Trygghet ett grundläggande mänskligt behov - metod att ge

Hur viktigt det är att känna sig trygg har jag tagit upp tidigare. Människor som känner sig trygga kan, tack vare det, vara sig själva utan oro för att förlora kärlek och vänskap vad som än sker. Alltid och utan undantag. Den som, å andra sidan, saknar trygghet kan reagera på de mest besynnerliga sätt mot de som (om så i ren välvilja) försöker hjälpa dem genom att t ex tillföra nya perspektiv på presenterade problemställningar. Det måste vara svårt att tordas känna tillit för den som är så van att bli sviken att hen byggt upp höga murar som skydd och söker tecken på att bli förrådd överallt eftersom det är vad som skett alltför ofta under ett helt liv. 

Det bästa jag som lekman och vän bör göra i fortsättningen  är egentligen att försöka få personen att känna sig trygg genom att lyssna aktivt och bekräftande. Genom att visa förståelse utan att komma med råd eller dra paralleller till mina egna erfarenheter (ens i de fall jag uppfattar dem som likvärdiga de personen just delgett mig). Om jag tänker på hur professionella terapeuter gör så ska jag själv vid nästa tillfälle det blir aktuellt:

Spegel spegel på väggen där... 

Först och främst inte skriva (när jag har hjärnvärk fast personen skriver) utan vänta tills jag kan prata och då

1. Spegla vad personen sagt genom att kortfattat upprepa något av det hen just sagt. Det gör att hen verkligen känner att jag lyssnar på henom.

2. Summera vad personen sagt och sammanfatta utförligt för att förvissa mig om att jag förstått allt rätt.

3. Parafrasera med egna ord och återge det jag uppfattat, med betoning på det jag tycker har extra relevans. Det kan ge den jag talar med nya perspektiv på det hen just sagt, utan att känna att jag tillrätta lägger något.

En barndom präglad av misshandel innebar inte bara synliga och besvärande skador utan även oro och aggressivitet. Istället för trygghet blev det kortvariga vistelser i fosterhem, som varken följdes upp eller gav annat än ytterligare osäkerhet. Ibland blev det bup, men vad som aldrig gjordes var att försöka ta reda på orsaken. Det konstaterades t ex svårigheter att se folk i ögonen, men aldrig insikten att det berodde på en djup rädsla för allt.  

Jag har, tack och lov, inga egna erfarenheter av detta. Jag föreställer mig dock att det måste vara närmast traumatiska upplevelser som  utifrån mina egna erfarenheter av trauman och vad jag läst mig till bör innebära en djupt grundad misstro och bristande tillit.

Bild lånad från www.ulflidmantraining.com

Denna kreativa person som alltid sysslat med hantverk och konst då hen är en osedvanligt kreativ människa, som t exstickat komplicerade tvåfärgade tröjor utan beskrivning. Hen har stickat, mätt, provat, reviderat och gjort om tills tröjorna var perfekt måttstickade. En rock köpt på loppis fick fodret utbytt på arbetsterapin så den blev som ny. I journalen hade dock arbetsterapeuten skrivit "stickar och repar upp. Sprättar ut fodret ur sina kappor för att sedan sy dit det igen". Utlåtanden som tycks sakna insikt och som inneburit känslor för personen av att varken ses eller förstås.

Det här är berättelser innifrån mentalvården som även delats av t ex Anna Odell och Ann Heberlein. Att aldrig kunnat få fira jul hemma utan istället med anorektiker och självmordsbenägna på sjukhus gav skamkänslor. Det upplevdes som ett straff för henom,fast det varit fadern som slog och slog. 

Det tycker jag mig kunna ha all förståelse för, men så uppfattas jag inte. Är ledsen för att ha gjort fel men istället för att gräma mig och ta åt mig av beskyllningar att jag inte läst tycker jag det är ledsamt att denna person missförstått och hoppas att hen ändå mår bra och har funnit någon annan att förlita sig på istället.

Jag kan nog aldrig förstå fullt ut hur olyckliga vi blir av avsaknaden av tillit och trygghet men jag tror jag förstår varför jag känner mig så tacksam över att kunna känna dessa viktiga känslor och kan bara hoppas att jag inte fortsätter att uppfattas som om jag inte bryr mig om dem jag vill hjälpa.

Störningsmoment? Nej tack!

Så länge jag kan minnas har jag känt att jag inte vill störa eller tränga mig på. Att jag inte vill vara till besvär utan snarare underlätta för andra. Sedan har vi det här med hur telefonvanor ändrats under senare år, vilket togs upp i SRs App & Etikett.

Tvivlar på att det har mågon koppling till mina föräldrars samling av "stör inte"-skyltar från olika hotell runt om i världen, men kanske undermedvetet? Dessa satt på en dörr i mitt barndomshem.

Ber oftast om ursäkt om jag stör när jag ringer och uppsöker ogärna folk oanmäld men det är verkligen inte för att jag inte bryr mig om dem utan för att jag avskyr känslan av att vara till besvär så intensivt.

Jag borde verkligen hellre påminna mig om Eva Kilpis fantastiska poem ovan oftare, men är rädd att inte duga!

Rättigheter och plikter

Idag har jag fullgjort min demokratiska medborgerliga plikt och (framförallt) rättighet att rösta i kyrkovalet

"Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, ä

bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna." 

 Winston Churchill

Det anser jag vara extra viktigt just i år för att inte ge de onda mer makt!

Det bästa argumentet mot demokrati är 5 minuters konversation
med den genomsnittlige väljaren (Winston Churchill)

Demokrati är, som Winston Churchill så träffande beskriver, inte alltid positivt. Särskilt inte med tanke på att Hitler valdes demokratiskt, på samma sätt som Donald Trump och riskerna med att SD är så stora i Sverige.

Som tack för rösterna blev vi i Simrishamn bjudna på fika. Hoppas nu alla goda krafter övervinner de onda i dagens val! Till alla som gått ur svenska kyrkan måste jag påminna om att jag personligen är så tacksam mot just svenska kyrkan som alltid ställer upp för alla även vid personliga katastrofer som exempelvis vid min olycka.

Jag pratat med folk varje vecka som proteststöder SD för att de är missnöjda med sina egna situationer och skyller missnöjet på "etablissemanget" (jfr att Trump valdes till USAs president och att Brexit-sidan vann i Storbritannien).

Konstnärlig Verksamhet Driver Tillväxt och Utveckling för hela samhället

Igår deltog jag i ett fantastiskt seminarium, Konstnärlig verksamhet Driver Tillväxt och Utveckling, på Tjörnedala konsthall i regi av ÖSKG. Nya ordförande Rachel Tess hälsade välkommen till en dag som "höjer blicken och vidgar perspektiven för att se hur vi kan åstadkomma en större integration mellan olika verksamheter i samhället. Hur drar samhället nytta av konsten och konstnärens erfarenheter – tio, tjugo, femtio år framåt?" Verksamhetschef Susanne Lindblad ska ha en stor eloge för att ha samlat en intressant blandning av personer som belyste och diskuterade detta från olika perspektiv utifrån deras olika erfarenheter.

Rachel Tess är koreograf, dansare och konstnärlig ledare för MARC (Milvus Artistic Research Center) i Kivik. 

Eftersom jag pga sjukdom inte själv deltar i Konstrundan i år kommer jag att själv besöka kollegorna och är särskilt intresserad av hur Tess jobbar, eftersom jag själv dansade mycket under min uppväxt.

Konstrundan 2017 är den femtionde i ordningen och den är en riktig besöksmagnet, som spridit sig över hela landet, då den har bidragit starkt till besöksnäringen på Österlen genom åren. 

"Konstnärstätheten på Österlen slås i Sverige enbart av Stockholm och är en outnyttjad naturresurs" hävdar Susan Bolgar i ett brandtal om hur konstnärers kreativitet kan komma hela samhället till godo. Hon har tidigare arbetat som kultursamordnare här i Simrishamns kommun, vilket måste vara på den tjänst Elisabeth Wikenhed har nu.

Bolgar är nu konsult, utvecklare och rådgivare inom kultur och näringsliv Hon har lång och bred erfarenhet både från kommunal verksamhet på ledande positioner i Simrishamn och Jönköping. Dessutom har hon varit verksam inom privat kulturfinansiering liksom med strategiska kultursatsningar inom såväl privata företag som offentlig sektor. Här visar hon på hur det offentliga på bästa sätt kan dra nytta konstnärers initiativkraft och erfarenheter.

Vikten av eldsjälar betonades av moderate ordföranden i Tjörns kommunfullmäktige och eldsjälen Anders G Högmark. Han berättade om och drog paralleller till Nordiska akvarellmuseet på Tjörn. Han gladdes särskilt åt att, som Tjörnbo, vara inbjuden till Tjörnedala konsthall... Nordiska akvarellmuseet drivs som en stiftelse med verksamhetsmål att vara en plats för möten mellan konst, människor och natur. Med Bera Nordahl som "lysande chef". Museet liknar till sin struktur och verksamhet till viss del Tjörnedalas , då det även där finns en bred pedagogisk verksamhet och ett stort utbud av kulturarrangemang vid sidan om  museets utställningsverksamhet.

Österlenskolan för Konst och Design i hamnen här i Simrishamn har en oerhört driven rektor i Jennifer Forsberg. Hon berättade hur de jobbar och vikten av gränsöverskridande och samhällsintegrerat arbete just i skolan. Hon menar att skolans viktigaste uppgift är att ge verktyg och förståelse för den roll konstnären/ formgivaren bör ha i ett demokratiskt, mångkulturellt och jämlikt samhälle. Mycket inspirerande särskilt då jag är bekant med en av hennes elever.

ÖSKGs huvudsponsor är Sparbanken Syd och Andreas Narsell är marknadschef där. Han betonade målsättningen att medverka till en positiv ekonomisk utveckling i södra Skåne. Lojalitet och känsla för bygden ska vara ledstjärna och genomsyra allt arbete och de räknar inte sponsringen kortsiktigt, på det sätt som ofta sker vid idrottsevenemang. Sparbanken Syd har identifierat konstlivet på Österlen som en av de mest betydelsefulla näringarna och tänker att kultursponsring stärker deras varumärke.,

Professorn i organisation och ledarskap Lars Lindkvist vid Linnéuniversitetet i Växjö drog paralleller till Vandalorum och talade om kulturens kraft för regional utveckling och spänningsfältet mellan konst i ekonomi. I sin forskning fokuserar Lindkvist bl a på hur det är att leda och organisera verksamheter som befinner sig just i spänningsfältet mellan olika intressenter.

Lindkvist har också lagt fokus på hur kulturella och kreativa näringar kan användas för att utveckla platser och hur de också kan ge dynamiska effekter åt andra näringar i regionen. Han påminner dock om att allt detta gäller små samhällen och inte storstäder.

Lindkvist uppmärksammade också sex lärdomar om hur platser kan utvecklas med hjälp av kultur:

Negativa utvecklingar kan vändas med hjälp av kultur. Revanschlusta kan motivera förvandlingar. Istället för att kopiera andra bör det som är specifikt för varje ort betonas ytterligare. Satsa djärvt och inkludera lokalbefolkningen. Politiska ledningen måste ge sitt stöd. Processen är aldrig färdig utan måste vara en fortgående process.  

Längst till vänster i bild står utmärkta samtalsledaren och moderatorn Linda Fagerström, som är filosofie doktor, konsthistoriker och konstkritiker. Så hela panelen som, utöver de tidigare presenterade, även inkluderade Konstitutets Kristian Körner i Malmö (tredje från höger) som hela tiden antecknade och sammanfattade dagens diskussion i slutet. Körner är också själv konstnär, utbildad på Glasgow School of Art. Konstitutet är en ideell förening som står för kunskapsspridning, fortbildningar, erfarenhetsutbyten, tvärdisciplinära samarbeten och arrangemang i syfte att främja konstnärlig produktion för södra regionens bild- och formkonstnärer. De stod bl a bakom emalj-kursen jag gick på Skillige Emalj. Dessutom (längst till höger i bild) svenske filosofen och professorn i medicinsk etik vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet  Nils-Eric Sahlin som också är tidigare professor i teoretisk filosofi vid samma universitet. Sahlin har skrivit flera böcker. som t ex Kreativitetens filosofi där han tar upp frågor kring kreativitet och kreativa människor. Slutsatsen blev att kreativitet är ett belastat begrepp så minns dessvärre inte vilket mindre belastat ord som användes istället fortsättningsvis. Inspirerande kanske?

Fantastiskt inspirerande dag som dessvärre alltför få politiker och beslutsfattare deltog i. Troligen då en hel dag är för lång tid för åtminstone de fritidspolitiker som förvärvsarbetar. Jag hoppas att de tjänstemän som deltog gör som Simrishamns nye kulturchef Peter Bernhorn tänkte göra när jag pratade med honom innan det började; och informerar politikerna i sina kommuner!

Jag vill också be om ursäkt för att jag har bloggat lite senaste månaderna. Detta eftersom jag dels varit sjuk och dessutom skulle jag behöva köpa en ny dator eftersom min stationära, där jag t ex kan redigera bilder och uppdatera hemsidan, kraschat medan min laptop hänger sig alltför ofta.

Lycklig parentes för kvinnofrid?

Jag i tältet under Hultsfredsfestivalen 1988

Jag har varit på rockkonserter sedan ca 1983 och mellan 1987 och 1991 arrangerade jag och mina vänner också konserter inom Östersunds Musikforum, som är en del av Kontaktnätet. Jag var ordförande ca 1989-91 och åkte runt på konserter, möten och kurser över stora delar av Sverige, liksom till Trondheim och Roskilde någon gång varje månad. Utöver Roskilde var jag även på Hultsfred ett par tre somrar. Jag menar med bestämdhet att frågan om att övergrepp skett hela tiden men att folk inte anmält inte stämmer.

ur mitt fotoalbum

Kanske bryr jag  mig för mycket om rapporterna om tafsande, övergrepp och t o m våldtäkter just på konserter, men det är för att jag tar det så personligt. Jag hade nämligen mycket väl kunnat vara en av de drabbade för 20 år sedan. Jag har därför skrivit en hel del om det och tar upp mina erfarenheter i debattforum, särskilt som det fortfarande är alltför aktuellt.Läs gärna det jag skrivit tidigare  här och här! ¨

Jag ser verkligen upp till fantastiska och modiga Pernilla  Andersson och jag har all respekt för allt hon gör, men när hon nyss sa i Nyhetsmorgon att "våldtäkter ju skedde även på Hultsfred" måste jag invända och förtydliga att det då var frågan enstaka fall och att det aldrig skedde under själva konserterna, där jag alltid känt mig helt trygg.

Under det flera hundratal rockkonserter jag trängts på i mitt liv har det inte skett mig en enda gång att jag eller någon av mina kvinnliga vänner ofredats så tanken att det bara är anmälningstendensen och och inte själva ofredandena som ökat är önsketänkande tyvärr! Under främst 1980-90-talen var jag på konserter med publik på bara från 4 pers till ett par tusen på arenor. Jag har alltså dryga 15 års erfarenhet av konserter (från tre världsdelar då jag även sett konserter i USA och Sydafrika, där jag pluggat) inte bara för mig personligen utan också ett tjugotal av mina kvinnliga vänner som jag diskuterat detta med. Allt tal om anekdotisk bevisföring är inte bara infantilt utan en ren förolämpning, med tanke på att jag utöver publik erfarenheten också har sådan som arrangör. Frågan om ofredande var inte ens uppe för diskussion en enda gång hos oss inom Östersunds Musikforum, som arrangörer, vilka borde vara de första som skulle ha kontaktats om det. Dessutom var ju vi själva med i publiken och borde ha sett eller hört om något dylikt skulle ha skett. Östersund är en relativt liten stad så flera gamla vänner jobbar med Storsjöyran och inte heller där har det (förrän möjligen förra året) funnits problem med ofredanden. Efter vinterns övergrepp där är dock risken mycket stor att det kommer att ske nu, sorgligt nog.

Härom dagen såg jag också på Facebook ett inlägget nedan hos opinionsbildaren Emanuel Karlsten och gav mig in i en diskussion. Främst eftersom det är ett argument som framförts så ofta att det känns viktigt att de erfarenheter som finns från det (känns det som nu) trygga och oskyldiga 1980 - 90-talet då män och kvinnor kunde umgås och ha kul ihop.

Insändare i Mora Tidning 2016-07-21

Jag är alltså övertygad om problemen med övergrepp under konserter uppstått först under 2000-talet, vidrigt nog. Den här utvecklingen är helt förkastlig och måste hejdas så snart det bara går! Varför då koncentrera diskussionen till utövarna? Det viktigaste är väl att det upphör vem än som är ansvarig för det? Inte att skjuta skulden åt det ena eller andra hållet. Vissa har ju påstått att det varit främst är utländska killar/asylsökande som begår övergreppen, men det vägrar jag att tro på. Dels eftersom personal som arbetade under We Sthlm säger att det inte stämmer, men främst för att konsertbiljetter är så dyra att jag har väldigt svårt att tänka mig att flyktingar i stora grupper skulle ha råd att gå.

Det är enormt viktigt att det här lyfts och rättas till så fort det bara är möjligt för det får inte fortsätta som nu!

Jag tror alltså på dem som anmält övergreppen till 100% för tror inte att en utsätter sig för allt runt en polisanmälan om det inte skett, men jag för i bevis att dessa problem måste ha uppkommit under de senaste tio åren (när jag inte själv besökt särskilt många konserter. Nu är jag i o f s kanske inte så "tafsvänlig" som tant heller i o f s...) Jag vill absolut inte förringa deras berättelser på något som helst sätt utan de har allt mitt stöd.

exempel ur Facebook -diskussionen

Jag vill gärna förtydliga att problemen främst grundar sig i att pojkar inte längre respekterar flickor som jämlikar måste bero på uppfostran eller påverkan utifrån t ex media. 

Det som är RIKTIGT läskigt är att jag börjar tänka att just de två decennier när jag var ung verkat vara ett undantag. Detta då jag inte heller kan tvivla på insändarskribentens bild från 50-talet. Är det så fruktansvärt att den vidriga manschauvinism som fanns då återkommit nu efter bara 20 år av fristad för tjejer o kvinnor. Det är fruktansvärt! Jag känner dock en enorm tacksamhet över att själv ha fått uppleva det och kommer att kämpa för att det ska bli så igen!
Är övertygad om att det är värre än tidigare men menar att det kan ändras genom att pojkar och män måste respektera kvinnor och flickor. Att de måste säga ifrån när de ser flickor och kvinnor utsättas och säga ifrån även vid fördomsfulla skämt. Pojkar och män respekterar främst männen i sin närhet så det är dessa och inte forskare, experter och andra som framför allt kan se till att vända situationen så att flickor och kvinnor fortfarande kan känna sig trygga i alla miljöer!

När detta publicerats kontaktades jag av en kvinna i 70-årsåldern som berättade att hon visst utsattes för övergrepp under 80- eller 90-talen och när hon anmälde det fick hon veta att hon fick skylla sig själv. Fruktansvärt! Jag som varit så övertygad om att det då verkligen inte skedde blir motbevisad nästan direkt. En sak är i a f säker; det kan omöjligt ha varit vanligt då det är första gången jag hör om någon drabbad. Nu när jag talat mer ingående med kvinnan säger hon att det till att börja med inte skedde på någon konsert och dessutom tror hon att det skedde före 1980. Hon uppfattade dock det jag skrivit som om jag inte trodde det skett ö h t tidigare, vilket jag definitivt inte menar. Fortsätter alltså tro att just 1980- och 90-talen var undantagen som bekräftat regeln om att kvinnor utsätts för övergrepp. Så illa får det bara inte fortsätta!

Rabarberchutney (och lite mer om oxalsyra)

Jag har nu skördat den sista rabarber jag tänker använda i år, men jag har sparat flera stänglar så att det kommer nästa åt också. Det kan tyckas sent då det påstås att rabarber bör skötas före midsommar pga oxalsyrahalten, men som jag berättat tidigare kan den neutraliseras genom att tillsätta mjölkprodukter och spenat, som också innehåller det, förvälls i ca 1 min och låter den rinna av för att bli av med den.

Läser dessutom i DN (där många fler tips om rabarber finns med) att chutney sällan äts i större mängder, vilket innebär att oxalsyrahalten inte bör ha så stor betydelse. Dessutom förvälls den inte bara utan kokar i 29 min. Blev nämligen bjuden på just Rabarberchutney på Gotland och de är så vansinnigt gott att jag bara måste göra sådan när jag nu ändå har så mycket rabarber kvar än.

Rabarberchutney
Skala eventuellt
500 g rabarber
och skär i mindre bitar. Skala och finhacka
1 gul lök  
2 vitlöksklyftor
Skölj, kärna ur och finhacka
1 röd chilifrukt
Lägg rabarber, lök och chili i en tjockbottnad kastrull. Tillsätt
3/4 dl honung  
2 msk (rödvins)vinäger  
1 tsk salt

Härliga färger va?

Låt koka på svag värme ca 20 min tills chutneyn tjocknat något. Smaka av med 

1 msk färskriven ingefära  

och häll upp på burkar. Förvara chutneyn i kylskåp. Gott till stekt eller grillat kött eller kyckling.

Fornnordisk symbolism?

Den här midsommarhelgen har verkligen lämnat en hel del övrigt att önska för min del. Jag har, trots det otraditionellt fantastiska midsommarvädret mått uruselt, både till följd av operationen och dessutom Hjärnvärk ovanpå det.

Dessa bilder fick mig dock att dra på munnen apropå just midsommar och Ales stenar:

Det fick mig också att tänka på att jag ända sedan första gången jag såg hur livmodern ser ut tyckt att den påminner en hel del om något särskilt. Eller vad tycker ni?

Bild av livmodern lånad från www.1177.se

Men några kvinnliga fruktbarhetssymboler har det aldrig talats om, eller hur?
Fortsatt trevlig helg nu!

Skuggad World Art Day o hjärnförklaring?

Idag är det Konstens Dag / World Art Day och det kommer att uppmärksammas stort av KRO/KIF i Stockholm med ett gediget program, som du hittar här. 

Bild lånad från KRO

Inför World Art Day 2016 publicerade Kulturanalys igår en utredning om hot o hat mot konstnärer och författare, vilket jag tagit upp tidigare. Du kan själv lästa utredningen här och artiklar om den här
och här och höra om den här och här samt se här, från igår. Författarförbundet, som också ligger bakom den tar (givetvis) också upp den medan KRO/KIF länkar hit. Idag hittade jag ytterligare en (1) artikel till, här. Jag är djupt chockerad över att detta uppenbara demokrati-problem inte får mer publicitet. Personligen har jag skickat utredningen till varenda lokalreporter och redaktör i landet jag tidigare varit i kontakt med. Den ende som verkar bry sig är Henrik Arnstad (historiker, författare, driven debattör mm), som både skrivit i Aftonbladet, uttalar sig i Kulturnytt, var med på fjolårets manifestation om det (och som jag i princip tjatat hål i huvudet på i år). Kanske för att han själv är värre utsatt än andra, vilket du kan läsa om här.

Bild lånad från Kulturnyheterna

När jag blir så här chockerad söker jag förklaringen och närmast till hands blir då (för mig i a f) att titta på hjärnan. Som jag tagit upp tidigare så är frontalloben den del av hjärnan som utvecklades senast och här finns mänskliga förmågor som medkänsla och slutledningsförmåga. Jag brukar därför framhålla att just frontalloben nog inte är så välutvecklad hos sådana som hotar och misshandlar.

Det limbiska systemet med de delar som också brukar kallas
känslohjärnan och är den mest primitiva delen, reptilhjärnan,
då det styr våra känslor av hunger och sexualitet.
Bild lånad från skolsida.sisselblom.se

Å andra sidan har vi djupt inne i hjärnan, mjukt inbäddat och skyddat det limbiska systemet med bl a Hypothalamus, där även rädsla och ångest finns. Livsviktiga och primitiva mekanismer som hunger, törst, kroppstemperatur, sexualdrift och tillväxt styrs därifrån genom frisättande av hormoner genom hypofysen. "De djuriska drifterna" i Amygdala (reptilhjärnan) styr våra känslor  för välbehag, obehag och sexualitet. Sådant här berättar fantastiska Katarina Gospic för Viggo Cavling i podden I Huvudet på en Banbrytare här 

Det förklarar bara själva hoten och inte ointresset dock. Misstänker att det handlar om att människor i allmänhet har svårt att förhålla sig till hur det är att dels leva som konstnär eller författare och dels har svårt att föreställa sig både att leva under hot och att de kan ske helt utan egen förskyllan. Förhoppningsvis kommer KRO/KIFs program idag att dra mer uppmärksamhet till de här viktiga frågorna! 

Chockerande diskurser

Jag måste erkänna att jag smått chockerad insåg det faktum att inte bara vetenskapstidskrifter som Illustrerad Vetenskap utan också uttalade antirasister refererar till afrikanska folk (t ex hutuer och zuluer) som afrikanska stammar och därigenom kriget och folkmordet i Rwanda som ett stamkrig (vilket faktiskt även används av både DN och SvD så sent som 2012!).

När jag pluggade i Johannesburg och nämnde att Sverige visst
haft slavar trodde de svarta sydafrikanerna mig inte. De hade träffat
massor med svenskar före mig, t o m politiker från regeringen och
ingen av dem hade nämnt det utan t o m hävdat motsatsen...
Bild av de tre folken i Rwanda lånad från
 modernhistoryproject2012.wordpress.com

Jag har funderat mycket över just det och kom på att vetenskapen uppstod under upplysningstidens upptäcktsresor, när synen på andra folk i mycket härledde sig från tanken att många av dessa var ociviliserade och skulle hjälpas till en bättre tillvaro med hjälp av bl a kristendomen. Sedan måste dessa nedvärderande epitet ha fått stanna kvar inom just vetenskapen. Konstigt nog utan att någon uppmärksammat det tidigare. Säkert mycket p g a att det i t ex Sydafrika innebar en avhumanisering av de människor apartheid skapats för att undertrycka. 

Vitt område vid vad som ser ut att vara vid Goda hopps-

udden, där Atlanten och Stilla Havet möts. 

Bild lånad från www.citylab.com

Det är så enkelt att bara fortsätta att kalla ting vad man lärt sig för länge sedan att det brukar kallas, utan vidare eftertanke på vad man egentligen säger med dagens diskurs. Efter mitt påpekande har i a f en av dessa uttalade antirasister (kanske landets mest inflytelserika?) lovat att inte göra om det; det tackar jag för å alla afrikanska folks vägnar (fast det känns ytterst fånigt då jag själv inte tillhör något av dem)!

Reflektioner om manlighet och våld

Den senaste tiden har mäns våld mot främst kvinnor uppmärksammats stort efter händelserna i Köln och Stockholm. Jag tycker att det är väldigt bra att det (slutligen) uppmärksammats på allvar och har en hel del tankar om det, så en bild av reflekterad manlighet i form av Michelangelos David-staty, där framsidan ligger i skugga känns väldigt passande.

Reflekterad manlighet replika av Michelangelos David 

Jag har under lång tid samlat artiklar i ämnet som jag tänkte försöka sammanställa här på ett någorlunda begripligt sätt.

Min vana trogen inleder jag med att ta upp det rent fysiska aspekten gällande hormoner och sådant. Därför börjar jag med en fyra år gammal artikel från SVT/Vetenskap, som menar att det inte alls  [genomgående mina kursiveringar] har att göra med muskler eller testosteron att män begår våldsbrott i hela 95 procent av alla fall i såväl USA som i Sverige. Inte om man ska tro en av världens främsta forskare på manlighet, Dr. Michael Kimmel, som är amerikansk sociolog och manlighetsforskare,  och som säger just det till SVT.

Han menar att det ändå inte är naturligt med våldsamhet för just män, fast också cirka 80% av brotten i Sverige begås av män. Statistiken är ännu mer slående när det gäller våldsbrott, som till hela 95% begås av just män. 

– Faktum är ju att de allra flesta män inte begår våldsbrott. Därför kan du inte säga: Män är inte naturligt våldsamma. Du, som är man står ju här och jag sitter här, och vi slåss inte bara för det, säger Michael Kimmel och menar att det helt är frågan om att hur män förväntas förhålla sig till våld. (Jag har skrivit om just Förväntanseffekten tidigare). Han fortsätter

 – Våldet har en roll i maskuliniteten, även vi män som inte använder våld vet det. De flesta män växer upp med att känna atmosfären av våld runtomkring oss, i luften vi andas. Vi vet hela tiden att vi kan använda det och att andra män kan använda det mot oss. Och vi vet att i vissa fall om vi själva använder det skulle det betraktas som legitimt.  

Jag citerar: "Och det är enligt forskarna den typen av maskulinitet som är urtypisk för militär träning, där vi lär oss att tränga tillbaka känslor, också en del av samma maskulinitet som är orsak till våldsbrott.  Kvinnors våldsbrott ökar Så hur blir det då när kvinnor och män blir mer jämställda? De senaste 30 åren har svenska forskare sett en viss ökning av våldsbrott från kvinnor. Men det handlar nästan bara om att kvinnor kopierat männens användande av alkohol. Kvinnors [sic!] begår alltså fortfarande väldigt få våldsbrott. Den manliga synen på våld har kvinnor ännu inte annamat [sic!], att döma av den ... statistiken [från januari 2012].  En viss effekt har i alla fall förändringen i könsrollerna haft, enligt Brottsförebyggande rådets forskare:  

– En stor del av förklaringen till skillnaderna mellan kvinnors och mäns brottslighet tycks ligga i könsrollerna och deras förändring. Att andelen kvinnor misstänkta för våldsbrott har ökat de senaste tjugo åren är en förväntad effekt av den pågående kvinnoemancipationen [frigörelse från förväntan] . Attityden till kvinnlig aggressivitet har blivit mer tillåtande. 

