måndag 18 januari 2016

De massiva sexövergreppen förvånande egentligen?

Nu blir det mycket seriöst här, för det är så mycket vidrigt som kommit upp till ytan den senaste tiden. Jag blir oerhört berörd av det som rapporterats om gällande en massa män som begår sexövergrepp. Särskilt de som skett på We Are Sthlm. Jag har ju säkert  trängts på 1000-tals konserter, med publik från ett dussintal upp mot flera tusen, under främst 1980-90-talen, och ALLTID känt mig totalt trygg. Jag har trängts och nästan slagits, så det har blivit några blåmärken och blåtiror vid de (många) tillfällen jag kämpat mig längst fram till kravallstaketen, men det har alltid varit kul och oskyldigt och jag har inte en enda gång utsatts för någotvidrigt ens på festivaler eller i "skumma stadsdelar" utomlands.
Bild från en konsert med dansande vänner precis vid scenen
(eftersom jag är fotograf är jag inte med men det var skratt och kul!)
Visst har jag känt mig hotad och osäker vid flera tillfällen när jag varit helt ensam någonstans okänt för mig runt om i världen, men aldrig i samband med musik. När jag t ex bodde i Johannesburg 2000 rörde jag mig aldrig utanför murarna hemma eller på universitetet efter mörkrets inbrott, utan tog alltid taxi. De här rapporterna gör mig så förskräckt och ledsen, framför allt för att det inte uppmärksammats i media
När jag har tagit in all tänkbar fakta från olika håll, processar den i min hjärna med mina egna erfarenheter av tusentals konserter och från fyra världsdelar är det här vad jag kommer fram till och jag  kan inte annat än fråga:
Varför, offras på så sätt, nu unga tjejer i Sverige för att framställa bilden av ett bedrägligt lugn? Om jag skulle ha varit utsatt för något liknande skulle jag kontakta all massmedia som skulle behövas med vittnesmål, gärna uppbackade också från mina vänner, men då kommer jag från en liten stad och har känt människor inom media sedan jag var ett litet barn.
Så här skildras skandalen från We Are Sthlm utomlands:

Det är hemskt, särskilt med tanke på det oerhörda förtroende exempelvis sydafrikaner på fullt allvar sagt till mig att "ni svenskar slåss eller grälar väl aldrig, utan diskuterar och kompromissar er till det bästa?". De visade en enorm beundran för svenskar i största allmänhet och för vårt "mönstersamhälle", som de uttryckligen sa. Den bilden har verkligen fått sig rejäla törnar av t ex reportaget ovan...

Jag har försökt läsa (höra och se) det mesta jag kommit över och störs oerhört av att frågan genast kidnappas av rasister och deras förenklade förklaringar. Jag försöker att se bortom de resonemangen och väga in mina egna erfarenheter från runt om i världen när jag sammanfattar läget, vilket inneburit att jag även läst just dem.

