Är Ewa Carlssons underbara utställning TANT-ism, på bilder jag lånat från Örnsköldsviks museum & konsthall, avskräckande? NEJ! |
bild lånad från bokförlaget |
"Att våga säga ifrån, även om det känns obekvämt, att inte humma nervöst, eller småle överseende när andra går över gränsen" menar Ek [och jag] är egenskaper att eftersträva, men som allt färre har i dagens Sverige. "Det kan handla om småsaker --- eller att visa civilkurage när en främling hamnat i trångmål. Tanterna har ett självklart medborgarskap som Ek fascineras av. De kan säga 'men hörrudu' till vem som helst. Samtidigt har de ett enormt socialt patos."
Det är väl ändå inte den tanten det varnas för och som vi i tantåldern (när man som ung tänkte att då är man "tant") inte vill bli? I s f är jag verkligen inte som andra och ingen har (kanske därför) heller besvarat min kommentar att "i vår ålder är man antingen en tant (berömmande) eller en ragata/kärring (skällsord), det är bara att acceptera det!", så det är jag bara glad för. Vidare skriver LT om Tanten i Våra Hjärtan 31 aug "Tanten med stort T som sin idol. För dem symboliserar tanten ett antal eftersträvansvärda ideal" men då handlar det om det generation som våra barn tillhör... För räds man tantigheten är det bara att inse att man är gammal och dra täcket över huvudet, medan vi andra kan nalkas framtiden med huvudet högt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar