Nobelpristagare

Apropå gårdagens Nobelpristagare måste jag bara dela med mig av Karin Bojs nya krönika i DN i söndags:

"Alla Nobelpristagare är inte A-studenter

Vi andra har mycket att lära av Nobelpristagarnas krokiga vägar till framgång.  Själva framhåller de

Att barn ska uppmuntras och få flera chanser. Jag har haft förmånen att träffa och intervjua ganska många Nobelpristagare. Det är nästan alltid mycket fascinerande. Dels för att de har presterat banbrytande forskning. Men också för att de brukar vara så speciella som människor. Intelligenta, kreativa, energiska och mer eller mindre egensinniga.

Några har varit A-studenter från sin första skoldag, men det är verkligen inte någon regel. John Gurdon till exempel, den i dag 79-årige brittiske biologen som var först i världen med att klona

djur. Som 15-åring kom han sist i hela biologiklassen, som bestod av 250 elever. Hans lärare skrev ett dräpande omdöme där Gurdons chanser att bli forskare helt dömdes ut. John Gurdon bytte ämne och läste latin och antik grekiska ett par år. Men sedan gick han tillbaka till biologin. Han samlade insekter och blommor och hans brinnande intresse för biologi gick helt enkelt inte att hejda.

Det finns flera lärdomar att dra av dessa erfarenheter, säger han själv. En sak är att elever som misslyckas ska kunna få en andra chans. Gurdon befarar att den möjligheten har krympt i dagens samhälle.

En annan sak är att lärare ska försöka uppmuntra elevernas intressen, även om de inte passar perfekt in i kursplanen. John Gurdon var ju faktiskt hängivet intresserad av biologi redan som tonåring, men inte exakt av den biologi som läraren försökte lära ut.

Den andre Nobelpristagaren i medicin, Shinya Yamanaka, kommer knappt ihåg någonting från  sin skoltid. Det stora intresset för vetenskap fick han i sin pappas lilla verkstad. Där ägnade sig den unge Yamanaka åt att skruva isär apparater som han sedan förgäves försökte sätta ihop. Intresset vreds över till medicin i samband med att pappan drabbades av en allvarlig benmärgssjukdom. Också Yamanaka betonar vikten av att uppmuntra barns idéer, även om man tycker att de är stolliga. (Hans Nobelpris i medicin baseras just på en idé från en doktorand, som Yamanaka först tyckte var helt fläng.)

Fysikpristagaren David Wineland gick inte i några fina skolor och var ingen toppstudent, men hade

mycket stödjande föräldrar, berättar han.

Kemipristagaren  Brian Kobilka vittnar om sina erfarenheter i en liten stad i Minnesota. Där fanns bara en skola, men lärarna i matematik och naturvetenskap var ovanligt entusiastiska. De höll sig à jour med vad som hände inom forskningen och uppmanade eleverna att läsa populärvetenskapliga tidskrifter. Kobilka, som är son till en bagare, har dessa lärare att tacka för att han blev forskare, säger han.

Robert Lekowitz, den äldre av årets kemipristagare, har gått i en riktig Nobelprisfabrik, nämligen

Bronx High School of Science, som DN skrev om - [här]. Lekowitz är den åttonde Nobelpristagaren som har passerat denna skola. Själv verkar han mycket nöjd med undervisningen och med urvalsprocessen, som bygger på prov i matematik.

Men fysikpristagaren Serge Haroche från Frankrike tycker att elitskolor har begränsat värde. Han

menar att utvecklingen, åtminstone i Frankrike, har gått alldeles för långt åt elithållet. Många skolor

använder just matematiska prov som urvalsmetod, och enligt Haroche är det att missbruka matematiken. Resultaten blir att samhället missar många naturvetenskapligt intresserade ungdomar som skulle ha kunnat göra stor nytta inom forskningen. Haroche vill hellre se en allmän upprustning av undervisningen.

Elitskolan var bra för Robert Lekowitz. Men om man ska tro årets övriga omgång av Nobelpristagare är det minst lika viktigt med uppmuntran, populärvetenskapliga tidskrifter och radioapparater att skruva sönder."

Uppmuntrande, inte sant?! Kanske inte för oss själva, men för framtida generationer alltså.

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!