Färdigkrisat!

Livet handlar inte om att vänta på att stormen ska dra förbi
Det handlar om att lära sig dansa i regnet
Underbar bild lånad av Sanna Ehdin

Jag brukar tänka att jag varken fått någon 30- eller 40-årskris tack vare att jag försökt att pröva på det mesta jag kunnat av det jag velat göra i livet. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, utan för att dela med mig av det jag kommit fram till. Förra veckan kände jag nämligen en oerhörd besvikelse över mitt liv ändå. Jag kände att jag missat så många chanser och inte värderat det som verkligen är viktigt i livet högt nog. Att jag borde ha varit tydligare med vad jag ville och inte när jag var ung och jobbat hårdare för att uppnå det jag suktade efter. Att olyckan bestulit mig på min framtid så att jag under snart tjugo år levt i ett vakuum pga bristande energi. 

träningskläder på tork i solen efter avvärjd kris!

I torsdags kväll bestämde jag mig för att disciplinera mig dagen efter och det gick ju vägen. På fredagen efter gymmet kände jag (äntligen!) att jag krisat färdigt! Att jag visst haft min 40-årskris sedan tisdagen. Efter att ha tränat var den, tack och lov som bortblåst, så den blev väldigt kort! Jag berättade inte om mina tvivel för någon, främst eftersom min familj, som jag annars alltid vänder mig till, har nog med en massa egna problem och jag inte ville tynga dem med mina med. Tack vare vänlig kontakt med flera vänner fick jag dock perspektivet åter, vilket jag tackar ödmjukast för. Under tiden hann jag också beta av i princip allt som var kvar på min Att göra-lista på köpet med.

ett glas rosé i solen medan träningskläderna torkar,
det finns det inte alltid tillfälle för så det gäller att
ta chansen. Mycket riktigt åskade det dagen efter...

Solen och sommarprogram med kloka prästen Louise Linder hjälpte mig på rätt väg, men främst ett berömmande telefonsamtal med en ganska ny bekantskap. De och vänner via nätet fick mig att inse att hur man än väljer så kommer alla alltid att ångra både det ena och det andra och undra vad som skulle ha varit annorlunda och kanske bättre om de valt på ett annat sätt. Man kan ju dessvärre inte både äta kakan och ha den kvar. Det är ju lite sent att komma på i min ålder att jag egentligen skulle velat leva som Mandelmanns på Djupadal, med stor familj och många djur. Det borde jag ju ha kommit på för tjugo år sedan! Istället har jag bott i tre världsdelar, utbildat mig i lika många inom så skilda områden som juridik och konst och jag har också jobbat inom flera fält. Det är de val jag gjort och dem har jag känt mig väldigt nöjd med (tills jag nu började känna mig ensam och misslyckad). Först som vuxen har jag kommit på att jag inte behöver göra allt så komplicerat för mig utan att jag faktiskt kan göra livet enkelt.

Min rosenpelargon blommar vackert på balkongen

Det jag måste ändra på är att skaffa mig ett större umgänge IVL [I Verkliga Livet], för att verkligen umgås med vänner är något jag saknat energi för dessa år. Jag är alltså fullt normal som tvivlat på mina val nu!