Riktigt bra serie, som jag inte vet vem som gjort,
men hittade hos KIT
Någon som verkligen imponerar på mig med sin debattartikel i DN är Jenny Westerstrand, som forskar på mäns våld mot kvinnor vid juridiska institutionen Uppsala universitet. Hon sätter där fingret på precis det som oroar också mig: "Våldet sägs vara typiskt för män från vissa etniska grupper och rasistiska rörelser vädrar morgonluft, inte minst sedan polisen valde att tiga om händelserna till en början. Nu har uppgifter om liknande angrepp i Sverige kommit fram. Också i de fallen har polisen undvikit att rapportera om det inträffade. Rädsla att spela Sverigedemokraterna i händerna, angavs som skäl. [Genomgående mina kursiveringar och feta stil.] 
Att starka reaktioner följer på händelserna i Köln, eller liknande händelser i Sverige, är utmärkt. Likaså att det reageras på om polisen inte berättar om det brottsläge den möter. Men för att reaktionerna ska leda framåt måste vi bli varse hur vi i Sverige brukar tala om våld. Kanske är det för att detta samtal är så kringskuret och fyllt av påbud som polisen inte vet vad den ska säga, eller kanske inte tycker det är viktigt att berätta?"
Jenny Westerstrand på bild från DN
Westerstrand torde vara en av de svenskar som är mest insatta i just dessa frågor med tanke på att hon redan 2001 var koordinator i den nationella omfångsstudien [jag antar att det hänvisar till en nationell studie av vilket omfång misshandel hari Sverige, men hittar inga belägg] Slagen dam.
Hon menar att "Det svenska sättet att tala om våld i media och politik präglas av fragmentering. Med det menar jag att våldstyper, våldsarenor, gärningsmän och utsatta separeras från varandra och diskuteras separat. Likaså skils 'det riktiga' våldet från och ställs mot vad som sägs vara 'det lilla'; till exempel ställs tafsanden och hotfullheter mot våldtäkter och misshandel.
Ett utslag av denna fragmentering är den skarpa gräns som dras mellan våld i nära relation – som anses drabba kvinnor och utövas i hemmet – och våld i det offentliga, vilket anses vara en fråga om mäns våldsutsatthet. Indelningen är så skarp att 'mäns våld mot kvinnor' i princip är utbytbart mot begreppet 'våld i nära relation' i det offentliga samtalet.  Den som exempelvis försöker ta reda på hur många kvinnor som mördas i Sverige per år får snabbt problem. Siffran som ständigt återges är de mellan 13 och 17 kvinnor som faller offer för partnervåld. Att lika många kvinnor mördas av personer (oftast män) som de inte haft en relation med – som Lisa Holm och Ida Johansson i somras – anses oväsentligt i statistiken. Ett annat exempel är att dåvarande jämställdhetsminister Nyamko Sabuni drev på för att Europarådets konvention om våld mot kvinnor, den så kallade  Istanbul-konventionen, bara skulle omfatta våld i nära relationer (tack och lov protesterade tillräckligt många andra länder mot inskränkningen). [Det ser jag som särskilt upprörande eftersom det skulle ha inneburit att enbart  'det lilla' våldet, som inte anses lika farligt eftersom det är i nära relationer.]  I denna anda har också kriminologins företrädare under år ägnat sig åt att förklara kvinnors oro och rädsla för att vistas ute om kvällar eller på ödsliga platser som överdriven. 'Hemmet är den farligaste platsen'.  
Claire McCaskill är demokratisk senator för Missouri i USA
---/ Bilden bekräftas av de stora nordiska undersökningar om kvinnors våldsutsatthet som genomfördes under 00-talet. I den norska studien uppgav omkring varannan kvinna att hon utsatts för våld av en man utanför en nära relation. I den svenska uppgav var fjärde kvinna att hon utsatts för sexuellt våld av en man hon inte var eller hade varit ihop med. Den offentliga arenan är inte fri från mäns våld mot kvinnor som samtalet velat göra gällande.
I Danmark, landet med den högsta siffran angående kvinnors utsatthet för våld i det offentliga rummet, hade man en kreativ förklaring på varför landet låg i topp: Eftersom Danmark är ett så jämställt land vistas kvinnor så mycket ute, skrev rapportförfattarna. Då blir följden också en hög våldsutsatthet.
De danska piruetterna illustrerar hur de nordiska länderna med sin relativa jämställdhet vill osynliggöra mäns våld eller till och med koppla det till en egen förträfflighet på området. Då passar den svenska relationsdiskursen runt våldet bra eftersom våldet knyts till den enskilde mannens problematik eller kvinnans benägenhet att välja fel partner. När hemmet är den farligaste platsen kan vi välja ett annat hem. När kvinnor angrips i det offentliga framstår det som något nytt och främmande.
Från DN där Johan Hilton bl a fortsätter meningen ovan: "till misstro,
kostnader, faror. Till vikten av att visa tolerans för rasister. Till våldtäkter
och gängbildning och oföränderliga värderingar som inte stämmer överens
med vår hembys.  På så sätt har vår nästa allt mer börjat te sig som ett
diffust hot
, [genomgående mina kursiveringar] någon vars själva existens

hotar att urholka vår välfärd, vår sekularism, vår plats i bygemenskapen.
--- börjar jag känna en malande oro över att många snart kommer att
vika sig för grupptrycket och påstå att man gör det".
Den upprördhet som nu märks kring angreppen i Stockholm och Köln skorrar därför och dessvärre falskt mot hur samtalet om våld sett ut tidigare. Jag tänker på reaktionerna på studien Slagen dam och dess ambition att fånga den typ av erfarenheter som tjejer och kvinnor utsattes för på festivalen i Stockholm och på torget i Köln. I studien ställde vi frågan om kvinnorna som deltog hade erfarenheter av att någon man, 'tagit på dig sexuellt mot din vilja','t ex kramad, kysst, fasthållen'. Vi mötte en störtflod av hån och förakt i medierna – skulle detta vara våld?
Att denna typ av våldserfarenhet var utbredd bland kvinnorna väckte inte ilska och oro över läget i landet. Tvärtom gjorde det att studien underkändes som kunskapskälla. Varför inte fråga dem som verkligen vet vad våld är in på bara skinnet: de filippinska sexslavarna, skrev en stor tidnings ledarskribent.
Jag vet inte hur många filippinska sexslavar som befann sig på torget i Köln eller på festivalen i StockholmÄndå måste vi väl inse att de gärningar som enligt rapporterna begåtts där utgör sexuellt våld! [Tugga i dig det, Ivar Arpi!]

Perfekt illustration av manschauvinism av
för mig okänd skapare lånad från Tumblr.com

När mäns våld mot kvinnor utanför relationer och i det offentliga rummet är så pass utbrett som det är i Norden innebär det att det offentliga rummet bär en könad prägel av kvinnors utsatthet, också här. Det är det samhället som möter dem som flyr hit och vad mera är, det är det samhället som ska hantera mäns angrepp mot kvinnors deltagande i det offentliga livet. Ska vi klara det måste verktygen vara skarpa. Jag menar att det svenska sättet att fragmentera våld är ett hinder för en bra analys.
Vi kan inte isolera frågan om majoritetsmäns våld mot kvinnor till en fråga om 'våld i nära relationer', mena att kvinnor ska 'tåla lite' på den offentliga arenan så länge det inte är sexslaveri eller tills det är 'rätt' gärningsman bakom handlingen. Vi måste se det fysiska och sexuella våldet och hotelserna där de utövas och att 'det lilla' sitter ihop med och bildar förutsättningar för 'det grova'. Vi borde kort sagt anlägga ett sammanhållet perspektiv på våld.
Då kan händelser där grupper av män tar sig groteska rättigheter över kvinnor i offentligheten bli starten för en uppgörelse med chauvinism. Inte ett sätt att ge den skjuts i riktning mot egna etniska preferenser." Jag är ledsen att jag citerar nästan hela debattartikeln, men den fick mig att få syn på sådant jag inte ens tänkt på tidigare och jag tycker att det är något alla bör ta till sig innan de slänger ur sig ogrundade åsikter om orsakerna till dessa sexövergrepp som inte alls är så ovanliga som alla menar (bara för att inte vi själva eller någon oss närstående drabbats av det, tack och lov).
Daniel Poohl ur Expo
Det är alltså, efter vad jag kan förstå av  debattartikeln och vad jag presenterar nedan, inte rasism utan vanlig hederlig manschauvinism alla dessa massövergrepp handlar om! Jag kan förstå att människor blir förvirrade med tanke på hur många olika åsikter som redovisas som ren fakta i det här. OK, jag går vidare med att fältarbetarnas vittnesmål om att Stockholms-övergreppen inte alls var hemliga. Jag citerar "Vi som arbetade på festivalen pratade också om de övergrepp som skedde på varje utsättningsmöte vi hade innan konserterna drog igång. Vi pratade om olika strategier och hur vi ska agera. Hur vi kan förebygga och hur vi kan ge stöd till utsatta.--- Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att det inte hade nyhetsvärde. Att det inte prioriterades. [Tyvärr är jag benägen om att hålla med om den bedömningen eftersom det, konstigt nog, sällan uppmärksammas när andra grupper än medelålders vita män är offer] Som det sällan gör… Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt.  Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. [Mina kursiveringar] Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte 'flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan.' som polisen citeras i DN. Det var inte etnicitet, ålder, hudfärg eller klädstil. Den gemensamma nämnaren var kön. Både på de som begick övergreppen och de som utsattes. Att försöka koppla sexuella övergrepp till etnicitet är felaktigt, orättvist och farligt."
ur fältarbetarens vittnesmål
Fortsätter med nästa tvistefråga, som faktiskt också togs upp ovan av fältarbetarnas vittnesmål, Olika replikskiften på SVTopinion om hurudvida det främst var flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan med vidrig kvinnosyn, eller om det var som fältarbetarna menar, de och andra svenska män, vilket faktiskt även de utsatta utsatta tjejerna påpekat. Jag kan inte säga säkert eftersom jag inte var där, men känner att de vittnesmålen måste innehålla mer sanning än de som bara sprutar åsikter ur sig. Också Ann Heberlein påpekar i sin omdebatterade artikel: Rasist är 2000-talets mest missbrukade ord. Något som gjorde den inflytelserike långfilmskonsulenten Baker Karimkränkt att han twittrade att hon borde medicineras, något som får mig att ifrågasätta hans egen mentala hälsa. Åtminstone tyder de kommentarerna på ett väldigt dåligt omdöme, som jag verkligen hoppas inte också påverkar hans arbete,
bild lånad från nyheteridag.se
På det hela taget är jag övertygad om att vi måste sluta skylla på den enda eller den andra gruppen och istället hjälpas åt, kvinnor och män, svenskar och nyanlända. För det är ju som engelske skådespelaren Patrick Stewart menar: De som kan göra mest för att förändra situationen för många kvinnor är faktiskt män. Det är i deras händer slutet på våldet mot kvinnor (såväl som barn, djur och andra män) ligger.
Jag orkar faktiskt inte ens ta upp den skrämmande framtidsvision amerikanska professorn Valerie M Hudson (som även är medförfattare till the Hillary Doctrine) har om de problem Europa står inför pga det mansöverskott som blir av alla flyktingar som kommit till särskilt Sverige, utan det får jag återkomma till.

Inga kommentarer: