Post-höstdagjämning

Härom natten var det fullmåne

Igår var det höstdagjämningen, när natt och dag är lika långa och fr o m nu så blir det mörkt tidigare på kvällarna och blir ljust senare på morgnarna ju längre norrut man beger sig.

För mig som älskar ljusa sommarnätter är det tungt, men när jag vaknade på söndagen kände jag äntligen igen mig själv efter flera krisiga månader.

Fantastiskt skönt att inte vakna med en orolig klump i magen och malande oro i huvudet. Den här gången känner jag verkligen att den sorgsna tanten givit sig iväg ur mig kropp.

Tack och lov och hon är inte välkommen tillbaka, så hoppas sannerligen det är så! Jag tror det började med att jag insåg vad som egentligen var misslyckandet bakom krisen och att jag enbart är en part i det, som därför inte kan ta hela ansvaret. Att jag tagit mig vatten över huvudet, som knappast någon skulle klarat det. 

Så jag har senaste veckorna umgåtts med de som orkat lyssna på min ångest och försökt hitta lösningar till att vända problemen. När jag sedan satt ord på känslor jag haft under en längre tid och insåg att jag faktiskt klarar något, som folk visat uppskattning för gick det lättare.

Tack för all hjälp! För att ni orkat lyssna på mig, hitta på sådant vi tycker om att göra och att njuta av gott umgänge och mat! Nu ska jag snart få hjälp från rehab med och hoppas sedan må ännu bättre.

De asa-troende, liksom kelterna, firade såväl höst- som vårdagjämningen, precis som sommar- och vintersolståndet med blot, då de bland mycket annat åt och drack gott. Kanske kan man säga att jag blotat mig till att må bättre?