Kärleksexperiment

Så här på Alla hjärtans dag måste jag berätta om och översätta artikeln om ett kärleksexperiment jag läste om i New York Times för ett tag sedan:

Animationen ovan är lånad från Simon's cat medan
övriga kattbilder kommer från Google och de två
översta från Cathouse on the Kings

"För mer än 20 år sedan lyckades psykologen Arthur Aron få två främlingar att förälska sig i varann på sitt laboratorium [hur oromantiskt det nu än kan låta]. Förra sommaren använde [journalisten Mandy Len Catron mig] själv av hans teknik i mitt eget liv. Det var så jag 'hittade mig själv' stående på en bro vid midnatt stirrande in i en okänd mans ögon under exakt fyra minuter.  

Låt mig förklara. Tidigare på kvällen sa denne man: 'Jag misstänker att jag misstänker att om man hittar ett antal gemensamma nämnare,så skulle man kunna förälska sig i vem som  helst. Om det nu är så, hur väljer man då ut någon?' Han var en bekant från universitetet som jag ibland sprungit ihop med t ex vid klätterväggen på gymmet och tänkt, 'Tänk om?' Jag hade fått en glimt av hans dagar på Instagram, men det här var första gången bara vi två umgåtts.  

'Faktum är att psykologer har försökt att få människor att förälska sig i varann', berättade jag och mindes dr. Arons studie [som du hittar här] 'Det är fascinerande. Jag har alltid velat testa.'  

Hjärter katt på Cathouse on the Kings

Första gången jag läste om studien var jag mitt i en separation. Varje gång jag funderade på att lämna honom övertalade mitt hjärta min hjärna, så jag kände mig fast. Som en god akademiker vände jag mig därför till vetenskapen och hoppades att det skulle finnas ett sätt att älska smartare,

Jag berättade om studien för min universitetsbekant; en heterosexuell man och kvinna som går till laboratoriet genom olika dörrar. De sitter ansikte mot ansikte och svarar på ett antal frågor som blir alltmer personliga [och du hittar här]. Sedan ser de tyst in i varandras ögon i minuter. Mest lockande av allt: Sex månader senare så är de två deltagarna gifta. De bjöd hela labb-personalen till bröllopet.   

Hjärtemys på Cathouse on the Kings  

'Då testar vi' sa han. Låt mig först påminna om alla sätt vårt experiment redan misslyckats med att likna själva studien. Först och främst var vi på en bar, inte i ett labb. För det andra var vi inte främlingar och inte bara det, utan jag förstår nu att ingen varken föreslår eller går med på att pröva ett experiment som är skapat för att innebära romantisk kärlek om den en av dem inte är öppna för att det ska ske.  

Jag kollade upp dr. Arons frågor på Google; det var 36 st. De följande två timmarna spenderade vi med att skicka min iPhone [med frågorna] över bordet, alternativt svarade på frågorna. De började oskyldigt som 'Skulle du vilja bli berömd? På vilket sätt?' Och 'När sjöng du senast för dig själv? För någon annan?' De blev dock snabbt mer sonderande. Som svar på det mer exakta, 'Berätta om tre saker som du och din partner verkar ha gemensamt' såg han på mig och svarade: 'Jag tror att vi båda är intresserade av varann.' Jag flinade, klunkade i mig ölen och räknade upp två saker till vi verkade ha gemensamt, som jag sedan glömde direkt. Vi delade historier om när vi senast grät, erkände en enda sak vi skulle vilja fråga en spådam om. Vi förklarade förhållandet till våra mödrar.  

Frågorna påminde mig om ett ökänt experiment med grodor, där grodorna inte kände att vattnet blev hetare förrän det var för sent. Eftersom nivån för hur privata vi blev höjdes så sakta märkte vi aldrig när vi vi nått en sårbar personlighet. Jag märkte inte hur intima frågorna blivit förrän jag redan höll på att besvara dem, vilket normalt är en process som kan ta allt från några veckor till månader.. 

Vi hjärtar varann

Jag gillade att lära mig mer om mig själv genom mina svar, men jag gillade att lära mig om honom ännu mer. Baren, som var tom när vi kommit, hade blivit fylld innan vi gjorde paus för toalettbesök. Jag satt ensam vid vårt bord, helt medveten om omgivningen för första gången på en timme och undrade om någon lyssnat på vår konversation. I så fall hade jag inte märkt det och jag märkte heller inte när allt färre blev kvar och det började bli sent.  

Vi har alla en historia om oss själva, som vi berättar för främlingar och bekanta, men dr. Arons frågor gör det omöjligt att lita på den historien. Det här var som när jag var på sommarläger och var uppe en hel natt med mina nyfunna vänner och berättade detaljer ur våra korta liv. Det var den typen av snabb-intimitet frågorna uppnått. Vid 13, hemifrån för första gången, kändes det helt naturligt att lära känna folk så snabbt. Sällan innebär dock livet som vuxen sådana.omständigheter Det ögonblick jag tyckte var mest obehagligt var inte när jag avslöjade saker om mig själv, utan när jag måste vara djärv och ha åsikter om min partner. T ex: 'Berätta för varann något du tycker är positiva egenskaper hos din partner, total fem saker' (Fråga 22) och 'Berätta för din partner vad du gillar hos henom; var väldigt ärlig den här gången och inte som du skulle vara mot någon du träffar för första gången' (Fråga 28).  

