Avskräckt

Inte är det konstigt att man, kanske särskilt som barnlös med dålig energi, blivit avskräckt när man hör berättelser och läser detta som Hanne Kjöller skrev i DN 25 juli? Hon inleder med "Även föräldrar är individer med vissa grundläggande mänskliga rättigheter. Som exempelvis rätten att få välja sin partner själv." Fortsätter så med skräckberättelser om hur barn förbjuder sina föräldrar att ha med sin nya kärlek och andra maktdemonstrationer som ändå tolkas som tecken på barnens lidande i en besvärlig situation.

ensam båtsnurra på Hackås ångbåtsbrygga
med Storsjön bakom igår 3 augusti 2013

Hon fortsätter att konstatera att "Vi har fått en omvänd hederskultur där barn, också sedan de blivit vuxna, tar sig rätten att överpröva sina föräldrars val av kärlekspartner. Föräldrarnas villkorslösa kärlek till de egna barnen skulle göra dem trygga men har i stället gjort dem egotrippade, maktfullkomliga och missunnsamma."

Jag känner mig nu som instängd i en glaskupa, men
till skillnad från Budddafiguren ovan skrattar jag
inte alls för tillfället (fast jag borde för att må bra)

Jag är feg och har därför inga egna erfarenheter att bidra med. Eftersom jag vet att jag omöjligt skulle orka med konflikter av den typen drar jag mig hellre ur än riskerar att utsättas för det. En vän känner  dock väldigt väl igen sig i det Kjöller rapporterar och skriver. " Äntligen en välformulerad artikel om något synnerligen intrikat.  Det är svårt för den 'försmådda kvinnan' att uttrycka dessa saker utan att klassiskt klandras för t ex. 'avundsjuka' eller 'missunnsamhet'. Detta är faktiskt den första artikel jag ser som öppet tar upp denna 'effekt' och problematik.  Oftast presenteras enbart de lyckliga exempel som vi så gärna vill drömma om. Att alla älskar alla. Och att alla får vara med.... En liten tjurig fyraåring är säker rena drömmen. Mot en eller flera maktfullkomliga unga vuxna.   Hur kunde det bli såhär?"

Ingen energi innebär inget familjeliv (vare sig  eget eller bonus)

Kjöller avslutar artikeln "Jag tycker att barn vid en skilsmässa definitivt har vissa rättigheter. Jag tycker att de föräldrar som onekligen är ansvariga för familjesplittringen har alla skäl att ta hänsyn till barnets känslor innan man låter en främling flytta in i huset. Och jag tycker att man ska gå varsamt fram. Särskilt om barnen är små. Och särskilt om separationen har varit smärtsam.  Men det jag reagerar mot är ett slags livslångt veto. Och den rätt vuxna och halvvuxna barn tar sig gentemot sina föräldrar, som de aldrig skulle ta mot några andra. Vi känner alla människor som valt att leva med personer som vi själva har svårt att stå ut med. Få av oss skulle drömma om att säga: du är välkommen på middag, men din trista man kan du lämna hemma.

mörk skugga och spegelskärvor ihopfogade som en mosaik.
Detalj ur min installation Multi-trauma från 1999

Hittills har jag bara stött ihop med en förälder som inte vikt en tum inför sina barns ultimatum. En pappa som från början sagt: jag bjuder in vilka människor jag vill i mitt hus. Jag vägrar låta er bestämma vilka som ska bort och vilka som ska få stanna.  Det har i skrivande stund dessvärre inte blivit någon happy end på den historien heller. De nästan vuxna barnen stod fast vid sitt ultimatum. Men jag tror ändå att han i slutändan gjort något bra. För sig själv, för sin självrespekt men också för barnens möjligheter att lära sig att respektera andra människor. Även om de råkar vara föräldrar."