DN har nu en serie på Insidan om krisreaktioner efter traumat som verkligen passar mig perfekt just nu. Trots att min riktiga kris egentligen snarare är snart 20 år gammal känns det akut eftersom jag först nu börjat sörja den person jag var, men som dog i olyckan.
Ur onsdagens DN om hur kriser bäst bör hanteras enligt den nyaste forskningen. Jag håller verkligen med om att just att känna kärlek och igenkännande är de viktigaste faktorerna i krishantering! Att jag inte fick någon kris efter olyckan var dels allt stöd jag fick från familjen. 1993 bodde också mina föräldrar och Maja kvar i barndomshemmet, medan vår andra syster, Mia, bodde i Östersund. De kämpade på med firman, precis som när jag gick gymnasiet. För 2 år sedan lades firman ned och föräldrarna flyttade till Skåne. Min "normala miljö" finns alltså inte längre tillgänglig för mig, som den gjorde då. Det är nog därför min nuvarande kris blivit så djup, tillsammans med ensamheten.
I DN läser jag att "I dag vet man att professionellt krisstöd bör handla om att hjälpa människor att ta till vara den inbyggda motståndskraft de redan bär med sig för att hantera svårigheter. Det sker bäst genom att förmedla praktiskt och socialt stöd.---Röda korset arbetar utifrån en manual som kallas Psykologisk första hjälpen [som du kan läsa här]. Den är en sammanställning, ett så kallat konsensusdokument, där man samlat den nyare kunskapen om traumapsykologi och krisbemötande. Grundtanken i manualen, och det som senare års forskning visar, är att krisreaktioner ser väldigt olika ut och kan vara alltifrån knappt mätbara till väldigt påtagliga. Behoven av stöd och hjälp ser också mycket olika ut." Så var det verkligen inte under min rehabilitering, utan då skulle jag och de få andra yngre rehabiliteras på precis samma sätt som de äldre stroke-patienterna, vilket verkligen inte alltid var lyckat för en sådan individualist om jag som inte aldrig trivts med att behandlas kollektivt.
"Modern forskning visar vikten av att drabbade följs upp över tid. Man använder begreppet watchful waiting, som handlar om att inte störa den naturliga återhämtningen med interventioner [inblandning]. Det får dock inte tolkas som att man inte ska erbjudas någon hjälp alls. För många kan det till exempel vara lugnande att få information om vanliga stressreaktioner och om hur man kan hantera dessa, medan andra inte vill tala om det alls och väljer andra aktiviteter som lugnar och skänker dem trygghet. Modernt krisstöd handlar om generella principer som inte skadar och som reducerar stress och främjar återhämtning. Sara Hedrenius[som arbetar som sakkunnig i krisstöd vid Svenska röda korset säger i DN att hon] hoppas att det går att införa kontaktpersoner hos kommunerna. Någon som kan följa upp och vid behov guida personen till utvidgat stöd eller behandling om det behövs, inte bara i den akuta fasen. Forskning från bland annat Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri visar också att det är viktigt att stödja anhöriga till den drabbade. [Det är något som inte heller gavs i så hög grad för 20 år sedan. annat än ett gruppsamtal, vilket min familj absolut skulle ha behövt. Nu har de och vi alla istället stöttat varann så gott vi kunnat.]
– Den spontana återhämtningen sker oftast bäst när den drabbade befinner sig i sin normala miljö och är tillsammans med sina anhöriga. De allra flesta behöver faktiskt inte behandling, men nästan alla behöver stöd, säger Sara Hedrenius."
Jag försöker själv skapa och upprätthålla rutiner så jag åter börjar känna en mening med livet. Försöker också leva i nuet och lära mig att återfinna förväntan, att se fram emot istället för skrämmas av framtiden och att släppa oro och stress. Jag känner mig usel över att gnälla över min kris när så många andra är värre drabbade. Jag har ju haft superkoll på hur man ska känna sig tillfreds tidigare men kan inte relatera till det längre. Det återkommer förhoppningsvis bara jag återvinner balansen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar