Olika förutsättningar

Apropå Nike Markelius debatt-inlägg, som jag skrev om igår så måste jag nämna det här med hur olika förutsättningarna är nu och där, jämfört med när min olycka skedde och här. Det är verkligen sorgligt att de som skadas numer inte får samma chanser till rehabilitering och därigenom till ett bättre liv, på samma sätt som jag fick!

Omslaget till Den sjuka vården känns
väldigt illustrativ, så fast jag inte läst
den lånar jag den från adlibris.com här

Personligen tackar jag alla gudar jag kan komma på för att min olycka skedde för 19 år sedan när både neuroforskningen kommit så långt som den gjort och (främst kanske) för att jag slapp dagens system. Jag har tvingats bråka nog med myndigheter med det tidigare systemet och hade då läkarna på min sida, vilket hade viss betydelse då i a f. I oktober 2010 såg jag en artikel om en ung kvinna, Vilma, som drabbats av hjärnblödningar, precis som jag gjorde efter olyckan,  efter 25 dagar (!) ansågs vara färdigrehabiliterad. Efter den artikeln skrev jag om mina erfarenheter till Filippa Reinfeld och en korrespondens följde där det påstods att det inte alls handlar om minskade resurser utan ändrade prioriteringar av sjukhusen. Ledsamt för alla som skadas nu och i framtiden! Jag fick 18 månader rehabilitering följt av 2 + 5 års konstutbildning som medicinsk rehabilitering, eftersom några mediciner inte hjälpte mot bl a min hjärntrötthet. Då bor jag i ett av Sveriges allra fattigaste landsting, Jämtlands,  medan Vilma i artikeln bor i Stockholm som är ett av de rikaste. Men enligt artikeln finns där "ingen akut rehabilitering att skicka den skadade till". Jag avslutade brevet så här: "Jag känner mig också berövad en stor del av den framtid jag kunnat få om det inte varit för olyckan, men tack vare den rehabilitering jag fick under 18 månader har jag fått en alternativ framtid med nya drömmar och under nya förutsättningar. Vore inte det något som alla vore värda? " Jag fick i a f medhåll om att alla är värda en så bra framtid som möjligt av moderaterna i Stockholms landsting.

Lillemor Flod på bild från Twitter

Jag vill också passa på att nämna några intressanta åsikter av kulturjournalisten, kulturpedagogen och spökskrivaren Lillemor Flod: "Samtidigt, i en annan del av Sverige, läser vi hur upplevelseindustrin har kommit att bli en tillväxtfaktor och genererar summor som BNP och stadskassan jublar åt. Till den räknas kulturen, som därmed visar sig vara en självförsörjande bransch och inte alls särskilt bidragsaktig. I rapporter får vi veta att kultur och nöje är vad människor vill konsumera. Kulturen är samhällsnyttig.---Aktörer inom kulturfältet måste ta ansvar och förändra bilden av kulturarbetaren som en slö, onyttig bidragsparasit som bara lattjar runt i något de vill kalla jobb, och ägna sig åt faktiska omständigheter i stället för politiska spörsmål som riskerar att stjälpa en hel tillväxtbransch." Läs hela artikeln här!