23 år

För en vecka sedan när det togs studenten med buller och bång i min lilla stad slog det mig att det känns som bara härom året jag själv sprang ut på trappan utanför Wargentinskolan, vilket givetvis förevigades i lokalpressen.

ur ÖP och det är jag som är tvåa från vänster
som får champagne sprutad på mig

Det är dock ganska precis 23 år sedan och jag började fundera över att jag också var 23 år när min olycka skedde. När jag stod där i champagnesprutet kände jag att jag hade hela framtiden framför mig och visst har jag hunnit med väldigt mycket på dessa 23 år. Jobbat, pluggat, bott utomlands och upplevt både fantastiskt lyckorus liksom djupaste förtvivlan. Tänk om jag vetat då allt det som låg framför mig, skulle jag ha gjort något annorlunda då?

Faktum är att jag ångrar visst, men utifrån de kunskaper jag hade när det skedde så skulle jag antagligen ha gjort samma sak igen om jag fick chansen att leva om mitt liv. Eftersom jag exempelvis fick en sjuk lillasyster när jag var tio år har jag alltid tyckt att annat än barn varit viktigare att prioritera och mina gener är inte någon större förlust för mänskligheten att de inte förts vidare. Nej, jag ångrar en del, men känner mig ändå tillfreds med ett liv som jag upplever är så gott som det kan vara med de kort jag fått på hand. Vad mer kan man begära då egentligen? Inte mycket, eller hur?