kinesiske performance-konstnären och curatorn Luo Fei introducerade och guidade om vid vernissagen i tisdags.
Nedan står Luo Fei bakom Xue Taos skulptur/objekt av tidningspapper och framför Lei Yans verk, där hon använt fotografier från sina 30 år inom kinesiska militären som hon bearbetat och placerat i nya kontexter. Lei Yan utbildades vid militärens konstskola i Peking, och började arbeta som soldat i befrielsearmén när hon var fjorton år, läser jag i en artikel i GP från 2007, när hon hade en residens på Nordiska Akvarellmuséet. Då var hon pensionerad, vid femtio och kan vara konstnät på heltid.
- På den tiden [1970-talet]ville alla gå med i armén, det var en ära. Man jobbade väldigt hårt, jag var sjuksköterska men också kock. Armén var som en egen värld i världen med trygghet, ordning och reda, berättar hon via tolken Anna Frid i GP.
Fascinerande för mig, som ändå har erfarenheter från konstvärlden i Sydafrika och USA med.
- Det hade ingenting med ens egna önskemål eller konstnärliga uttryck att göra. Samtidigt var klimatet för konstnärer i Kina ganska öppet i slutet av åttiotalet, och man fick möjlighet att studera böcker med världskända konstverk, inspireras av andra former och tekniker. Men den kinesiska konstsynen har varit och är fortfarande väldigt annorlunda jämfört med exempelvis västvärldens, menar Lei Yan vidare i GP. "En riktig konstnär anses fortfarande till stor del den vara som är skicklig i att kopiera kända, gamla kinesiska mästare. Det personliga, individuella uttrycket är, åtminstone under utbildningstiden, ganska ointressant."
- Här i Sverige är konstnärerna och deras verk väldigt mycket mer individualistiska. Det är en syn som nu håller på att slå igenom i Kinas samhällsutveckling. Individen har fått större utrymme, västerländska konsumtionsmönster och tankesätt växer i betydelse. Något som naturligtvis också märks i den kinesiska konstvärlden, som blivit mer mångfacetterad och även börjat ge avtryck utomlands. Undergroundverksamhet med provocerande och uttalat politiska konstverk tilltalar till exempel den yngre, intellektuella generationen kineser, men Lei Yan är aningen skeptisk:
- Många av dem är lite väl extrema, jag förstår till exempel inte vad man vill ha sagt med att äta foster. Jag tycker att man har ett ansvar som konstnär, och bör visa sitt land respekt.
Jag skulle dock vilja påstå att bland den svenska allmänheten anses fortfarande samtidskonst som suspekt och just konstigt, medan synen är helt annan inom konstvärlden. Jag tänker exempelvis på den hätska debatten om bl a Anna Odells verk. Vi är verkligen inte så olika som det först kan verka!
Framför Lei Yans verk ovan syns Xue Taos skulpturer helt tillverkade av återanvänt tidningspapper som tvinnats till repliknande strukturer. Jag läser i en artikel från 2014 av just Luo Fei att Xue Tao numer har assistenter som hjälper honom att göra dem sedan hans "marknad blev bättre". En kvinna hjälper honom att vrida tidningspappret och en man, som jobbar med renovering, hjälper honom att ta bort häftorna från dem. Han får tidningspapperet från distributörer som inte använder dessa i sin återanvändningsprocess och ibland får han från tidningsstånd. Han använder pappaer som är styvt bestruket "kopparplåtspapper". Det måste vara lätt att skrynkla ihop men får inte vara för enkelt att riva sönder.
Luo Fei menar att verken främst inte har någon funktion och att de dessutom inte är lätta att förstå meningen av, liksom att de är icke-formalistiska [dvs att formen är viktigare än betydelsen]. De påminner därigenom om Arte Povera. ---
"En italiensk konstnär visade en gång verk av snodda tidningspapper och jag trodde att de var mina, föt jag hade gjort några av engelska tidningar" berättar Xue Tao, "men det var av en Arte Povera-konstnär i 50-årsåldern. När man snor tidningspapper till rep får det den formen, jag tycker i o f s att mina är lite annorlunda. Min konst har gått igenom tre faser. Först handlade det om den grundliga känslan för materialet, så använde jag det som teknik föt att modellera och som tredje fas ser jag det som ett språk. Jag använder tidningspapaper för att det är billigt, lätt att få tag i ovhdet är bekvämt.
Personligen tänker jag också att verken blir taktilka och får en speciell lukt som känns vardaglig.
Zi Bai har gjort de fantastiska bearbetade fotografierna i rött och blått av kända kinesiska vyer där vattnet är helt fyllt av skräp.
Vackra bilder med mystiskt ljus som också är kraftfulla inlägg i miljödebatten. Jag läser i en artikel från 2013 att sedan 2007, har Zi Bai (资佰) fotat massor med skräp på sopstationer i Xishuangbanna och senare i Kunming, Shanghai och andra städer.
"2008 kritiserade amerikanska regeringen Kina för att inte ha kontroll över föroreningar och skräp, men jag insåg att de flesta produkternasom fyller landet är amerikanska — Coca-Cola-burkar och öl-flaskor från Budweiser. Jag har också hört att Budweiser har gjort enomt mycket reklam i just Kina för sin öl — t ex gett bort bilar till barer som sålt mest Budweiser på ett år. Så jag bestämde mig för att börja fota det, för jag ville porträttera alla detaljer. I foton syns detaljer bättre än i målningar. The detaljerna blir tydligare. Jag intresserar mig för vad som är under ytan och genom att fokusera på detaljerna lyckas jag med det."
 |
| Detalj ur Cities No. 1 Coca Cola-burkar översvämmar |
Ja Zi Bai lyckas sannerligen beröra på bästa tänkbara sättå passa på att uppleva en utställning som borde turnera till exempelvis även Stockholm och Göteborg med.
Bege dig absolut till KB ART on - sö kl 13-16 t o m 28 juli och upplev detta!
