Rita Ackermann - en tecknad Nan Goldin?

Jag åkte till Malmö från Umeå 1998 för att se Louise Bourgeois utställning på Rooseum, där numer Moderna Muséet Malmö finns. Det var den amerikanska konstfotografen Nan Goldin, som var gästlärare på Konsthögskolan i Umeå, som förordade att jag skulle se hennes utställning, eftersom hon såg paralleller mellan min konst och Bourgeois. Det var sättet att bearbeta ett trauma genom sin konst hon menade, så jag fick ett extrastipendium för att åka genom hela Sverige och se  

Ute på stan är det tydligt att Rita Ackermanns Försvinnandets estetik/
The aesthetic of disappearance på Malmö konsthall 

T o m 22/1 visas Rita Ackermanns Försvinnandets estetik/The aesthetic of disappearance på Malmö konsthall och när jag kom in i utställningen kunde jag inte sluta tänka på de närmast övertydliga parallellerna mellan just Ackermanns och Goldins konstnärskap. Nan Goldin har sedan hon 1979 debuterade med diabilder på en nattklubb i New York, arbetat med färgfoton med karaktär av ögonblicksbilder/snapshots är utlevande  festande med vänner varav flera transvestiter. Hon slog igenom stort och förebådade ett närmast dokumenterande av vardagen inom konstscenen. Hennes foton är intensiva, personliga, spontana, sexiga och könsöverskridande och föreställer hennes utökade familj av vänner och älskare av båda könen.
Precis den känslan får jag av Ackermanns teckningar och målningar med, som att bjudas in att tjuvtitta. Det känns intimt trots det stora formatet. 

Rita Ackermann är ungersk-amerikan och bor och arbetar, precis som Nan Goldin, i New York City. Det är gärna samma emellanåt närmast tragiska festmiljöer avbildade med en Mangaliknande figurering.
Ackermann "slog igenom på New Yorks konstscen i början av 1990-talet med sina stilrena, men samtidigt suggestiva skildringar av kvinnokroppen. Hennes stora målningar av nymflika flickor tecknade med linjer som frammanar både skönhet och fulhet blev mycket uppmärksammade och gav henne en plats i samtidens kulturliv. Dessa tidiga verk har tjänat som utgångspunkt för hennes senaste serie målningar med samlingstiteln The Chalkboard Paintings [Svarta tavlan målningarna]", berättar presentationstexten från Malmö konsthall. Dem ser du nedan:

Rita Ackermanns Försvinnandets estetik/The aesthetic of
disappearance, installationsbild. lånad från Malmö Konsthall

Utställningen är Ackermanns första i Skandinavien och här "utforskar [hon] relationen mellan dessa båda serier, skapade med mer än tjugo års mellanrum, och bjuder in betraktaren att uppleva de olika skikten i verken. Den uttrycksfulla linjen, gestaltningen av kroppen, de gåtfulla och djärva gesterna bidrar var för sig till dikotomin mellan det vackra och det våldsamma. Att se det som är synligt och känna det som inte syns, att ana mellanrummen och försvinnandet. Det successiva upplösandet av varje likhet med en mänsklig gestalt, på randen till intet."

Ackermann  beskrev själv hur hon arbetar med sina svarta tavlan målningar: ”Verken är skapade genom upprepade utsuddningar. Tillkomstprocessen är densamma som det som sker på svarta tavlan i ett klassrum. En form eller bild tecknas på den svarta eller gröna tavlan; för att sedan suddas ut inför nästa lektion. Eftersom jag börjar med att grunda dukarna med griffelfärg måste de spännas upp på väggen. Utsuddningarna är kraftfulla och fysiska. Jag upptäckte att ju mer manisk utsuddningen är, desto mer synlig blir ibland teckningen under skikten av borttvättat kritdamm. Det ömtåliga och anspråkslösa hos det påtagligt 'simpla' materialet – kritan – visar sig vara det som gör mest motstånd.” Just synliga spår av tidigare stadier av konstverken påminner mig om sydafrikanske konstnären William Kentridge och hans animationer med kolteckningar, som jag formligen älskar. har jag skrivit om tidigare där du även kan se hans  Felix in Exile (1994). Presentationstexten från Malmö konsthall. berättar också gällande det att Rita Ackermanns "intresse för filosofi, i synnerhet Paul Virilio och hans diskussioner kring perceptionens och försvinnandets logistik, har påverkat hennes liv och konst." [Genomgående mina kursiveringar.]

För att återgå till parallellerna jag ser med Nan Goldin så ser du en av hennes mest kända fotografier nedan. Goldin stirrar i sin Nan one month after being battered rakt in i kameran med blodet väldigt synligt på ögonvitan av det svullna vänstra ögat. Det där blodet kommer sedan igen på hennes envist sammanknipna läppar. Hon har en mörk blåtira runt och under högra ögat och hennes envetna blick och min gör att det nästan ser ut som om hon sminkat upp sig. Jag känner så väl igen just det där konstaterandet från när en tjej i min klass totalt klöste sönder mina händer efter en jumpalektion med sina långa naglar. Jag höll bara fram händerna och sa "klös då, om det får dig att må bättre". Det hela slutade i att jag stod där helt lugnt medan de andra skrek och gapade. Efteråt gick jag med mina ärriga händer och kände mig som en vinnare varje gång hon tittade på mig. Det var också sista gången hon någonsin gav sig på mig. Onödig utvikning kanske men Nan one month after being battered [En månad Efter att Nan åkte på Stryk] presenteras av hennes galleri med orden "som kontrast till de fysiska skadorna är det trotset hon visar kameran som gör att hon ser fixad ut. Håret är blankt och välborstat och utöver det klarröda läppstiftet har hon dinglande örhängen och halsband. Hon fotade sig själv mot mörka möbler och en vit broderad gardin, som verkar blå i den konstgjorda nattbelysningen... Den visar slutet av en lång relation och en särskild period i Goldins liv och är ett känslomässigt klimax för hennes diabilds-shower och hennes bok The Ballad of Sexual Dependency [Balladen om det Sexuella Beroendet]."

Nan one month after being battered från 1984 är en av
Nan Goldins mest kända fotografier. 

Så här skriver hon själv om bilden: "Under många år hade jag en djup relation med en man. Vi passade bra ihop emotionellt och förhållandet gjorde os väldigt beroende av varann. Svartsjuka inspirerade till passion. Hans tanke om förhållanden kom ur … romantisk idealism … Jag behövde beroendet, avgudandet, tillfredsställelsen, säkerheten, men ibland kändes det klaustrofobiskt... Vår sexuella besatthet fanns alltid där. En natt slog han mig så att han nästan gjorde mig blind."
Sydsvenskan sammanfattar: "Utställningen börjar med 90-talets figurteckningar. Små flickor, unga kvinnor, tecknade med spänstiga linjer, som utsätts för stark press. Utspridda, avspända, men hela tiden drivna av ett inre tryck... Mer spår eller igenkänning, barndomen är redan förlorad, går inte att backa tillbaka till. Ackermanns grundkänsla är förlust. Steget från teckningarna till de stora målningarna heter utplånandets estetik. [Utsuddningarna som hon har gemensamma med Kentridge och som jag tycker ger verken en extra nerv eftersom allt som sker i livet lämnar spår.]... Figurerna har slukats som gamla minnen omöjliga att återse; men de finns där likväl. Figurerna i teckningarna var vilande men spända. I målningarna är det konstnärens egen kropp som sätter spår. Linjeteckningar, hur fulländade de än är, ger sken av lätthet, som vore de gjorda med känsliga fingertoppar. Då hon stryker ut teckningen på målningarna lager för lager är det med stora gester, kroppens envetna rörelse. --- Men det finns också en spänning mellan de stabilt tecknade unga kvinnorna och den medvetna utplåningen av dem. Eller rättare sagt, det är inte dem hon utplånar, hon ifrågasätter möjligheten att återge dem i bild."