onsdag 20 juli 2011

Amnesi med ett leende

Det här med Amnesi, eller minnesförlust som är det vardagliga ordet för det, kan faktiskt bli riktigt kul. I a f att betrakta, som i SamanthaABCs Emmy-belönade serie, som nu går i repris på TV4. Christina Applegate, som slog igenom som Al Bundys blåsta dotter Kelly i "Våra värsta år" som 16-åring 1987, spelar huvudrollen som Samantha Newly. En gång i världen ville jag blondera mitt hår "riktigt Kelly Bundy-blont", men gjorde det aldrig eftersom jag gillar att verka smart... Seriens Samantha är trettio år och arbetar som chef på en fastighetsbyrå i Chicago. Efter att ha blivit påkörd av en bil hamnar hon dock i koma i åtta dagar och vaknar med total minnesförlust. Hon har därför inte en aning om vem hon varit tidigare eller hur hon levt sitt liv och tvingas att återupptäcka och lära känna sig själv och sin omgivning. Med tiden inser hon hur fåfäng, självisk och omdömeslös hon varit och bestämmer sig för att det är dags för bot och bättring...
Har man, som jag,  själv erfarenheter av Amnesi kan det också bli väldigt kul, men på ett pinsamt, om än lite charmigt sätt. När jag vaknat ur medvetslösheten hade jag "förlorat" ungefär fyra år av mitt liv och trodde att jag bodde och var ihop med den kille jag varit fyra år tidigare. Tyckte det var konstigt att han inte kom och hälsade på, men när en av mina dåvarande arbetskompisar kom och hälsade på kände jag givetvis igen henne. Min familj berättade givetvis om det liv jag levde, men jag kände inte alls igen mig själv och tyckte det var rätt komiskt att tänka på mig själv som så annorlunda.
Eftersom E-type då jobbade på ZTV, som sände från S:t Eriksplan (jag bodde ovanför Odenplan) var jag övertygad om att han var en kompis till mig och blev så oerhört glad för hans skull när han fick en stor hit med "Set The World On Fire"
En massa andra incidenter blev också komiska till följd av  mitt "förlorade" minne och som det är nu känner jag inte att det var jag som gjorde det jag gjorde före olyckan. Däremot känner jag väldigt väl igen alla händelser, som om det vore en syster eller nära vän som upplevt dem medan jag tittade på. Med tiden har åren "återkommit" och nu minns jag det mesta, utom dagarna precis innan min olycka. Det tror jag är ett skydd av vår hjärna för att jag t ex inte ska bli rädd för att åka bil. Under tiden fortsätter jag att le åt Samantha-repriserna.
E-type, som jag var övertygad om var en vän
All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!

2 kommentarer:

Maya sa...

Det är så mycket jag skulle vilja minnas, barnens barndom å lärarutbildningen. Min mamma brukar tro att min närminne är som innan, hon tror att jag ska vattna blommirna så har jag glömt bort det. Nu vet hon bättre å påminner mig via sms

MalinMatilda sa...

Ja, den slår olika minnesförlusten och jag är verkligen tacksam över att bara ha förlorat några dagar.
Tur att mamma hjälper dig med sms-påminnelser! Utan sina anhöriga står man sig slätt i situationer som våra
/*