Kronisk smärta? Satsa på ACT - Accepterande och engagerande terapi!

Läser i dagens DN något som jag själv oftast tänkt under 20 år med kronisk huvudvärk. Jag har även skrivit tidigare om delar inom KBT - kognitiv beteendeterapi, som t ex CFT (Förlåtelsefokuserad terapi), men just ACT - Acceptance and commitment therapy är helt nytt för mig. Detta fast jag skrivit så oerhört mycket om att just acceptera sitt öde. Böckerna av Åsa Nilsonne och Anna Kåver jag tipsat om handlar ju också om att lära sig acceptans och närvaro och skulle kunna vara om just ACT.

"Jobba med att försöka leva så som du själv vill. Om man ska lyckas med det gäller det att inte stirra sig blind på det som är obehagligt. Det är den grundläggande principen för beteendeterapin ACT som nu visat sig framgångsrik vid behandlingen av patienter med långvarig smärta." Börjar artikeln i dagens DN.
Eftersom så många som en av fem drabbas av långvarig smärta (som fortgår i mer än ett halvår är) det här en väldigt viktig fråga. Den kroniska smärtan kan nämligen leda till att människor inte lever sina liv fullt ut,
 utan begränsar sina livsutrymmen fast det kan innebära allt mer smärta.

Nu visar allt flera studier att just ACT faktiskt kan hjälpa människor att leva ett mer meningsfullt liv för dem själva, genom att de lär sig att hantera smärtan.
– I dag finns det tillräckligt mycket forskningsstöd som visar att den här metoden faktiskt fungerar, säger Rikard Wicksell, psykolog och en av grundarna av sektionen för beteendemedicinsk smärtbehandling vid Karolinska universitetssjukhuset till DN. Han är  en av de ledande ACT-terapeuterna i Sverige och utkommer nu med boken Att leva med smärta på Natur & Kultur.

– Det finns omkring 130 studier som undersöker ACT och smärta. Ett trettiotal behandlingsutvärderingar pekar på att metoden har en bra effekt genom att öka patienternas funktionsförmåga och egenskattad livskvalitet. Även sekundära symtom runt smärtan, som ångest, minskar, fortsätter Wicksell i DN.
"Läkemedel fungerar ofta bra vid akut smärta som är kopplad till en skada. Men ungefär hälften av dem som drabbas av långvarig smärta uppger att den konventionella smärtlindringen, som medicinering, fungerar dåligt. Det gäller särskilt dem som har ont av någon oklar anledning, till exempel vid fibromyalgi, eller när smärtan kommer av någon skada eller sjukdom i nervsystemet.  Det är här som ACT kommer in i bilden. Acceptance and commitment therapy är en metod som siktar in sig på attityden till smärtan i stället för på smärtan i sig [min kursivering].”

Överst kontakt med det nuvarande, nedanför till vänster
acceptans till höger värderingar, nere till vänster kognitiva
vanföreställningar och till höger engagerat handlande och
längst ned självet som grund
Bild av hur ACT  fungerar lånad från actskills

Acceptans innebär att du ska acceptera smärtan som du ändå inte kan göra något åt "och commitment att du ska bestämma dig för vad du tycker är viktigt i livet och försöka leva i enlighet med det.
ACT handlar inte om att ta bort smärtan eller om att ens försöka lindra symptomen. I stället tränas patienterna på att leva det liv som de vill leva även om de har ont.  Naturligtvis handlar det inte om att ignorera den smärta som signalerar fara, utan om den smärta som finns där men som inte fyller någon funktion."
– Det är lätt att tro att smärta och ett havererat liv är förbundna med varandra. Men så behöver det inte vara. Det går att tackla smärtan på ett sätt som gör att den inte behöver innebära så mycket begränsningar. Det som bekommer människor mest är sällan smärtan i sig, utan vad den har förstört, säger Rikard Wicksell. Han "började använda ACT för ett tiotal år sedan i sitt arbete med smärtbehandling på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna eftersom han insåg att det behövdes ett annat sätt att behandla den smärta som inte går att få bort."
– Då kallade jag det för exponering och acceptans men det var samma sak. Det handlade om att träna barnen på att göra det som de tyckte var roligt även om det gjorde ont.  Behandlingen brukar innebära att man träffas veckovis vid ett 15-tal tillfällen, individuellt eller i grupp. Om det handlar om barn brukar föräldrarna vara med för att kunna coacha sitt barn som ska uppåt i livsspiralen genom att göra saker som kanske skrämmer dem.
– Vi är noga med att ställa konkreta frågor så att varje individ får formulera vilka livsvärden som är viktiga för just honom eller henne."
Vid bakslag. Något, som för övrigt inträffar hela tiden, handlar det främst om att vara förberedd. Om och när det man inte vill ska hända händer övar man på det.  "Före övningen kanske Rikard frågar patienten hur länge sedan det var som han eller hon spelade och hur det kommer att kännas. Då kanske han får svaret att 'det kommer att göra jävligt ont'. Sedan försöker de hitta strategier för hur man kan agera när det händer, [min kursivering] så bakslaget inte blir som en blixt från klar himmel. "
– Så jag kanske ger hemuppgiften att spela i femton minuter och frågar om personen klarar det. Om jag då får svaret 'nja, jag vet inte', kan jag föreslå fem minuter i stället och frågar vad han eller hon ska göra om det gör ont efter tre minuter – då kanske det går att härda ut i två minuter.  Det handlar alltså om att vara förberedd och om att inte vara för sträng, så att övningen blir rimlig. Nästa gång de träffas, efter träningen, frågar inte Rikard om det gjorde ont eller om det var läskigt.
– Det vet jag redan att det var. I stället frågar jag om det var värt det . När patienten har fått fundera en stund brukar svaret nästan alltid bli 'ja'”.

Faktaruta ur DN

Skillnaden mellan att tänka positivt och ACT förklarar Wicksell så här:
– Det är helt olika saker  [min kursivering] och jag är faktiskt överens med Barbara Ehrenreich om det ologiska i att tvinga sig att tänka positivt när man egentligen upplever något annat. [Vilket även jag håller med till fullo om faktiskt.]  ACT handlar i stället om att träna upp sin förmåga att känna vad man faktiskt känner. Problemet är de destruktiva mönster som vi etablerar för att hålla obehaget borta, till exempel att undvika en massa meningsfulla saker för att inte få ont.  Det handlar alltså inte om att bita ihop och slå knut på sig för att inte känna, utan om att försöka leva i enlighet med sina livsvärden och samtidigt vara öppen för att det kan innebära att man stöter på en del obehagliga överraskningar.
Rikard liknar det i DN vid att försöka röra sig uppåt igen i en spiral som börjat snurra nedåt. "För att lyckas måste man ibland ignorera signaler som hela tiden vill dra en tillbaka. I boken jämför han med ett barn som ska lära sig att gå.  Även om det blir en del frustration, ilska och blåmärken, fortsätter barnet att kämpa vidare uppåt, framåt och mot ett större och rikare liv." [Genomgående mina kursiveringar]