Till att börja med vill jag framhålla att jag personligen inte har någon som helst erfarenhet av
KBT, kognitiv beteendeterapi. Jag läser dock i
DN om
CFT (Compassion focused therapy), som är en riktning inom
KBT, som jag egentligen tycker borde heta
Förlåtelsefokuserad terapi på svenska. Det handlar nämligen om att inte vara så hård, utan istället
förlåta sig själv och därigenom
bryta sig loss ur sitt förflutna,
försonas med och vara snäll mot
sig själv. Alltså sådant som jag tagit upp här många gånger.
"Det är ett terapeutiskt förhållningssätt som övar oss i att känna mer medkänsla med oss själva.
CFT har utvecklats av den brittiske
KBT-psykologen och professorn
Paul Gilbert [vid
University of Derby]. Han har ägnat en stor del av sin forskning åt att förstå hur skam och överdriven självkritik kan behandlas och har startat
Compassionate mind foundation, som arbetar för att föra ut
CFT över världen." Som det står i
artikeln (som tyvärr inte ligger ute på webben).
|
faktaruta ur DN 130317 |
Det påminner mig om vad Sanna Ehdin hävdar att all läkning egentligen är frågan om självläkning. "Till exempel är tankar näring för ditt system på samma sätt som maten är det. Bestraffande tankar och skuld kan ge magknip precis som dålig mat, medan näringsrik mat och uppskattande ord kan göra att ens energi lyfter. [Min kursivering] Det medför att även dina tankar och din själsliga kraft hjälper till att stärka dig."
Jag har varit kritisk mot
KBT av flera orsaker, men detta gör mig intresserad och jag läser vidare i
SvD att "Framväxten av
KBT har alstrat en lavin av självhjälpsböcker. Här handlar det om att förändra negativa tankemönster som leder till oönskade beteenden. Till skillnad från
psykoanalysen är
KBT vetenskapligt dokumenterad och bygger på samma vetenskapssyn som
neurobiologin." Mitt intresse för
neurovetenskap har nog få trogna bloggläsare missat och
neurobiologi är ju en del inom forskningsfältet
neurovetenskap.
Jag läser dock vidare att "
KBTs framgångar har givit självhjälpen inom samma fält ett
fundament av
vederhäftighet som dess anhängare knappast hade vågat hoppas på, och har också varit till glädje för de läkemedelsföretag som säljer antidepressiva [
SSRI]
preparat.” Jag förhåller mig alltså även fortsättningsvis skeptisk till
KBT, men tror desto mer på
CFT, tills jag överbevisats om motsatsen. (På samma sätt som jag var oerhört skeptisk till
SSRI-
preparat för 18 år sedan, testade efter att läkarna förordat det och jag själv läst på. Det visade sig, tack och lov, vara en sådan enorm hjälp mot min
hjärntrötthet att jag nu inte kan tänka mig ett liv utan dem.) Tur att man har fel emellanåt ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar