I söndags begav jag mig till en helt ny värld. Nämligen till göteborgska Zsuzsanna Larsson Gilices utställning av teckningar på Ahlberghallen. Hennes utställning ställer krav på hundraprocentig närvaro av hela sinnet för att kunna ta till sig verken.
på avstånd framräder an raderad siluett |
närstudiet visar istället på de meningar och ord som bilden byggts upp av |
Att Gilice arbetar medvetet med den egna skapelseprocessen är tydligt och de tecknade och raderade verken förstärker varandra. Installationen med spegelskorna känns dock mindre genomtänkt och snarare som ett försök att vara mer "samtida" i uttrycket än vad som egentligen är nödvändigt. Det är ett sätt att tänka som ibland får konstnärer ur en äldre tradition att "förlora sig" själva och sättet att uttrycka sig. Tyvärr.
skor med speglar i är placerade bland teckningarna på vad som tycks vara ett helt slumpartat sätt |
De omsorgsfullt tecknade och raderade stora verken talar ett tydligt språk som känns "avsnoppat" i och med de"samtida" utflykterna. Jag får en känsla av att Gilice söker bekräftelse för en roll hon spelar, istället något hon behärskar och som skulle gjort utställningen mer sammanhållen. Det är synd för om hon släppte de kraven på sig själv skulle publiken troligen känna sig mer välkomna i hennes värld än nu.
just verket med färgfläckade kollegieblock lämnar mig oberörd |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar