Imponerande kvinna - PollyJean

Ska absolut köpa PJ Harveys Let England Shake! Den kvinnan slutar aldrig att imponera!

PollyJean på bild från http://www.stan-studios.com/blog/?p=2169 

Ett litet smakprov hör du här om du har Spotify! Har sett henne live en enda gång och det gav verkligen mersmak.

cd-omslaget

PJ Harvey: ”Let England shake”Publicerad 2011-02-16 08:39

PJ Harveys nya skiva ”Let England shake” är hennes mest poetiska och komplexa någonsin. Och den här gången är hon krigskorrespondent.

Under sin tjugoåriga karriär har Polly Jean Harvey jagat vidare från ett uttryck till nästa. Återuppfunnit sig själv, men aldrig förlorat sitt sinne för det makabra. Ofta har den brittiska sångerskan vänt ut och in på känslorna med en sådan övertygelse att många tolkat hennes texter som självupplevda – oavsett de råkat handla om att lemlästa en älskare eller dränka ett barn.

Men om 90-talets brutala berättelser matchades med musikalisk råhet visade förra soloskivan – den lågmält pianobestyckade ”White chalk” – att även den mest salongssofistikerade framtoning kan rymma gastkramande skräckromantik. Och rent geografiskt sett är det också där någonstans, vid sydkustens vita kalkstensklippor, som nya albumet ”Let England shake” tar vid. Trådsköra spåret ”Hanging on the wire” refererar uttryckligen till ”the white cliffs of Dover” men inre demoner har ersatts av historiska slag, från första världskrigets Gallipoli till dagens Irak (”Written on the forehead”).

Genom att väva in moderna konflikter har hon velat visa hur historien ständigt upprepar sig, men i första hand har hon försökt skildra hur politiken påverkar den enskilda människan. En trumpetrevelj smyger sig in i otakt och förstärker ironin i ”The glorious land”, en antihymn som konstaterar att ”det fantastiska landet” knappast odlas med vete och majs utan plöjs med stridsvagn och stöveltramp. Vad som på papperet framstår som konfrontativ retorik landar mot en mjuk musik som uppväger orden. Eller åtminstone hindrar dem från att få ett mästrande tonfall och i stället spelar på att försöka hitta den minsta gemensamma känslonämnaren.

PJ Harvey har fantiserat sig in i rollen som krigskorrespondent: en observatör som rapporterar hellre än propagerar. ”Let England shake” är samtidigt den mest poetiska och komplexa skiva hon någonsin gjort. Det krängande blåset i ”The words that maketh murder” hade inte låtit fel på en Duffy-skiva – om det inte vore för att texten hårdkokt skildrar hur ”soldiers fell like lumps of meat”. Rösten ligger ofta i ett högt register, eteriskt svävande närmare Kate Bush än gamla urtvättade jämförelser med Patti Smith.

Låtarna färgas fritt av såväl folkmusiksamplingar som Eddie Cochran-citat samt melodislingan ur The Four Lads 50-talshit ”Istanbul (Not Constantinople)” som på titelspåret käckt översatts till xylofon. PJ Harvey är uppvuxen med amerikansk musik men djupt rotad på den engelska sydkusten och intrycken får smälta samman i folkbluesiga ”In the dark places”. När hon dessutom låter sitt nya mjukare sound med autoharp och lättvispade trummor kollidera med slagfältets våldsamma ögonblick uppstår en fascinerande ambivalens.

”Let England shake” bjuder en kontrastrik mix som genomgående griper tag och inte bara ruskar om PJ Harveys hemland – ett sedan imperialismen skuldtyngt England med ”bitter eftersmak” – utan också lyfter frågor som angår universellt.

Bästa spår: ”Let England shake”, ”The glorious land”. / Johanna Paulsson musik@dn.se

Kunde inte skrivit bättre själv och lånar därför ur DN (igen)!