Bekännelse

Jag måste bekänna att jag är en riktig nörd när det gäller språk. Jag tycker att det är sjukt intressant att få upptäcka att ett ord kommer från t ex hindi, eller nåt annat indiskt  språk  och sedan fundera över hur det tagit sig in i samtids-svenskan.

min samling av lexikon, varav många är engelska, vilket oftast är
billigare att köpa. Se bara hur slitet det fransk/svenska är t ex

Som barn var jag väldigt snabb att slå upp saker och ting och har fortfarande en väldig hastighet när det gäller att slå i alfabetiska register. Det engelsk/svenska lexikon jag använde då är nu helt utslitet av allt mitt bläddrande, så det äldsta jag har kvar är det fransk/svenska ovan. Ja, det isländsk/engelska och lettisk/engelska  är också rätt tummade. Det händer att jag ännu bli "smått" irriterad när någon annan slår upp och inte kollar högst upp på varje sida mellan vilka bokstäver sidorna gäller, utan istället börjar leta i texten. Då måste jag verkligen tvinga mig själv att inte rycka boken ur dennas hand och snabbt slå upp det vi diskuterar. Så gör ju bara inte en civiliserad människa! 


Egentligen är ju engelska det enda språk, utöver svenska, (norska och danska) som jag verkligen behärskar, men eftersom jag läst även franska, tyska och spanska finns paralleller till de flesta språken i västvärlden och Indien, därav uttrycket indo-europeisk kultur. Det var därför oerhört spännande att i Sydafrika komma i kontakt med bantu-språken, som inte ens påminner om de indo-europeiska, med sina klick-ljud och annat, jag skrivit om tidigare.

Jag ser t ex gärna på halvsega och vintriga Häxans Tid från Island bara för att jag älskar isländska så.

Språk kan m.a.o. göra mig såväl lycklig som helt ociviliserad.

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!