En mantel av omsorger inför döden

De senaste veckorna har det varit en hel del uppmärksamhet i media om palliativ vård, alltså vård i livets slutskede. Troligen främst eftersom socialstyrelsen kommit med nya riktlinjer om palliativ vård i juni och att Kristian Gidlund, trummis i Borlänge-bandet Sugarplum Fairy, sommarpratade om sitt eget döende i cancer härom dagen. Det är ett ämne jag tycker är väldigt viktigt att fundera över redan när vi är friska/unga och och det har jag även berört tidigare.

Kristian Gidlund på bild lånad från Sommar säger bl a
"Jag tror fortfarande att jag uppskattar livet mer än de flesta. Döden
gör mig väldigt levande det är fortfarande det som gör mest ont av allt"

Gidlund säger t ex:
- Sverige är ett land i akut behov av terapi. I akut behov av att prata ut. Prata till punkt. Av att prata. Att berätta är en lättnad. Det mår vi alla bra av. Det är min fasta övertygelse. Jag behöver också prata.
För så är det ju, de allra flesta svenskar utan egen erfarenhet av sjukdom/skador och/eller död flyr så snart de hör om någons skador/sjukdom/döende, som om de skulle riskera att bli smittade. Vi är många som märkt hur tidigare nära vänner bara slutar att finnas där för oss just när mänsklighet är det vi har allra störst behov av. Det folk måste få veta är att de bara behöver finnas där. Ingen kan någonsin göra fel; det krävs inget av dig. Var bara exakt som du brukar vara! Så enkelt är det faktiskt!

Bild ur DN 26 juni 

DN hade också den 26 juni en lång artikel om Peter Strang, som är professor i palliativ medicin och överläkare vid Stockholms sjukhem. Det är en fantastisk artikel som alla borde läsa här! Strang möter alltså ofta döden i sitt arbete med svårt sjuka cancerpatienter sedan nästan 30 år och han har aldrig ångrat sitt yrkesval. Han har jobbat för att göra dessa patienters sista tid i livet så bra som möjligt och själv ser han döden som en ram som gör livet tydligare.[Min kursivering.]
– Cancerspecialist blev jag för att jag ville göra skillnad. Inom cancersjukvården är det på allvar, allt står på spel. Och oavsett om cancern är botbar eller spridd kräver den långa kontakter, med både patienter och anhöriga. Det blir väldigt intensivt, berättar han i DN. Men det är också otroligt givande att få samtala med människor som är i en situation där de måste ta ställning till de verkligt svåra, existentiella frågorna, som livets mening, ensamhet och död. Samtalen med de svårt sjuka har givit mig helt nya perspektiv. [Min kursivering.]

"Själv är Peter Strang inte religiöst troende, men han tror
att det finns någon form av fortsättning efter döden.
Och döden skrämmer honom inte, säger han."

När man har så mycket tid att tänka som man har när man ligger på sjukhus utan andra hållpunkter än sjukgymnastik, läkarbesök, arbetsterapi och mat hinner man nämligen gå igenom sitt liv och sina beslut många gånger. Strang fortsätter på just det temat:
– Alla känslor blir starkare inför döden, både de negativa och de positiva. Många svårt sjuka beskriver hur de kan känna en ovanligt stark lyckokänsla, över att till exempel ha haft en bra natt och vaknat smärtfria. Det kan tyckas paradoxalt, men närheten till döden gör att livet blir mer levande. [Mina kursiveringar.]

Jag är helt på det klara att mina personliga tankar om lycka, medkänsla, ånger och döden helt och hållet har sin grund i mina funderingar från sjukhuset. Eftersom det är ett öde jag inte skulle önska ens den jag tycker allra minst om vill jag därför försöka berätta om dem här i bloggen.

Trans Sepulcurum [Bortom Graven] serigrafi
1997 efter foto av AnnaKarin Östervall

Det halvår 1980 då Peter Strang arbetade hos läkaren Barbro Beck-Friis i Motala, som hade börjat bygga upp den då helt nya sjukhusanslutna hemsjukvården, blev oerhört viktiga för honom:
– Jag blev otroligt fascinerad över att man kunde bedriva så kvalificerad sjukvård i hemmen. Också vård i livets slutskede. Det grekiska ordet pallium betyder mantel. Palliativ vård innebär – symboliskt – att sjukvården ska svepa in patienten och de anhöriga i en mantel av omsorger. [Min kursivering.] Det handlar inte om att förkorta eller förlänga livet. Utan om att förbättra det, att skapa livskvalitet trots att patienten kanske bara har några månader kvar att leva. Genom att lindra smärta, illamående, ångest och oro och ge stöd i tankar kring existentiella och sociala frågor kan den palliativa medicinen underlätta den sista svåra tiden för både den döende och de anhöriga

ur DN "Att känna att livet har en mening är det som hjälper oss att hantera
dödsångesten. För den som är religiös finns en given mening, Guds mening. Andra finner mening i naturen, i tankar på att till exempel uppgå i kretsloppet eller på att människan är energi och att energi är oförstörbart.  Själv är Peter Strang inte religiöst troende, men han tror att det finns någon form av fortsättning efter döden."

"Döende människor säger ofta att om de hade vetat att livet var så kort, så skulle de ha gjort andra val. [Det känner dock inte jag personligen alls.] För mig är döden en ram, som gör livet tydligare, på ett positivt sätt. Jag menar inte att man ständigt ska älta döden, men jag tror det är viktigt att närma sig den regelbundet. Det är med döden som med solen, man kan bara titta på den en kort stund, sen måste man vända bort blicken. Svårt sjuka människor har ofta en sådan pendelrörelse. Har man döden som bollplank kan man lättare känna vad som är viktigt och oviktigt i livet, vad man vill hinna med, vad som ger glädje och mening." menar Peter Strang vidare i DN och det tycker jag är oerhört viktigt.

järnkors vid Marieby kyrkoruin

"Att drabbas av en obotlig sjukdom med dålig prognos har beskrivits som att gå in i den stora ensamheten, en av de tyngsta existentiella utmaningarna människan har. Det är i gruppen vi känner oss trygga. Därför är det så viktigt att sjukvården kan erbjuda vård i hemmet, även för patienter i livets slutskede, --– Alla människor måste bära sin egen existentiella ensamhet, men goda relationer, vänner och kärlek gör det lättare att uthärda. I hemmet kan man få fortsätta att vara en vanlig familjemedlem, om än med en svår sjukdom. Visserligen delar man inte längre en framtid, men man kan dela nuet, få uppleva att man finns i ett sammanhang och är en betydelsefull person för sina närmaste.  Att känna att livet har en mening är det som hjälper oss att hantera dödsångesten. För den som är religiös finns en given mening, Guds mening. Andra finner mening i naturen, i tankar på att till exempel uppgå i kretsloppet eller på att människan är energi och att energi är oförstörbart.--- Och döden skrämmer honom inte, säger han.  – Nej, jag är inte rädd. Döden är inte en slutpunkt, den är en övergång. Känslan man har i rummet när någon dött är väldigt stark, kraftfull och fridfull. Det är en väldig energi. Någonting fortsätter i någon form, det är min känsla, utan att riktigt veta varför."

Caitlin Moran igen ur Konsten att Vara Kvinna

Caitlin Morans syn på döden ur Konsten att Vara Kvinna är att vi måste vara medvetna om döden just för att verkligen ta vara på våra liv här och nu. Också där är vi överens!