Mycket av dr. Arons forskning fokuserar på att skapa mellanmänsklig närhet. Särskilt undersöker flera studier olika sätt vi infogar andra i känslan av "själv". Det är lätt att se hur frågorna uppmuntrar vad man kallar 'vidgande av sitt själv'. När man säger sådant som 'Jag tycker om din röst, din öl-smak, sättet alla dina vänner verkar beundra dig på' så gör det att vissa positiva kvaliteter som hör ihop med någon blir särskilt värdefulla för den andra.  Det är verkligen förbluffande att få höra vad någon beundrar hos dig. Jag fattar inte varför vi inte går runt och ger varann sådana här tankfulla komplimanger hela tiden.   

Tillsammans blir vi ett helt hjärta

Vi slutade vid midnatt, så det tog mycket längre än de 90 minuter som originalstudien tog. När jag såg mig runt i baren kändes det som om jag var nyvaken.'Det där var inte så illa' sa jag. “Definitivt mindre obehagligt än att stirra in i varandras ögon-delen skulle kunna bli.'
Han tvekade och frågade: 'Tycker du att vi ska göra det också?'
'Här?'  Jag såg mig runt i baren. Det kändes som ett för konstigt ställe. För offentligt.
'Vi skulle kunna ställa oss på bron,' sa han och vände sig mot fönstret..
Natten var varm och jag var klarvaken. Vi gick till brons högsta punkt, vände ansiktena mot varann. Jag fumlade med telefonen medan jag satte den på timer.
'O.K.,' sa jag och andades in.  'O.K.,' sa han och log.
Jag har åkt skidor i branta backar, hängt från klippor i bara ett litet rep, men att se in i någons ögon tyst under fyra minuter var en av de mest spännande och skrämmande erfarenheterna i mitt liv. De första minuterna försökte jag bara lugna min andning. Det blev många nervösa leenden innan vi kunde sätta igång.
Jag vet att mina ögon är själens speglar, eller vad som helst, men det riktiga kruxet för ögonblicket var inte att jag verkligen såg någon, utan att jag såg någon som verkligen såg mig. När jag väl omfamnat skräcken av den upptäckten och lät den sjunka in hamnade jag helt oväntat. Jag kände mig så modig och med en känsla av att ett under skedde. En del av det undret var min egen sårbarhet och det var en konstig slags under som man kan få av att säga samma ord om och om igen tills det inte längre har någon betydelse och bara blir vad det faktiskt är: en samling ljud.
Så det var med ögat, som inte är fönstret till något utan snarare en klump med väldigt användbara celler. Den känslan med ögat föll iväg och jag slogs av den fantastiska biologiska verkligheten:det sfäriska ögongloben, den synliga muskulaturen och iris och det lena våta glaset av hornhinnan. Det var konstigt och enastående.
När timern meddelade att tiden var ute blev jag förvånad — och lite lättad. Men jag kände också en stor förlust. Jag hade redan börjat se kvällen genom den surrealistiska och opålitliga linsen av återblick .

Rött ljus med hjärta på Alla hjärtans dag i
Östersund 2014, men kanske funkar det ändå?

De flesta av oss tänker på kärlek som något som händer oss. Vi faller. Vi krossas.
Men det jag verkligen gillar med den här studien är hur den ser kärleken som en handling. Den förutsätter att det som har betydelse för min partner ha betydelse för mig eftersom vi åtminstone har tre saker gemensamt, vi har båda ett nära förhållande till våra mödrar och för att han lät mig observera honom.
Jag undrade vad detta samspel skulle innebära. Om inget annat, tänkte jag att det skulle bli en god historia. Men nu ser jag att historien inte handlar om oss; den handlar om vad det betyder att ta sig besväret att lära känna någon, vilket egentligen är en historia om hur det är att vara känd.
Det är sant att du inte kan välja vem som älskar dig, men jag har slösat bort år och hoppats på att det skulle vara fel, och du kan inte skapa romantiska känslor baserade bara på bekvämlighet. Vetenskapen säger oss att biologi har en betydelse; våra feromoner och hormoner gör en stor del av arbetet bakom scenen. Trots allt det har jag börjat tänka på kärlek som mer formbart än vad vi tror. Arthur Arons studie har lärt mig att det är möjligt — enkelt, t o m — att framkalla förtroende och intimitet, känslorna kärlek behöver för att frodas.
Antagligen undrar fu om han och jag förälskade oss i varann. Tja, det gjorde vi. Även om det är svårt att helt och hållet påstå att det skedde (det kanske skulle ha hänt ändå) pga studien innebar den en väg in i förhållandet som kändes avsiktlig. Vi tillbringade veckor i det intima utrymme som skapats den där kvällen, i väntan på att se vad som skulle hända.
Kärleken överföll oss inte. Vi är kära för att vi båda beslutade oss för att bli det."
Visst verkar det fungera! Var bara ärlig och ställ och svara på frågorna när du träffat någon du kam tänka dig en framtid med.