Deckare och Springsteen enda kulturyttringarna?

I DN den 8 juli hänvisade ledarskribenten Susanna Birgersson faktiskt till en krönika i SvD, vilket inte hör till vanligheterna. Den skrevs av Daniel Sandström och publicerades dagen innan (se nedan). Den handlade om att i Sverige sträcker sig många politikers kulturella bildning bara till att gälla deckare och Bruce Springsteen.

DNs ledarskribent Susanna Birgersson
på bild från politikfakta.se

Jag har ju beskyllts för att vara elitistisk, så därför fortsätter jag att hävda att klassisk kultur bör ha åtminstone någon betydelse också för våra beslutsfattare i Sverige, precis som det har på kontinenten och även i grannlandet Norge. Jag citerar därför gärna Daniel Sandströms krönika här: "Om kulturen fick en krona för varje gång som en makthavare under den gångna Almedalsveckan försäkrat världen hur viktig kulturen är? Ja, då hade vi förstås haft ett kulturliv i Sverige som hade dryftat andra frågor än finansiering. Kanske rentav ett kulturliv av mer norskt snitt.  

I Wall Street Journal läser jag en lång artikel om hur Norge nu placerar sig på den internationella konstkartan i form av olika satsningar på museer och gallerier. Visst, det handlar om oljepengar. Men inte bara. Det räcker med att landa på Gardermoen för att se hur självklart kulturen görs till en symbolisk pjäs i det moderna norska nationsbygget, hur man använder kulturen för att positionera landet, som det heter på marknadsföringsspråk.  Norska flygplan pryds av gigantiska bilder på Munch och Ibsen. När jag byter plan hemma i Sverige är det svenska flygbolaget däremot en stolt sponsor av det svenska fotbollslandslaget. En symbolisk skillnad kan man tycka. I Sverige har sport och kultur varit sängkamrater bra länge, och i de trånga kommunala förvaltningarna har sporten ofta fått det största manöverutrymmet. Men i Almedalen blev det nästan en sport att prata om kultur och bildning.  Det började med KD som talade om vikten av mer läsning i skolan och behovet av en klassikerlista, och sedan följde det ena seminariet efter det andra som berörde bildningens betydelse och framför allt bristen på bildning i Sverige. En anekdot fick ett alldeles eget liv, och det var den om de franska affärsmännen som drog lott för att slippa äta middag med sina svenska motsvarigheter – eftersom dessa inte kan något om konst eller litteratur. (Om kulturen fick en krona för varje gång denna legend återberättades, ja ni fattar…)  Kulturministern delade också denna analys. Efter att ha mottagit depescher från kulturråd som uttryckte oro för det låga kulturintresset hos svenska näringslivsrepresentanter föreslog hon till och med att humaniora borde vara ett obligatoriskt inslag på exempelvis tekniska högskolor.

ur DN 8 juli 2013 "I en krönika i SvD skrev Daniel Sandström i går
om kulturens undanskymda  roll i Sverige. Bildning har blivit synonymt
med vett och etikett och kulturpolitik med insatser för att öka barns
läsfärdigheter. Vilket är bra och viktigt. men kultur är inte bara ett
instrument.  Genom mötet med konsterna tvingas människan
reflektera över varför det  är värt att leva. Om något är värt att dö för.
Ska kulturen i den meningen få en  framskjuten roll i samhället
krävs att fler politiker och näringslivstoppar börjar  intressera sig
för och referera till annat än Bruce Springsteen och
det svenska deckarundret." 

Men reaktionerna på denna bildningssägen är också talande för synen på bildning och kultur i Sverige. Om andra länder tycker att det är pinsamt att svenska affärsmän är obildade, då är det förstås illa, men det är uppenbarligen först då som vi reagerar.  

Det är en reaktion som belyser varför kulturen generellt sitter illa till i Sverige. Att vara obildad är nu som att komma till en affärsmiddag med utsvängda jeans och fläckar på slipsen och sedan bli för full redan vid fördrinken. Det anses opassande och bondskt och så kan vi ju inte ha det.  Det är förstås sant att kultur är en avgörande kompetens för att kunna möta och förstå andra, men jag tror också att den insikten inte räcker för att kulturlivet på allvar ska stärkas i Sverige. Så länge som kulturen ses som ett ornament och inte som en inre styrka som är avgörande för individen och samhället kommer kultur att betraktas som något man kan fixa med rätt stylist. [Mina kursiveringar] Det är själva antitesen till den klassiska bildningstanken.

Daniel Sandström på bild från SvD

Ändå är det förstås bra att kulturfrågan nu är väckt. Elefanten står mitt i det politiska finrummet, den går inte riktigt att ignorera. Från KD till V finns det nu försäkringar om kulturens betydelse – det är ett första steg mot en förändring. Hur ska då kulturens status och roll förändras i praktiken? Om svenska lärare eller skolbibliotekarier hade fått en krona varje gång någon i Almedalen sade att det är just dessa grupper som ska rädda Sverige från kulturell och kunskapsmässig utarmning, då hade de inte behövt löneförhandla på ett decennium.  Det betyder, i sin tur, att kulturfrågor nu allt mer definieras som utbildningsfrågor. När kulturministern ska tala om oron för den minskade läsningen hos unga män, eller diskutera näringslivets behov av en mer humanistiskt färgad utbildning, ja då har hon i praktiken skjutit över frågan till Jan Björklunds bord, och där brukar den bli liggande. Att samla alla dessa frågor i ett enda departement löser kanske inte problemen, men det skulle förenkla ansvarsutkrävandet.

Framför allt ligger nu kultur- och bildningsfrågan i knät på Sveriges kommuner, som ska se till så att lärarna och bibliotekarierna får rätt förutsättningar så att de kan utföra detta uppdrag som alla säger sig vurma för. Och där har kulturen, av hävd, ofta fått en styvmoderlig behandling. Det är mycket som ska prioriteras i den kommunala vardagen; läsning kommer aldrig att bli en mer akut fråga än kommunal service och välfärd, även om det är en avgörande nationell välfärdsfråga på sikt. Statistiken talar också ett annat språk än politikerna. Idag, för att ta ett exempel, saknar hälften av landets elever tillgång till bemannade skolbibliotek, och framtiden för kvalificerade bibliotekarietjänster har samma mörka prognos som läsningen bland unga män. Vi har ett illavarslande glapp mellan de nationella målen och den kommunala praktiken. Om kulturen fick en krona varje gång en makthavare i Almedalen tog upp detta glapp mellan kulturens ideal och kulturens verklighet? Ja, då hade pengarna inte räckt till en enda flygbiljett till Gotland." Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.