 – Bland flickor i åldrarna 15-17 år har våldsnivån ökat kraftigt under perioden 1975-1997. Men ökningen är inte, vilket man kanske kunde tro, störst i den yngsta åldersgruppen. Ökningen bland medelålders kvinnor som misstänkts för våldsbrott är ännu större."

Kvinna med militär attityd; Sarah Connor med
en AK47 i Terminator 2 tillhör undantagen

På Kvinnodagen, 8 mars, menade dock Lisa Irenius att Terrorismen har ett kön: "Det har gått två månader sedan attentaten i Paris och tre veckor sedan attentaten i Köpenhamn. Debatterna har gått heta om yttrandefrihet, religion och hädelse, men denna den 8 mars kan man konstatera att det fortfarande har sagts väldigt lite om kön.
Och ändå är det slående hur kön – och närmare bestämt det manliga könet – präglar många terrorattentat och deras efterföljder. Det är manliga terrorister, som jagas av män i uniform och fördöms av ofta manliga politiker som företräder nationen.
Jan Söderqvist skrev i veckan en intressant krönika här på Svenska Dagbladets kultursidor om hur att 'göra jihad' handlar mer om lockelsen om våld och ansvarsbefrielse än om religion (2/3). 'Gud är oskyldig. Alldeles vanliga, vidriga människor är skyldiga', konstaterade Söderqvist.  Det är en viktig iakttagelse. Men det är missvisande att bara tala om 'människor', för ärligt talat - en förkrossande majoritet av de som drabbas av 'lusten att tortera och massakrera' är män.
Likväl tolkas terrorismen ofta främst i en politisk och samhällelig kontext – man förbiser dels att det är en extrem form av manligt våld, dels att mediers rapportering om terrorattentat bidrar till att forma olika berättelser om maskulinitet.
I dag på Internationella Kvinnodagen kommer medier världen över att lyfta fram kvinnor på olika sätt. Det är gott så. Men ibland finns en oroande tendens att betrakta företeelser som våldtäkt och trafficking som kvinnofrågor, fastän det är mansfrågor – vissa mäns beteende och föreställningar om manlighet – som är roten till problemen.
--- Efter den 11 september konstaterade genusforskare i USA hur kvinnor ofta spelade en undanskymd offerroll i mediernas skildring av attackerna mot World Trade Center. I förgrunden fanns onda manliga terrorister som ställdes mot goda manliga poliser, brandmän och modiga civila. Att det handlade om två olika berättelser om just maskulinitet sades det däremot ingenting om.
Samtidigt ignorerades många män som avvek från dessa normer. 'Bortglömda i den här bilden av hjältar och offer blev fattiga, icke vita, arbetarklassmän, kockar, diskare och diskplockare i restaurangen i World Trade Center, brevbärarna och vaktmästarna i byggnaden – varav många var invandrare”, skrev genusvetaren Judith Lorber."

Även Luis Lineo, som är ordförande för Män för jämställdhet menade i Dagens arena den 26 oktober ang massakern i Trollhättan (som inte får kallas terrorbrott) att det är: "Ingen slump att våldsdåd begås av män. Det här hatbrottet har begåtts i ett Sverige... där rasismen har normaliserats och människor avhumaniseras i en stegvis process. Den som avviker från den rådande normen utpekas som någon annorlunda... och vänner kan i sociala medier posta misstänkliggörande och rasistiska inlägg från extrema och konspiratoriska sajter om tiggare, ensamkommande flyktingbarn och muslimer.
Detta leder i sin tur till våld mot dessa utsatta grupper och märks i exempelvis den våg av attentat mot flyktingförläggningar som vi just nu bevittnar.  En viktig fråga vi alla bör ställa oss nu är hur vi ska kunna förhindra att det händer igen. Ett steg är att erkänna det faktum att det rasistiska våldet, och egentligen allt grovt våld, till största del utövas av individer inom gruppen män.  Det är ingen slump. Forskning [här skulle jag ha velat veta vilken foirskning, men det framgår inte] visar tydligt att destruktiva normer kring manlighet, sexism och rasism hänger ihop.
Vi i Män för jämställdhet har dagligen, under många år, arbetat med att förebygga våld genom att fokusera på de destruktiva maskulinitetsnormerna och genom att försöka bryta kopplingen mellan manlighet och våld.
Det extrema och dödliga våldet hänger ihop med det vardagliga våldet som utövas dagligen förutom i sociala medier och i det offentliga rummet även i skolor, på arbetsplatser och innanför hemmets väggar.
Många av de barn och unga vi möter lever i en extremt våldsfylld vardag, med kränkningar i form av rasism, homofobi och sexism. ---
Vi måste synliggöra och diskutera dessa kopplingar mellan destruktiva manlighetsnormer, rasism, sexism, homofobi och andra uttryck för makthierarkier och det våld som följer.  Vi får inte blunda för dessa kopplingar om vi ska kunna förebygga framtida våldsdåd. Det är dags att vi gör upp med dessa destruktiva krafter som finns i vårt samhälle.  Vi behöver alla ta vårt ansvar i vardagen, på nätet, privat och professionellt. Det är allvar nu och vi kan inte vänta!"

27 september fortsätter Anna Mannheimer mer skämtsamt på samma tema i GP:
"Allt för länge har våra politiker stoppat huvudet i sanden och vägrat inse det växande problemet: Nämligen mäns dåliga självförtroende kombinerat med en grandios självbild, oförmåga till empati, toppat med lika delar aggressivitet och dålig uppfostran. Där har ni roten till det onda.
Vänstern skyller på kapitalismen, fallskärmar och vinstmaximering. Sverigedemokraterna skyller allt på invandringen, invandringen och så invandringen förståss, och de andra partierna skyller på varandra. Alla är dom oroade över det ökade våldet och hatet i landet. Alla försöker dom hitta sätt att skapa ett bättre samhällsklimat. Men låt mig få sticka ut min relativt oskäggiga haka och konstatera: Det är inte kvinnor som sitter vid datorn och skickar anonyma hot till andra kvinnor. Meddelanden som beskriver hur dom borde dödas för att sedan våldtas, påfallande oftast av en exotisk man med stort organ, för att till sist få en smäll på käften. I den ordningen. Det är inte mc-tjejerna som går runt i skinnvästar och farliga spindelnätstatueringar på halsen och gör upp om både heder och skumma affärer genom att skjuta ihjäl varandra. Det är inte de kvinnliga fotbollsfansen som gör att barnfamiljer inte vågar gå på matchen längre och som kräver enorma polisresurser för att motståndarlagets supporterkvinnor kommer till stan. Och det är ytterst sällan invandrarkvinnorna som ställer till något problem i förorten. Dom tar inga resurser ifrån våra äldre,
Tvärt om! Det är dom som torkar våra gamla föräldrar i stjärten och som sliter i långvård och hemtjänst Det är ju väldigt sällan som det är en kvinna som är Hagamannen, Stureplansmördaren, Dagispedofilen, Hiv-mannen, Lasermannen, eller Bombmannen. Inte ens Lasse-Maja var ju kvinna. Ja, jag vet att det också finns massor av bra män. Killar som lämnar på dagis, står upp för de svaga, behandlar kvinnor jämlikt och klappar katter. Men nu var det ju en gemensam nämnare vi skulle hitta. Vilka det är som ställer till mest skada i samhället och vad dom har för likheter. Vilka det är som ställer till mest skada i samhället och vad dom har för likheter. Och då blir tyvärr svaret – Det är män!"

Hos Finlands-svenska.yle hittar jag en artikel från 14 januari av asylsökande Munther al Assaf som har bott i Finland i några månader. Han är inte överraskad över "händelserna på nyårsafton och uppståndelsen kring dem, men säger att man inte kan dra alla asylsökande över en kam.
- Jag förväntade mig faktiskt att något skulle hända på nyårsafton. Alla asylsökande är inte bra personer eller helgon, en del är dumma. På nyårsafton var många dumma människor ute och många var fulla. Kombinationen av dumma människor och sprit leder sällan till något bra. En del beter sig så här."

"Jag ser att när män älskar kvinnor ger de dem bara en
liten bit av sina liv. Men när kvinnor älskar ger de all"
              /Oscar Wilde

Nu råkar jag älska män och känner många som är helt fantastiska och det är givetvis inte deras fel eller skuld, men de allra flesta våldsverkarna är män. Det borde kanske innebära några konsekvenser på något sätt? Jag vill gärna citera fantastiska Elisabeth Massi- Fritz ur gårdagens Aftonbladet: "Med frihet kommer skyldigheter och ansvar. Vi ska kunna utkräva ansvar för de grova kränkningar, integritetsintrång och hot som begränsar människors liv, och syftar att skrämma dem till tystnad. Det här är brott som förstör människors liv, vi pratar familjer där även barn blir involverade."

Slutligen lite statistik gällande Kriminalvårdens klienter kan du se här! Det handlar främst om narkotikabrott, våldsbrott, tillgreppsbrott och rattfylleri.
Du kan se statistik gällande Våld och misshandel under 2014, då det anmäldes omkring 83 300 misshandelsbrott i Sverige. I den Nationella trygghetsundersökningen uppger 2,1 procent att de blev utsatta för misshandel under 2014.
ROKS - Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer kan du se här.
Aftonbladet
Här kan du se statistik gällande Sveriges brottsrutveckling 1975 - 2014.

Läs också gärna min egna tankar gällande statistik, som jag jobbat med i nästan 20 år här!