Jag tror inte på den
romantiska föreställningen om konstnären som ett
gudomligt geni, vilket faktiskt är en tanke som härrör sig ända från 1500-talets Italien (medan
Romantiken kom 200 år senare). Jag är rätt säker på att vem som helst som lägger ned
10 000 timmar på att skapa och se konst lär sig att bli väldigt skickliga.
Jag tror nämligen inte så mycket på talang, utan på övning och slit.
Det man gör mycket blir man bra på, helt enkelt och det är klart att om man får höra att man gör nåt bra så tycker man att det är
kul och gör det därför mycket. Det påstås ju att allt man ägnar
10 000 timmar åt kommer man att behärska och det tror jag mycket på, med mitt intresse för hur
hjärnan funkar i botten. (
1000 timmar är en annan siffra som ofta dyker upp på engelska sidor om inlärning. Visst låter 1 månad, 1 vecka, 4 dagar och 16 timmar i sträck som något som kan det vara väl värt ansträngningen? Kanske även 1 år, 7 veckor 5 dagar och 11 timmar om man delar upp det lite?)
Den västerländska konsten är ju väldigt baserad på just det
Gyllene Snittet och när man sett det nog ofta så kommer det säkert automatiskt. Att vänta på
inspiration är för
amatörer [de som älskar] medan vi som är yrkesmässiga envist får jobba vidare för att tvinga fram
inspiration. Gärna på ett lustfyllt sätt i o f s. Så krasst
oromantiskt tänker jag om det yrke jag ändå
älskar, fast jag inte räknar mig till
amatörerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar