Kulturarv och vårt framtida sådana

Regeringens Kulturarvsatsning, som går ut på att personer som har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen eller har nedsatt arbetsförmåga ska få jobb med lönebidrag inom kulturområdet får mig att oroa mig över vår framtids kulturarv. Om nu inget konstnärligt arbete görs idag kommer kulturarvet från samtiden att vara obefintligt om ett antal år, men det kanske inte Regeringen tänkt på. KRO/KIF, som organiserar oss konstnärer, liksom formgivare och konsthantverkare, menar att kulturasrvslyftet är ytterligare ett steg mot att kulturarvet får allt mer utrymme samtidigt som samtidskulturen hamnar i bakgrunden.

- Det är i samtidskonsten vårt samhälle speglas, inte i kulturarvet. Samtidigt skulle satsningar på dagens konstyttringar innebära att man ger goda förutsättningar för det som är morgondagens kulturarv. Bättre villkor för dagens kulturskapare skulle helt enkelt vara en investering i morgondagens kulturskatt, menar KRO:s ordförande Karin Willén. Här nedan följer hennes ledare om just kulturarvslyftet, som jag tycker det är viktigt att fler tar del av. Jag har kursiverat de delar jag tycker är extra viktiga för även den kulturellt ointresserade allmänheten att fundera över.

Karin Willéns  ledare i Konstnären 4/2011:

"Satsa pengarna på morgondagens  kulturarv idag 
Kulturarv , Samtidskonst, Kulturbudget, Proportioner

I anslutning till att budgetpropositionen presenterades fick kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth frågan om vilken satsning hon ansåg vara den mest betydelsefulla för kulturen:
”Nytt för i år är en stor satsning som vi på kulturområdet gör tillsammans med arbetsmarknads-departementet som har fått namnet kulturarvslyftet.
Den betyder i första hand att vi ger nya jobb till många som länge stått utanför arbetsmarknaden. För oss på kulturområdet betyder det också att vi för första gången kan göra en stor inventering av de dolda
kulturskatterna.”
I korthet går  kulturarvslyftet ut på att omkring 800 miljoner kronor fördelat över tre år ska spenderas på att anställa drygt 4400 personer med  nedsatt arbetsförmåga och svag förankring på arbetsmarknaden för inventering, digitalisering och vård av kulturminnen. Riksantikvarieämbetet får en förstärkning om lite över 200 miljoner kronor för att täcka de ökande kostnaderna för arbetsledning.
Direkt när  kulturarvslyftet blev känt reagerade KRO/KIF starkt. Vi gjorde det framförallt [sic!], men inte enbart, mot bakgrund av följande som uttrycktes i Kulturutredningens grundanalys: ”Den kulturpolitik som, uttryckt i budgettermer, ända sedan 1930-talet i första hand varit en politik för scenkonsterna blir nu en politik för i lika hög utsträckning kulturarvet.” Anslagen till kulturarvet utgjorde nämligen 1980 40 procent av anslagen till konstarterna (anslag till teater, dans, musik, film, bild, form), 1990 57 procent, 2000 83 procent och 2005 hela 95 procent. Det vill säga, proportionerna mellan ändamålen konstarterna respektive kulturarvet har över tid förändrats dramatiskt. [min kursivering]
Att ett område får mer i anslag i relation till ett annat behöver i och för sig inte vara något problem, så länge kakan växer kan alla områden få mer utan att något annat får mindre. Och visst, inom ändamålet  kulturarv  finns en rad viktiga verksamheter som varje land måste lägga resurser på. Inte minst den äldre konsten som är en ständig källa för dagens konstnärer att ösa inspiration och kunskap ur. Det vore dumdristigt att påstå något annat.

Men samtidigt säger utvecklingen för det första – precis vad Kulturutredningen konstaterar – att fokus i kulturpolitiken över tid har förändrats till samtidskonstens nackdel, [min kursivering] för det andra vad det offentliga har valt att prioritera över tid och för det tredje om hur det allmänna kulturklimatet har utvecklats de senaste decennierna.
Det är i detta sammanhang som alla konstarter har anledning att höja på ögonbrynen både inför den historiska utvecklingen och inför regeringens senaste satsning på  kulturarvet. Dessa pekar oundvikligen på att samhället och politikerna blivit allt mer intresserade av den kultur som varit snarare än av den kultur som skapas idag av livs levande konstnärer.
Man kan fråga sig vad kulturministern och andra tidigare kulturpolitiker tänker om det  kulturarv som ska finnas imorgon. Det är ju trots allt i samtiden som morgondagens  kulturarv skapas. Förbättrade villkor för alla kulturskapare är en investering i framtidens kulturarv, om man nu behöver sträcka sig hundra år fram i tiden för att finna argument till varför man ska satsa på samtidskonsten. Ett lika tydligt som lyckat exempel på detta utgör Statens konstråd och andra beställare av offentlig konst. All den konst som Statens konstråd köpt in sedan det bildades 1937 utgör idag ett verkligt kulturarv som hela tiden skapats i samtiden
med goda villkor för konstnärerna. Att så många kommuner och landsting följt Statens konstråds exempel är mer än nog ett gott bevis på detta.
Avslutningsvis. Jag vet inte om analogin med andra ministerportföljer är alltför långdragen – på många fundamentala sätt skiljer sig kulturpolitiken från andra politikområden – men tänk om infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) var lika intresserad av att dokumentera och musealt tillgängliggöra järnvägsnätet som hon var av att satsa på nya järnvägar. Eller om näringsminister Annie Lööf (C) satsade lika mycket på att digitalisera näringslivets historia som hon var av att satsa på förbättrade
regler för landets företagare. [min kursivering] Man kan bara ana vilket ramaskri det skulle bli bland kollektivtrafikresenärer eller inom näringslivet…"
/ Karin Willén
Riksordförande KRO
All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!