Konstnärer ska bli entreprenörer men vem ska betala?

Som jag tidigare skrivit tycks konst numer vara den "onämnbara konstformen". I DN 20 januari rapporterades det om att "Framtidens kulturarbetare är en entreprenör". Åtminstone i  Stockholms stad eftersom budgeten "inte räcker inte till alla måste konstnärerna dra in mer pengar". Detta säger Patrik Liljegren, chef för kulturstrategiska avdelningen i Stockholms stad.

Liljegren drev Södra teatern under fem år och då hade de 90 procent egenfinansiering utifrån biljettintäkter, mat och dryck och uthyrning, enligt honom. Liljegren nämner Fotografiska vid Stadsgårdshamnen och konstnärscentrumet Plattform Stockholm i Liljeholmen som förebilder.
Framtidens konstnär är helt enkelt en pigg entreprenör säger Liljegren. Kulturens egen kraft har man talat om väldigt länge och jag tycker jag ser den överallt i dag, till exempel inom designområdet. Nu kommer en helt ny version av hur vi ser på kulturen och kulturens möjligheter, ett annat sätt att bedriva sin ekonomi. Det betyder inte att man förändrar den konstnärliga sidan och börjar sälja ut sig, fast det också finns förstås. Vi försöker lotsa fram sådana här tankar här i våra samtal med det fria kulturlivet fortsätter han.

"Design" ja, tänker jag, men mindre kommersiellt gångbar kultur då? Faktum är att det inte alls verkar gå ihop! Igår rapporterade dessutom både radions Kulturnytt och SVTs Kulturnyheterna om problemen som uppstått när näringslivet betalat för kultursatstningar på samma sätt som det offentliga.

 barn- och ungdomscentrumet Palatset i det gamla Riksarkivet
Bild från http://sverigesradio.se 

AnnMari Engel, som är vice ordförande i Stockholms stads kulturnämnd uttalade sig i Kulturnytt med anledning av  barn- och ungdomscentrumet Palatset i det gamla Riksarkivet i Stockholm som öppnar i höst. Hon tycker att det är problematiskt att kommersiella företag sponsrar en barnkulturverksamhet där både staten och kommunen går in med finansiering i miljonklassen. Detta eftersom det blir otydligt vem som bär ansvaret för verksamheten och hon är också bekymrad över den planerade biljettkostnaden på 120 kronor per person.

– Det är väldigt mycket. Och vi har ju ingen möjlighet att påverka biljettkostnaden, säger hon.

I Kulturnyheterna diskuterades att "dammsugarföretag flyttar in på Sjöhistoriska muséet." Man frågade sig hur mycket produktplacering det egentligen får finnas på kulturinstitutioner utan att det blir en "ohelig allians" mellan ett statligt museum och ett företag. 

Rum för Barn på Kulturhuset, Stockholm, som har finansierats till 80 % av Åhléns är ett att annat exempel som väcker frågor.

Katti Hoflin, konstnärlig ledare Barn och ungdom, menar att det är en balansgång, men att ingen har loggor eller lägger sig i det de gör eller det konstnärliga innehållet. -Många  inom näringslivet vill faktiskt bidra och förbättra. 

bild från Kulturnyheterna  

Tobias Nilsén, kulturekonom menar att det är upp till dem om de vill ha vissa fredade zoner, men när någon kan "köpa" sig till kanalerna till barnen har man gått över gränsen när det gäller offentligt finansierade kulturhus.

Patrik Liljegren igen: – Vi förstår att folk som inte får stöd blir besvikna. Men vi får också många reflektioner från dem som tycker att det är roligt att vi vågar förändra. Och man ska komma ihåg att de som inte hörs alls är de många som inte fått något alls. ---Kulturen når i dag ofta för få. Och når den inte fler så lovar jag dig att snacket om ”kultureliten” kommer att bli väldigt starkt. 

Fotografiska, bild http://www.icity.se 

Märk väl att det här är frågan om stora institutioner, men dessa betänkligheter när det gäller dessa gör frågetecknet om varje enskild liten konstnär än större. Hur ska vi kunna få sponsring när t o m dessa institutioner har problem med det och när de väl fått det ifrågasätts institutionens/konstnärens trovärdighet. Själv har jag totalt mist förtroendet för den nuvarande regeringens kulturpolitik. 

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!