Jag försöker alltid att vända och vrida på allt för att hitta en positiv sida av allt och alla. Samtidigt ser jag också (alltför) enkelt (?) det komiska i det mesta, vilket kan göra att jag tycks vara cynisk fast jag inte alls gillar det. Det har nog inget att göra med att jag är en positiv nolla (när det gäller mitt blod alltså) men däremot är jag ju tvilling och har därför lätt för att försöka sätta mig in i hur jag skulle ha uppfattat situationen om jag varit i någon annans position. När andra är cyniska kan jag ändå bli en aning irriterad och känner att jag måste ger uttryck för just den där logiska slutledningen.
Historien bakom cynism är rätt intressant så vill därför dela den. Läser på https://utforskasinnet.se att ”Diogenes från Sinope är cynismens fader. Han levde i antika Grekland 300 år f.Kr. De gamla följeslagarna av denna cynism skilde sig väldigt mycket från dagens cyniker. De utövade sanna kritik. De höll inte med om det stora hyckleriet i samhället och ville leva på ett mer autentiskt sätt. [Genomgående mina kursiveringar.]
Ordet cynisk kommer från det grekiska ordet , som betyder hund. På grund av detta såg folk cynismen som något väldigt lågt stående och associerade den med en hunds liv.Diogenes själv levde som en hund i absolut fattigdom. Men samtidigt hade hans filosofiska lärdomar en klarsynthet som gjorde honom till en av de mest djupskärande tänkarna av sin tid.”
Nu för tiden är cynism något helt annat; dagens cyniker har ingen tro på värderingar och det är t o m något de skryter om. Cyniker under 2020-talet kritiserar inte samhället för att de vill förbättra det, utan för att helt enkelt klaga oftasy utan att ens föreslå hur något kunde vara bättre. Vi tänker också att det är just cyniker som helt öppet utnyttjar andra och dessutom visar stolthet över det.
”Diogenes tillskrivs många fantastiska saker och sägs ha varit full av moralisk storhet. Han hade inte ens ett hus, utan endast en tunna. Han såg ut som en tiggare på grund av trasorna han klädde sig i. Men trots detta var han en av de mest insiktsfulla personerna av sin tid. Platon utnämnde honom till en galen Sokrates.”
Favorit citatmaskinen Oscar Wilde visste
”En cyniker är en som vet priset på allt
men inte värdet på något,
I dessa tider är cynism något väldigt annorlunda. Moderna cyniker tror inte på värderingar, och skryter dessutom om det. De kritiserar inte samhället i syfte att förbättra det, utan bara för att fördöma det. De bidrar inte med något giltigt.Vi använder även ordet cynism om de som öppet utnyttjar andra och ibland till och med är stolta över det.Diogenes från Sinope och primitiv cynism Diogenes tillskrivs många fantastiska saker och sägs ha varit full av moralisk storhet. Han hade inte ens ett hus, utan endast en tunna. Han såg ut som en tiggare på grund av trasorna han klädde sig i. Men trots detta var han en av de mest insiktsfulla personerna av sin tid. Platon utnämnde honom till en galen Sokrates.
Den moderna cynismens fader är istället ”Machiavelli – den stora maktfilosofen. Han tillskrivs den berömda frasen målet helgar medlen. Efter honom kom en serie filosofer som höjde individualismen till sin högsta punkt. Enligt dem bör människor söka själviskhet till varje pris. Alla handlingar som gagnar dig är helt giltiga, oavsett vilka de är.
Under historien har människor med stor politisk eller ekonomisk makt alltid tenderat att agera med stor cynism, i ordets mer moderna betydelse. Som galjonsfigurer som väglett eller styrt samhällen har de blivit förebilder för många. Många människor ser detta som helt korrekt. Och i än högre utsträckning efter fallet av de stora ideologierna och utopierna. Pengarnas makt besegrades, och det är därför målet helgar medlen blivit ett så pass relevant talesätt. - - - Det må finnas ett starkt motstånd till cynism, men den fortsätter att ha en viktig plats i vårt nuvarande samhälle. - - -. Även om du får en omedelbar självisk tillfredsställelse, förlorar du långt mycket mer än du får.”
Blir mest irriterad när de som jobbar med barn och unga är cyniska. Kanske är jag för positiv för att orka med cynism och därför känner att det är viktigt att neutralisera sådan med att aldrig förlora hoppet? Är ju ändå främst en positiv nolla om än med ett lite för stort vetenskapsintresse...
Jag har snöat in helt på mina fantastiskt blommande novemberkaktusar och därigenom hela Schlumbergera-släktet, sedan de började blomma i oktober.
Förnågra år sedan skrev jag att jag inte visste vad som skiljer novemberkaktusar från jul- och påskkaktusar, men nu har jag tagit reda på det.
Jag hittade en fantastisk beskrivning gällande det och fick närmre kontakt med Lotta Flodén som skrivit pågronarader.se. Hon låter mig också använda hennes bilder, som ger den ultimata beskrivningen, vilket jag verkligen tackar för!
Jag har trott att det enbart är tidpunkten då de blommar som gett dem namn, men det handlar inte bara om blommornas färg, utan också deras form. liksom själva bladens form som avgör om det är en påskkaktus, julkaktus eller kanske vårkaktus. Här ovan, på bilden från gronarader.se kan du tydligt se hur såväl blommorna som bladen skiljer sig åt.
De jag fått från min mor är främst julkaktusar (fast alla ovan är novemberkaktusar). Minajulkaktusar går i både ceriserosa, rött och den nedan blommar i både röd och vit:
Blommorna hänger, som synes, lodrätt, medan novemberkaktusens sticker ut mer vågrätt och snarare liknar flygande svanar. Julkaktusen [Schlumbergera x buckleyi] korsades i slutet av 1840-talet fram av William Buckley mellan Schlumbergera russeliana och novemberkaktus [Schlumbergera truncata]. Den finns i många färger och har fler än 200 namnsorter. Den är svår att hitta i butiker numer eftersom den sällan blommar till just jul. Julkaktusen kan bli väldigt gammal och få hundratals blommor.
Jag läser i en artikel i Land också att truncata, som i novemberkaktusens latinska namn, betyder avklippt och det syns tydligt på bladen när man har julkatusen och vårkaktusen bredvid. Då ser man hur varje sektion av novemberkaktusens grenverk ser tvärt avklippta ut, medan däremot julkaktusens blad är rundade med vågade kanter. De små "sågtänderna" i utkanten av novemberkaktusens blad är också något som både julkaktusen och vårkaktusen saknar.
Den jag alltid kallat påskkaktus, inser jag nu egentligen är en vårkaktus, fast jag inte känner igen blommorna. Vårkaktus [Schlumbergera x graeseri] är en hybrid mellan just påskkaktus och Rosenkaktus, [Schlumbergera rosea, vilken kan ha flera färger, är lätt att odla och finns i många blomsterbutiker under våren.
Påskkaktus, [Schlumbergera gaertneri] är däremot, enl Lotta Flodén en ren art med (enbart) röda blommor. Jag vill minnas att åtminstone en av mina (som jag fått av mor) är en sådan. Jag hoppas verkligen det eftersom de sällan eller aldrig finns ute till försäljning. Jag ska verkligen vara uppmärksam på den i påsk!
Schlumbergera-släktet heter på svenska julkaktussläktet (vilket är något jag tycker känns lite udda när det är påskkaktusen som ska vara den "rena arten" men antar att den hittades först). De är alla epifyter, precis som t ex orkidéer, och växer på andra växter, men utan att parasitera på dem .
Historian bakom Schlumbergera-släktet hittade jag på engelska gardeningknowhow.com men även gronarader.se berättar att de växer vilt i sydöstra Brasiliens fuktiga kust- och bergstrakter på träd eller klippor (som de epifyter de är). Schlumbergera-släktet heter julkaktus (även på engelska Christmas cactus) just för att de blommar då här på norra halvklotet, fast de i hemregionen istället blommar i april/maj.
På den europeiska kontinenten kallas de tydligen för crab cactus, eftersom bladen ser ut som krabbklor. Där uppges också att det finns sex olika Schlumbergera, vars namn härrör till europeiska högtider då de blommar mellan september o frabruari. November är ju ingen riktigt svensk högtid men truncata heter på engelska Thanksgiving cactus (fast det inte heller är någon kristen utan rent amerikansk högtid). De drivs alltså för att blomma just till Thanksgiving precis som julkaktusen drivs fram till jul.
Schlumbergera är väldigt enkla att föröka. (Det är därför jag har så många.) När en bit av bladverket brutits har jag bara satt den i liknande jord i en ny kruka. Egentligen ska den helst torka i ett par timmar innan men mina har vuxit nästan ohämmat utan. Helst ska de visst inte stå i solljus heller o gärna ha en plastpåse över så att de inte torkar ut.
Härom dagen då jag kommit hem efter bl a hathayoga slog det mig. Jag har tränat yoga i halva livet! 1995 fick jag t o m ”recept på” yoga (precis som jag fick recept på konst från Solliden rehab något tidigare) och gick en kvällskurs. Både ock fick jag som medicinsk rehabilitering 1995. Jag var och är ännu så lydig att jag (givetvis...) gjorde det mina läkarna rekommenderade för att jag skulle bli så bra som möjligt.
Därefter har jag fortsatt främst med gymyoga, läst och själv upplevt en hel del av dess alla medicinska fördelar.
Svanen, som denna Asana heter,
lyckades jag dock inte med förrän
för 2-3 år sedan. Den gör dig vig och
stärker ryggmuskulaturen.
Jag gillade genast kombinationen av andning, smidighet, meditation o tänket; det holistiska i योग sanskritstecken för yoga, som betydersammanfoga. Det fick jag lära mig av guru dr Kataria i Mumbai 2001.
För tillfället tränar jag både Hathayoga och Viryayoga, men eftersom båda ligger på onsdagar tränar jag varannan vecka vardera.
En närmast svindlande tanke att det är och varit så betydelsefullt i mitt liv...
Äntligen tog jag mig till Järrestad och Rikstolvan för att se utställningen Ambiguitet och fick även en guidad visning i slutet av juli. Utställningsperioden har förlängts så att den nu kan ses ända till 13 september. Öppet fre-sön kl 13-16.
Kinesiske konststjärnan Ai WeiWei visar Human Flow
visades med premiär i Venedig 2017
AMBIGUITET är curaterad av Sandra Weil, konstcurator och kulturproducent, som är verksam i Tel Aviv, Israel sedan 24 år tillbaka. Hon arbetar också för främjandet av kulturutbytet mellan Israel och Sverige. (Inom parentes kan jag nämna att hon är dotter till finansmannen och filantropen Robert Weil, precis som namnet antyder.)
Kråkorna om Alta-konflikten är Marakatt- Labbas genombrottsverk från 1981 och nog hennes mest kända verk. Den skedde i Norge 1970 när ett kraftverk skulle byggas på samisk mark och samer från hela Sapmi i även Sverige o Finland protesterade
Titeln är en försvenskning av engelskans ambiguity, som betyder Tvetydighet och jag tycker det är häftigt att fler än jag tänkt på hur likt "traditionellt hantverk" är var det än visas i världen. På bilden ovan visas t ex masker av afrikanska flyktingkvinnor av konstnärskollektiv Kuchinatei TelAviv ihop med en gammal textil härifrån Österlen, där primärfärgernas kombination för mig är slående lika (även om Birgitta Rubin i DN tydligen inte la märke till det utan tycker ”det spretar”..).
På bilden ovan syns tydligt hur "samernas färger" i Britta MarakattLabbas broderier och tryck går igen och är desamma även på korgarna gjorda av kvinnorna i konstnärskollektiv Kuchinate.
För mig ligger tvetydigheten i just att visst tycks gå igen i folkkonst var i världen den än är gjord. Att det ser ut på ett visst sätt betyder alltså inte nödvändigtvis att det kommer från ett särskilt ställe, fast jag minns ”typiskt sydafrikanskt” hantverk som påminner enormt mycket om sådan från mina jämtländska uppväxttrakter.
Kuchinuuate - קוצ'ינטה - betyder virka på Tigrinya, ett språk som talas i Etiopien och Eritrea. Jag tycker om att kvinnorna som är med namnges svid presentationen av verken och vill därför också göra det också. De heter Achbaret Abraha, Lina Otom Jak Agolon, Hewan Desta, Meron Asmerom Weldu, Brehena Ghebrehiwet, Mahaza Melkam.
Utöver Marakatt Labba broderier med bilder om den samiska kampen för rättvisa och sin traditionella livsstil visas även serigrafier av de kända motiven.
Jag fick inte klarhet i om hon själv tryckt dem eller om hon haft någon annan att göra det eftersom broderierna ju är helt unika,
Keren Gueller visar i Florence Syndrome bilder av djur, främst i fångenskap, ihop med beszkrivningar av olika mänskliga tvångssyndrom.
Guellers verk gör mig tyvärr så illa berörd att jag har svårt att stanna där; jag har så svårt för att bevittna lidande om så bara på bild.
Guiden menade att Gueller vill sätta fingret på det bisarra i att mänskliga diagnoser sätts på djur.
Utifrån min kunskap om djur och deras beteende utifrån måendet tolkar jag det snarare som att hon vill visa det bisarra i att vi envisas med att utsätta djur för omänskliga levnadsförhållanden.
Bilderna av fotojournalisten Paula Bronstein berörde mig minst i utställningen.
Kanske för att bilderna först och främst togs för att publicera i hennes bok AFGANISTHAN BETWEEN HOPE AND FEAR? Även om bilderna är vackra har jag kanske matats med för mycket information om just Afghanistan?
Roligast tycker jag att textilkonstnärenMariana Silva Varelas internationella folkdräkt är. Kanske eftersom min mor har ett stort intresse för folkdräkter och skapar en ny nästan varje år?
De olika gymnastiska brons- och keramikfigurerna av Eva Larsson visar en stor tillit och stöd och de säljs i butiken.
Jag vet dessvärre inget närmre om dem eller om Larssonmen gillar verkligen uttrycket och ser att de ställdes ut under titeln Don´t be afraid i april - maj.
På det hela taget en enormt bra utställning jag absolut rekommenderar. Skynda till Rikstolvan!!!
En fool är inte bara en narr eller tok på engelska utan även en klassisk dessert gjord på sötad, kyld bärpuré blandad med dubbel så mycket vispad grädde eller vaniljkräm. Här gör jag den extra fräscht somrig med yoghurt i också.
Nu mognar inte bara jordgubbar, smultron och krusbär utan också de underbart goda sommarhallonen här på Österlen. (Tyvärr verkar mina amerikanska blåbär dock ha torkat bort i bristen på regn.) Jag som älskat hallon sedan jag var barn tycker det är helt fantastiskt med så lång hallonsäsong. Efter sommarhallonen mognar hösthallonen!
Sommarbärs-fool 4-6 port
Rensa och snoppa
250 gkrusbär, röda och gröna
Koka med
0,75 dlflorsocker
i en kastrull till en kompott, ca 5 min. Bären ska bli mjuka. Mal över
kardemummakärnor efter smak
Låt kallna.
Blanda i
2 dlgrekisk yoghurt
2 krmvaniljpulver
1 mskflorsocker
2 dlvispgrädde
Varva gräddblandningen med krusbärskompott i portionsglas. Toppa med
en näve hallon/smultron/jordgubbar e dyl
Ställ i kylen till servering. Servera desserten kall. Galet gott är det (fast det engelska namnet egentligen kommer av franskans fouler som betyder mosad och refererar till bären/frukten)!
Jag har sedan jag läste om det nyöppnade galleriet Rikstolvan första gången i påskas. tänkt att jag måste bege mig dit. Det är ju inte särskilt långt att cykla till Järrestad, men jag har känt mig så ostadig länge att jag inte tordats cykla längre än till gymmet.
Se den fantastiska regnbågen ovanför Rikstolvan efter dagens monsunregn
I lördags kunde jag dock inte hålla mig från att uppleva utomhusvisningen av Laurie Andersons film Heart of a Dog.
Hon är ju världskänd som amerikansk experimentell musiker som länge jobbat i gränslandet mellan populärmusik och konstmusik och oftast presenteras som multimedia-performanceartist.Anderson spelar flera musikinstrument och ofta har hon själv konstruerat dem för att passa just de aktuella behoven. Ofta har det varit olika varianter av fioler.
Laurie Anderson jobbar gränsöverskridande med musik liksom med bilder och filmer, så hennes multimediaverk är många. Hon har också samarbetat med många storheter som William S Burroughs, Peter Gabriel och (givetvis) livspartnern Lou Reed. Hon umgås i konstnärliga New York- kretsar och började sin bana där som performance-artist och scenföreställningen United States Part I-VI(1980-84)blev hennes stora genombrott och viss musik ur föreställningen släpptes som debutalbumet Big Science1982. Singeln O Superman (nedan) nådde upp till andra plats på brittiska topplistan!
På innergården till den fyrlängade gården Järrestad 15 ställdes höbalar ut att sitta på. Under en helt magnifik himmel, efter dagens monsnregnskurar, visades Heart of a Dog på en filmduk inför en publik, bestående också av några hundar och möjlighet fanns också att köpa förfriskningar där.
Anderson tycks ha haft ett oerhört nära förhållande till sin Rat TerrierLolabelle och jag känner så väl igen hur hon försökt sätta sig in i hur hunden upplevt världen (precis som jag tror mig förstå vad Greta känner i olika sammanhang). Lolabelle hade en egen tränare ,som när hon bilvit gammal och blind lärde henne spela piano. Lolabelle gav sedan välgörenhetskonserter bl a för hittehundar.
Magiskt ljus- och färgspel på himlen förstärkte filmupplevelsen för mig
Personligen blev jag mest berörd av avsnittet (ovan) där Anderson under en vandring i bergen la märke till hur skärrad Lolabelle blev när hon upptäckt de rovfåglar som såg henne själv som ett byte. Anderson sammankopplat det med hur New York-bor oroligt spanade uppåt efter 11 septemberattackerna; de anfölls ju också från luften. Hon relaterar vidare till den skärpta övervakningen därefter; soldater på gatorna, övervakningskameror och vapen. Överallt vapen och hur vi accepterar dessa och att registreras som någon ställföreträdande säkerhet.
Hon diskuterar språk, nämner Wittgenstein och Kierkegaard och konstaterar att djur också har språk och gör sig förstådda för dem som lägger ned tid på att verkligen vara uppmärksam och observera,liksom att bygga upp förtroendet med dem.
I skildrandet av Lolabelles sista tid och död kommer Anderson in på sin buddhistiska tro och hur hon får rådet att ta hem henne och låta henne få somna in i sin egen takt för att "döden är en process vi inte får ta ifrån henne"
Jag anser att Laurie Anderson konstnärligt lyckas fånga kärleken till och omtanken om en varelse av en så annorlunda sort än vi högljudda människor, på ett mycket klokt och vackert sätt. hon väver in minnen från sin mors bortgång i gamla super8-filmklipp, animationer, svart/vita foton, målningar, musik (förstås) och framför allt hennes uttrycksfulla röst. Associationerna sträcker sig från den Tibetanska Dödsboken till Lolabelles piano-spelande.
Galleriet presenterar sig så här "RIKSTOLVAN är tänkt som en samtida kulturell mötesplats. Med ett stort nätverk av konstnärer, kreatörer, artister i såväl Sverige som internationellt vill vi skapa en mötesplats som kan tolka vår samtid. Vi kommer att bjuda på annorlunda upplevelser tillgängliga för alla åldrar, uppmuntra nyfikenhet och sporra lusten till eget skapande, möten och samtal med seminarier och workshops, utomhusbio och konserter. Vår servering med närproducerat ska kännas varm och välkomnande. Här ska du för ett par timmar både kunna finna ro och få pulsen att slå̊."
Det tackar jag för och kommer definitivt att återkomma. jag hade planerat att se Gittan Jönsson visa och berätta om Dammsugerskan idag, men det satte min hjärnvärk dessvärre stopp för.
Jag kommer däremot absolut att återvända dit för att se hela utställningen med; Laurie Anderson, VR (virtual reality)-filmen Chalk room som ska vara en "omtumlande upplevelse att ta på sig mask och hörlurar och ge sig ut och flyga i Laurie Andersons virtuella konstvärld--- på en gång poetiskt och skrämmande. Efter några minuter sliter YA:s testpilot av sig masken, illamående och skärrad. Tala om totalupplevelse. Det här är något nytt i det stora konstutbudet på Österlen. Så har ni inte prövat VR förut, så finns chansen i sommar. Men flyg försiktigt. Laurie Andersons virtuella värld liknar ingenting annat."enligt Ystan som fortsätter "Laurie Andersons virtuella värld liknar ingenting annat. – Jag har alltid varit skeptisk mot VR. Jag är filmare. Men så var jag på filmfestival i Sao Paulo och såg den här. Jag blev knockad, säger Staffan Julén som tillsammans med Bea Tigerhielm driver Rikstolvan."
Dessutom ställer Gittan Jönsson ut sin dammsugarkvinna och konstfilmaren Tova Mozard, som använder sig själv i sina arbeten med film och fotografi och visar filmen Psychic, en film om hennes egna möten med ockulta medier i Los Angeles, liksom fotografier.
Greta var inte alls imponerad av att bara hundar var välkomna till
filmvisningen utan ska göra en egen film... =^^=
Utställningen visas 29 juni - 29 september. Vuxen: 120 sek Student/tonåring: 60 sek Upp till 12 år: 0 sek Entrébiljetten gäller för obegränsat antal återbesök t.o.m. sep 2019.
