Behovet av traditioner för trygghet i osäkra tider

I dessa konstiga tider när inget känns som det brukar göra är det viktigare än vanligt att se till så att allt blir mysigt och som det brukar vara. Folk i allmänhet har visst dessutom haft tid och möjlighet att verkligen gå fullt ut och det tidigare än vanligt med julpyntet just i år, påstås det.

 

Jag är däremot senare än vanligt, men mitt liv har inte många likheter med andra människors vardagsliv i och med att jag lever ensam och jobbar hemifrån. Har inte ens skrivit mina julkort än t ex, fast sista dagen att posta dem är imorgon. Fast jag ligger i fas med julpyntet, t ex redan gjort en stor sats risgrynsgröt o har allt hemma för att grava laxar och lägga in sillar.)

Jag har ju inte direkt varit någon julfantast; mitt liv har innehållit väl mycket drama vid jul att att en Norén-jul i det närmsta skulle kännas avslappnande. 

I år har jag ändå sett minst en julfilm om dagen sedan de började sändas på tv. Vid det här laget är jag nog  uppe i ett tiotal filmer. 

En morgon  när gårdagkvällens repris började på 7an kände jag tacksamhet över att inte ha missat den då jag prioriterat gymmet istället.  Jag tycks alltså ha utvecklat ett beroende. 

Jag har tyckt att det känts pinsamt att erkänna mitt julfilms(inte miss-!)bruk men hörde så Jessica Gedin i Spanarna om just julfilmer härom veckan. Där gick hon in på hur viktiga just julfilmerna o deras tryggt förutsägbara ”intrig” är för att vi ska må bra, särskilt när allt runt oss är så historiskt oförutsägbart.

 

Jag har tidigare tagit upp hur just trygghet och samhörighet gör underverk med inte bara vår hälsa, utan både (förstås) gör oss mer avslappnade och kreativa så att vi blir framgångsrika och snällare. Hur viktigt särskilt det senare är har jag tagit upp mänga ggr.

Pingviner avnjuter Will Farell i Elf

på bild lånad från metro.co.uk

Det invanda skänker oss alla trygghet (vilket jag skrivit om även några ggr tidigare) genom vår igenkänning från tidigare  upplevelser som gör oss nostalgiska. Just trygghet gör att människor känner sig bekväma och slutar känna destruktivitet. 

Pingviner avnjuter julfilmen  i Elf 

på bild lånad från metro.co.uk

Gedin nämnde även i Spanarna  pingviner i London som blivit deprimerade av att inte se några människor. Någon kom så på att visa dem julfilmer på storskärm, vilket genast visade sig vara en enorm förbättring av deras mående. Mest populär visade sig Elf, som ju även är min favorit vara! Igenkänningen i att komma från en av polerna till en oförutsägbar värld är ju i det närmsta övertydliga för just pingviner!

Se pingvinerna titta här:

(I förbigående kan jag nämna att jag hittade delar av Jessica 
Gedins julfilmsspaning här, men inte t ex det om pingvinerna.)

 

Jag kommer att fira jul helt ensam för andra gången i år. Det känns faktiskt inte det minsta sorgligt utan jag ser istället fram emot att kunna äta, dricka o göra allt precis som jag önskar. Dessutom helt utan att behöva vara på spänn hela tiden över när nästa utskällning ska komma och hur hårt jag än anstränger mig för att inte göra minsta fel i någons ögon. Har insett att jag blir totalt utmattad av den enorma press den ansträngningen lagt på mig i många år. Värderar lugn och med den just trygghet det skapat och mina traditioner innehåller inte konflikter. 

Ha en fortsatt fin advents- och jultid!