Det här är inget aprilskämt, men det var aldrig meningen att det skulle bli nåt annat än att jag skulle lyssna, ev komma med råd till den gamla vän som inte inte hade nån annan att prata med. Som blivit min
musa fast jag inte varit ute efter någon
relation. Jag kan inte sånt där med
förhållanden och det är väldigt länge sedan jag ens försökte lära mig nåt om det.
För att låna en mening ur
Tim Burtons film
Big Fish: ''De säger att när du träffar kärleken i ditt liv så stannar tiden och det är sant. Vad de inte berättar är att när den sätter igång igen så går den extra snabbt för att hinna ifatt.'' Jag vill nog tillägga att det gått vansinnigt fort, men samtidigt känns som om det varat för evigt.
Hur som helst var det när vi träffades för första gången på över tjugo år, redan bestämt att han och hans ex skulle flytta isär pga av en massa som ingen, och egentligen inte jag heller, har att göra med.
Det blev då så att jag (åter)fick (?) ett förtroende för honom direkt och det verkade även han ha fått för mig med tanke på det vi delade med oss av till varann. Dessutom tyckte i a f jag att det är väldigt trevligt att prata med honom och vi upptäckte väl båda att fast vi på ytan verkade så olika så var det mer som vi tyckte väldigt lika om än
tvärtom. Och så kom vi överens om en grej,. Då hade jag redan kommit på att det inte var någon idé att låtsas att vi bara var kompisar längre. Sedan har det liksom bara rullat på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar