte kunna engelska, så att jag mästrar henom när jag försökte förklara, så föreslog hen lösningar jag redan förklarat att jag tänkt på veckan innan både på svenska o engelska, vilket hen tydligen inte noterat. Sedan anklagas jag för att vara överlägsen och strunta i vad andra tycker (fast jag frågat alla med ett fåtal svar) och slutligen vill jag inte lösa problem utan vill ha drama och har jag ingen sexappeal. 

Jag hoppas att hen kan få professionell hjälp så att hen kan fokusera på sona egna problem istället för att göra mig ansvarig för alla sina egna tillkortakommanden! Det är egentligen ett väldigt beröm av min förmåga att uträtta allt möjligt och omöjligt men är verkligen skrämmande hur stor betydelse jag och allt jag gör fått för henom. 

Jag avslutar genom att läsa: ”Det är även väldigt viktigt att du uppmärksammar hur personen som kritiserar dig beter sig. Normalt sett är personer som projicerar sina behov och tankar på andra väldigt känslomässiga. Deras ord svämmar över av känslor som leder till att de ser saker på ett mycket allvarligare sätt. När detta är fallet har du att göra med en person vars ord inte är riktade mot dig, utan mot henne själv. Hennes osäkerheter och rädslor projiceras på dig, men du har inga problem, du har inte gjort något fel. Det är hon som är rädd för att acceptera vad hon inte anser vara rätt, men som är en besatthet i hennes tankar.”