Jag brukar påpeka att det som främst skiljer oss människor från djuren är våra frontallober, där sådant som medkänsla och våra kognitiva förmågor (som minne, inlärning, uppmärksamhet, koncentration, problemlösning, simultankapacitet, språklig och orienteringsförmåga) finns och att människor som skadats där saknar just de förmågorna.
Det här med att prata om intelligens och djur är komplicerat och en fråga som tagits upp här, men bortsett från det så är denna forskning extremt spännande tycker jag.
En studie publicerad i juli 2013 avslöjade att en del av kråkfåglarnas hjärnor är jämförbara med vår mänskliga frontallob eller prefrontal cortex på latin och engelska.
Så i september 2015 utfördes fil.dr Kaeli Swift, som studerar miljövetenskap vid University of Washington, en studie med avsikt att ta reda på om och i s f varför kråkfåglar är rädda för och lär sig något av döden. Just de vetenskapliga frågorna fascinerade och upptog henne under den omfattande forskning, som innehöll många uppfinningsrika och närmast morbida experiment. Hon kom fram till svaret: Kråkor samlas runt sina döda artfränder inte bara för att sörja, utan också för att försöka komma underfund om varför döden inträtt och om det kan tänkas finnas hot i området. Studien publicerades i tidskriften Animal Behaviour i november och när en läser den blir det tydligt hur vidrigt mordet på en kråkfågel uppfattas av artfränderna.
Swift undrade hur känslomässigt intelligenta kråkfåglar kan vara när det gäller komplexiteten i frågor som död. Under två års tid utfördes experiment på mer än 100 platser i staten Washington, när hon lämnade mat till häckande amerikanska kråkor. Innan kråkorna fick äta, bad hon dock 25 mänskliga volontärer, som byttes ut ofta och maskerade sig så att kråkorna inte skulle kunna se deras ansiktsuttryck, att stå nära maten. Det ständiga bytet av och maskeringen av volontärerna gjorde att kråkorna inte skulle kunna minnas hur olika människor uppträdde. Alla skulle alltså kunna uppfattas som nya möjliga hot vaje gång. Kråkor har avancerade hippocampus, där våra minnen lagras, så de kan minnas många individer och om de varit hotfulla eller ej. Om de minns ett hot kommer det att kännas igen som hotfullt. Experimenten innebar också att volontärerna ombads att hålla i en död uppstoppad fågel som kunde vara en kråka, duva eller rödstjärtad vråk, en rovfågel som dödar kråkor, eller både en sådan och en kråka. Vissa volontärer stod också där maskerade men utan fåglar, som kontrollgrupp. Ibland fick kråkorna även äta helt utan störningsmoment, som väl tur var.
Varje gång en volontär höll en död fågel skrek kråkorna, i huvudsak för att larma om ett hot i området, något som kallades utskällning. Det som gav den ljudligaste utskällningen var förstås en kråka och en rödstjärtad vråk. Kråkor visar också mer oro för sina egna artfränder än för andra fåglar. Maskerade volontärer med en död duva gav mindre utskällning än om det var en död kråka. Om en dödad kråka sammankopplades med en maskerad volontär sågs den som ett hot i upp till sex veckor. Särskilt om det fanns en vråk i närheten, även om där inte fanns någon död kråka! Kråkfåglar lär sig alltså att undvika hot av död även utan närvarande död. Det ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar