Tvetydigheten i det exotiskt igenkännbara

Äntligen tog jag mig till Järrestad och Rikstolvan för att se utställningen Ambiguitet och fick även en guidad visning i slutet av juli. Utställningsperioden har förlängts så att den nu kan ses ända till 13 september. Öppet fre-sön kl 13-16.

Kinesiske konststjärnan Ai WeiWei visar Human Flow

visades med premiär i Venedig 2017

AMBIGUITET är curaterad av Sandra Weil, konstcurator och kulturproducent, som är verksam i Tel Aviv, Israel sedan 24 år tillbaka. Hon arbetar också för främjandet av kulturutbytet mellan Israel och Sverige. (Inom parentes kan jag nämna att hon är dotter till finansmannen och filantropen Robert Weil, precis som namnet antyder.)

Kråkorna om Alta-konflikten är Marakatt- Labbas genombrottsverk
från 1981 och nog hennes mest kända verk. Den skedde i
Norge 1970  när ett kraftverk skulle byggas på samisk mark
och samer från hela Sapmi i även Sverige o Finland protesterade

Även i år visar alltså Rikstolvan en utställning med internationella storheter som (nämnda) Britta Marakatt Labba, Ai WeiWei, Kuchinate, textilkonstnären Mariana Silva Varela, israeliska konstnären Keren Gueller och fotojournalisten Paula Bronstein.

Titeln är en försvenskning av engelskans ambiguity, som betyder Tvetydighet och jag tycker det är häftigt att fler än jag tänkt på hur likt "traditionellt hantverk" är var det än visas i världen. På bilden ovan visas t ex masker av afrikanska flyktingkvinnor av konstnärskollektiv Kuchinate i TelAviv ihop med en gammal textil härifrån Österlen, där primärfärgernas kombination för mig är slående lika (även om Birgitta Rubin i DN tydligen inte la märke till det utan tycker ”det spretar”..). 

På bilden ovan syns tydligt hur "samernas färger"
i Britta Marakatt Labbas broderier och tryck går
igen och är desamma även på korgarna gjorda
av kvinnorna i  konstnärskollektiv Kuchinate.

För mig ligger tvetydigheten i just att visst tycks gå igen i folkkonst var i världen den än är gjord. Att det ser ut på ett visst sätt betyder alltså inte nödvändigtvis att det kommer från ett särskilt ställe, fast jag minns ”typiskt sydafrikanskt” hantverk som påminner enormt mycket om sådan från mina jämtländska uppväxttrakter.

Kuchinuuate - קוצ'ינטה - betyder virka  på Tigrinya, ett språk som talas i Etiopien och Eritrea. Jag tycker om att kvinnorna som är med namnges svid presentationen av verken och vill därför också göra det också. De heter Achbaret Abraha, Lina Otom Jak Agolon, Hewan Desta, Meron Asmerom Weldu, Brehena Ghebrehiwet, Mahaza Melkam.

Utöver Marakatt Labba broderier med bilder om den samiska kampen för rättvisa och sin traditionella livsstil visas även serigrafier av de kända motiven.

Jag fick inte klarhet i om hon själv tryckt dem eller  om hon haft någon annan att göra det eftersom broderierna ju är helt unika,

Även en film om Alta-konflikten (som hon också skildrar i Kråkorna ovan) visas på en monitor och Marakatt Labba kom för ett samtal med Susanne Alakoski någon dag innan jag var där. 

Keren Gueller visar i Florence Syndrome bilder av djur, främst i fångenskap, ihop med beszkrivningar av olika mänskliga tvångssyndrom.

Guellers verk gör mig tyvärr så illa berörd att jag har svårt att stanna där; jag har så svårt för att bevittna lidande om så bara på bild.

Guiden menade att Gueller vill sätta fingret på det bisarra i att mänskliga diagnoser sätts på djur.

Utifrån min kunskap om djur och deras beteende utifrån måendet tolkar jag det snarare som att hon vill visa det bisarra i att vi envisas med att utsätta djur för omänskliga levnadsförhållanden.

Bilderna av fotojournalisten Paula Bronstein berörde mig minst i utställningen. 

Kanske för att bilderna först och främst togs för att publicera i hennes bok AFGANISTHAN BETWEEN HOPE AND FEAR? Även om bilderna är vackra har jag kanske matats med för mycket information om just Afghanistan?

Roligast tycker jag att textilkonstnären Mariana Silva Varelas internationella folkdräkt är. Kanske eftersom min mor har ett stort intresse för folkdräkter och skapar en ny nästan varje år?

De olika gymnastiska brons- och keramikfigurerna av Eva Larsson visar en stor tillit och stöd och de säljs i butiken.

Jag vet dessvärre inget närmre om dem eller om Larsson men gillar verkligen uttrycket och ser att de ställdes ut under titeln Don´t be afraid i april - maj.

 

På det hela taget en enormt bra utställning jag absolut rekommenderar. Skynda till Rikstolvan!!!