söndag 19 april 2015

Avhjälp ensamhet istället för dödshjälp!

Jag förespråkar aktiv dödshjälp eftersom jag jag bl a sett min farmors smärtsamma dödskamp. När jag läser om lidandet hos dödsdömda, som kan ta många timmar, kan jag dock förstå att samhället inte vill "hjälpa till" genom att "bara ge en spruta så man får somna in". Anledningen till att inte själv försöka ta sitt liv har i a f i mina mörkaste stunder varit risken att just överleva och tvingas till ett ännu sämre liv pga allvarliga skador. Det är där jag tänkt att vården borde kunna vara till hjälp, men tydligen kan riskerna vara alltför stora också då. Om man nu bortser från det rent etiska dilemmat.
Ulla Viottis Cimbris vackert ödslig i skymningen härom kvällen
Jag tänker på detta pga obotligt sjuke Björn, som det rapporterats om i medierna senaste dagarna. Han är obotligt sjuk och känner sig ensam sedan hans fru dog. ÖP skriver att "Hans förslag till lösning på problemet provocerar. För Björn Linder anser att personer i hans situation, precis som i Nederländerna och Schweiz, ska ha rätt att välja döden framför att leva sina sista år i livet som ensamma människor med utdragna och obotliga plågor.
– Varje gång jag försöker föra det här på tal brukar jag avfärdas men jag är 80 år och får faktiskt säga vad jag vill. Jag lever i ensamhet och lider av en obotlig och svår sjukdom och jag borde ha rätt att få bestämma över mitt eget liv, säger han. En av orsakerna till att det har blivit allt mer tabu att diskutera aktiv dödshjälp i Sverige anser han bero på att de svenska politikerna blir allt yngre."
Järnkors vid Marieby kyrkoruin
Just ensamheten är verkligen inget han är ensam (ofrivillig ordvits) om att känna och nyligen rapporterade forskare från K I att just ensamhet är ett konstaterat hot mot vår halsa. Jag citerar:
"Tankarna stöds av att social exkludering [att känna sig ensam och utanför] aktiverar samma delar av hjärnan som fysisk smärta. [Genomgående mina kursiveringar.] För drygt tio år sedan, beskrev ett amerikanskt forskarlag ett experiment i tidskriften Science, där friska försökspersoner fått kasta en boll mellan sig i ett virtuellt spel, där en person utan att veta om att försöket var riggat successivt blev allt mer socialt exkluderad genom att få färre bollar. Försökspersonerna undersöktes fortlöpande med fMRI, som avbildar hjärnan i arbete, och forskarna kunde påvisa att den sociala uteslutningen aktiverade samma delar av hjärnan som vid ren fysisk smärta.
I sitt arbete med palliativa patienter på Stockholms sjukhem har Peter Strang [som jag även skrivit om här] många gånger sett hur ensamhet och fysisk smärta går hand i hand. Peter Strang är full av historier om patienter som ensamma plågats av närmast outhärdliga smärtor, högt placerade på sjukvårdens självskattningsskalor. När någon gör dem sällskap, gärna genom att stryka dem lugnande på armen och ge hudkontakt, då kan smärtan i princip upphöra – ibland utan medicinering.
 – Ofta säger patienterna att ’just nu när du sitter här gör det inte ont, men nyss var det fruktansvärt’. Det finns en social komponent, där kroppslig smärta förvärras av ensamhet medan gemenskap kan lindra fysisk smärta. När man förstår det förstår man också att det spelar roll hur man ordnar sjukvården och samhället i stort. Smärta är den vanligaste orsaken till att någon söker sjukvård i dag samtidigt som många är ofrivilligt ensamma. Det här är två problem som hör ihop. Jag tror vi kan få en betydligt friskare befolkning genom att motverka ensamhetens skadliga effekter, säger han."
Just där ser jag en lösning: Jag citerar vidare: " Det finns många undersökningar som visar att goda relationer är bra för hälsan, samtidigt som dåliga relationer och känslor av ensamhet har den motsatta effekten. I en metaanalys publicerad 2010 i tidskriften PLoS Medicine jämförde amerikanska forskare ensamhet med andra kända hälsofaror när det gällde risken att dö i förtid. Enligt deras analys är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet. Enligt Peter Strang innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress, där det biologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock är ständigt aktiverat. Det långvariga påslaget av stresshormoner är början av ett förlopp som kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens. Utöver detta innebär ensamhet en högre risk för depression.
 – Ett samhälle som vill förebygga dessa stora folksjukdomar behöver därför väga in ensamhet som en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer, som kost, motion och rökning, anser Peter Strang."

Istället aktiv dödshjälp, som kan vara så riskabelt, bör samhället satsa på att hjälpa människor till samhörighet! Det skulle säkert underlätta även för sådana som Björn Linder eftersom smärtorna skulle kunna avhjälpas med ACT (som jag skrivit om) och dessutom blir så mycket enklare att bära när man inte känner tyngden av ensamheten.

Inga kommentarer: