Jag är normalt inte någon särskilt sansad person och har nog aldrig varit det heller. När jag bestämmer mig för nåt så brukar jag köra på tills det är färdigt eller jag slagit huvudet i väggen så många gånger att jag måste sluta för att kunna se nåt bakom alla bulor. Jag vet ingen annan som är så dålig på att
ge upp som jag är.
Just för att jag helt utan sans bestämde mig för att jag t ex skulle få upp mitt
öga fast läkaren sa att nerven är så skadad att det måste opereras och därför fortsatte att tvinga upp det med fingrarna. Jag
förväntade mig inget annat än att det skulle lyckas och därför lyckades jag. Trots att det enligt vetenskapen skulle vara omöjligt. Jag har därför en obändig tro på att bara jag vill tillräckligt mycket så kommer det att gå.
Det negativa med min brist på sans är att jag startar upp med sådant liv och lust att jag helt kör slut på mig själv om jag inte sansar mig och ser upp. Härom veckan var jag därför, sanslöst sansat för att vara mig, offentligt så stolt över min nya morgonvana på
gymmet (som iofs inte ens ligger 100 m bort och numer heter
Sportsgym istället) innan jag åt frukost att jag skrev om det på Facebook! Den avser jag nämligen att upprätthålla även nästa vecka när jag kommit hem och därför tvingade jag mig själv att sansa mig.
Varannan dag, inte varje, var jag dit och tränade och inledde med bara
PowerPlate och
Crosstrainer.
Ibland är sans av godo med andra ord, det vet jag nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar