Samtidskonstnären MalinMatilda Allberg med sin katt Greta. Sedan mitten av oktober skriver MalinMatilda bloggen ”Lyckans smed”. I den berättar hon om allt från vetenskap kring lycka och vardagliga ting som skapar lycka. Även om hur man undviker att bli olycklig.
– Allt filtrerat genom mig och mina intressen. Många blir säkert lyckliga av att titta på Vasaloppet. Det blir inte jag, så det skriver jag inte om.
Reportage: Fredrik Alverland
– Det enda sättet att kunna vara lycklig är att leva i presens
Inne hos MalinMatilda är inredningen generös och smakfull. På väggarna hänger gott om tavlor och fotografier. Färggrant och uttrycksfullt. Det känns ombonat, varmt och välkomnande.Detta i stark kontrast till ämnet i vårt kommande samtal. Ångest.
– När jag var ung var ångest mest ånger över saker jag gjort.
Samtidigt minns hon hur väggen utanför flickrummet pryddes av Munchs målningar ”Skriet” och ”Pubertet” – som redan då framkallade ångest ur den unga MalinMatilda.
Numer är det mer frågan om prestationsångest för MalinMatildas del. På senare tid har hon känt en viss rädsla att komma igång med målningen eftersom hon känner vissa förväntningar på henne. Delvis för att hennes arbete ska bemötas annorlunda i och med hennes studier på konsthögskola.
Hon berättar om att exempelvis musikern Annika Norlin sagt att hon känner att hon egentligen inte är så bra som folk fått för sig att hon är.
– Så kan jag känna i bland. Jag menar, jag kan inte allt det där som folk tror att jag ska kunna efter sju års utbildning. Det verkar som att det inom kreativa yrken nog är många som känner att man lurat till sig sin position – och att man kommer bli påkommen. Då kommer sig ångesten av att inte kunna leva upp till det som man tror att folk förväntar sig av en.
Men MalinMatilda säger samtidigt att hon vet att förväntningarna är en illusion, som man generellt lurar sig själv med.
– Ångesten gör att man begränsar sig själv, för att man gör ner sig själv mentalt med att man är dum och klantig och att alla tycker så. Allt i livet blir överskuggat över att man har sådana tankar om sig själv.
Är det ett stort problem för dig?
– Nej, inte särskilt stort. Prestationsångesten tvingar jag mig själv att komma igenom. För man blir inte bättre på något genom att inte ge sig i kast med det. Jag har fasta tider då jag bestämt att jag ska arbeta med mitt konstnärskap.
Vem skapar du för?
– Mig själv. Det är min medicin. Jag fick konst på recept av två doktorer. Men bekräftelsen och folks reaktioner är också viktigt.
Hon var för 17 år sedan med om en svår trafikolycka vilken bland annat medförde hjärnblödningar. Då medicin inte hjälpte såg läkarna konsten som ett sätt att träna hjärnan.
MalinMatilda förkovrar sig gärna – även i ämnet ångest.
– Ja, jag har läst mycket, och det verkar som att mycket ångest är stressrelaterat – och det kan jag känna igen.
Hon berättar att hon i förberedelser inför utställningar kan få för sig att hon ligger tidsmässigt efter och blir stressad. Vid det läget blir hennes föreställningar om andras förväntningar extra tydliga.
– Det är jättesvårt att ta sig ur och därför är det viktigt att sätta stopp för de känslorna innan de tar över. Man måste lära sig att läsa signalerna.
Tror du att kreativa människor har mer ångest än andra?
– Jag tror att vi har närmare till våra känslor än andra. Vi har vägarna öppna och är mer mottagliga för alla
känslor – även ångest. Det är som att skala av sig huden med osthyvel och ha nerverna utanpå kroppen. Jag är inne och rotar i mina känslor för att kunna göra konstverk.
MalinMatilda har sin ateljé hemma och är under kortare perioder på andra platser då hon får träffa och arbeta med andra konstnärer.
– Men då har man inte tid att grotta ner sig i filosofiska diskussioner om ångest.
Hon menar att om man lever här och nu finns ingen plats för ångest.
– Det enda sättet att kunna vara lycklig är att leva i presens. Man kan tvinga sig att inte tänka på det som hänt eller kommer att hända. Som nu, när jag sitter på den här dynan som är skön att sitta på, och lyssna på den här franska musiken och se på de där rutiga gardinerna – det känns som vår. Då finns det inte plats för ångestdemonerna.
Det finns en allmän uppfattning om att ångesten också bär på en drivkraft, men MalinMatilda ser det inte riktigt så:
– Drivkraften ligger i att undvika ångesten. Ångesten i sig leder egentligen till att man inte gör någonting. Så det är nog rädslan för ångesten som är drivkraften, inte ångesten som sådan. Man blir inte likgiltig av ångesten, men man blir ändå oförmögen att göra annat än att ha ångest. Det blir en ond cirkel.
Allt som allt beskriver sig MalinMatilda som en lycklig person.
– Men inte som det rusiga tillstånd som en miljonvinnare känner, utan mer nöjd med hur tillvaron ser ut.
Förnöjsam skulle man kanske kunna säga, ett gammalt fint ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar