Physallis, oätliga japanska lyktor

Jag älskar japanska lyktor eftersom de är så fantastiskt vackra med sina lysande brandgula bollar på sensommaren och hösten! De orangea lyktbollarna är dock inte blommorna, utan de är små och vita, för att sedan utvidgas (så det täcker bäret medan det mognar) till 25-50 mm långa, uppblåsta lyktbollar, som nedan.

Sedan jag flyttade hit 25 juli, har jag haft dem stående i en kruka på balkongen, men för att de inte ska frysa ihjäl i vinter är de nu planterade i kolonirabattens södraste hörn. Den är lättodlad och mamma hade sådana t o m i Brunflo, men de vill stå så soligt som möjligt.

På dess latinska namn, Physalis alkekengi, kan man ana att frukterna av en Physalis-variant, Physalis peruviana, både är ätbara, goda, c-vitaminrika och brukar säljas sedan några år som Kapkrusbär eller Inkabär. Jag tror dock inte att just prydnadsväxten japanska lyktor också kallade Judekörs, är särskilt god, utan snarare bitter, även om den är ätbar.

 

Jag har inga bilder av de vita blommorna, men om du klickar på länken kommer du till sådana. Köpte dem när de redan var orangea. Utvecklingen från lyktbollarna till bär är dock väldigt häftig och börjar med att bollarna mörknar  (andra bilden längst till höger). Så blir de tunna bollarna alltmer till nät som man ser bären genom, som nedan. Slutligen försvinner nätstrukturen o bären hänger ensamma, som längst ned. Då är de mogna.

Växten kommer från början från Peru och är en potatisväxt, Solanaceae av lyktörtssläktet. Physalis alkekengi är, till skillnad från de andra, flerårig. Den har använts inom folkmedicinen främst mot njur- och urinvägsbesvär. Det baserar sig troligen på den s.k. signaturläran, som innebar. en tro på att läkeväxter liknar det organ som de kan bota. Judekörsets frukter påminner kanske också något om en urinblåsa, men någon läkande effekt har de alltså inte.